Sigvard Lindqvist till minne
23 maj 2004 | 3 kommentarer
”Vid ett svenskt militärt besök i Sovjetunionen på 60-talet hände det sig att tolken vid ett tillfälle råkade i en särskilt brydsam situation. En rysk officer – storvuxen, väderbiten och med väldiga mustascher – frågade sin svenska kollega vad denne brukade göra på fritiden. Svensken svarade försynt – och det var här den för tolken brydsamma situationen uppstod – att han för sin del ’tyckte mycket om att brodera’.
Tolken, som insåg att detta svar inte skulle främja någon förståelse och ökad sämja herrarna emellan, tog sig därför raskt friheten att översätta svaret med ’vin, kvinnor och sång, du vet’. Ryssen svarade glatt ’precis som vi’, gav till ett bullrande skratt och dunkade svensken i ryggen flera gånger med sin väldiga näve. ’Vad sa han?’ undrade den svenske officeren. Tolken tappade inte fattningen:’Jo, han broderar också!’ ”
Ur Magnus Dahnbergs minnesruna över Sigvard Lindqvist, DN 23 maj 2004
En av mina fantastiska rysklärare, från Försvarets Tolkskola, är borta. Långt liv, stor gärning. Tack, Sigge.
Uppdatering 25-26/5:
”I gengäld besatt Sigge en fenomenal berättarförmåga. Ur sitt djupa kunnande öste han över sina adepter – i fängslande berättelsers form – sin kunskap om Ryssland och slavernas värld. För dem, som haft förmånen att ta del härav, utgjorde detta det absolut bästa instrumentet för en korrekt analys av den dramatiska utveckling, som denna del av världen genomgått. Utan att ett ögonblick blunda för de grymheter, som de politiska regimerna i dessa länder gjorde sig skyldiga till, hade Sigge förmågan att skapa empati för de slaviska folken och givetvis också kärlek till dessa folks språk och kultur. Jag tror att Sigges betydelse som brobyggare mellan Sverige och den slaviska världen inte kan överskattas.”
Ur minnesord av Jan-Erik Walter på Militärtolkföreningens webbplats.
Kommentarer
3 kommentarer to “Sigvard Lindqvist till minne”
Kommentera
maj 25th, 2004 @ 21:17
Märkligt hur många lärare som passerar under ens liv, men ingen har tillnärmelsevis satt lika djupa och plågsamt njutningsfulla spår som Sigge. En stor humanist, och patriot om man ens vågar använda det ordet idag. Tänk att en man av hans kaliber ägnade 32 år av sitt liv åt värnpliktiga! Vi kanske inte direkt utgjort ett tvärsnitt från våra årsklasser, men ändå.
Undrar hur många som kommer på hans begravning i nästa vecka. Stillhetens kapell är inte så väldigt stort…
maj 26th, 2004 @ 08:13
Jag skulle gärna själv skriva något personligt om Sigge, men just nu vet jag inte vad.
Om andra tolkar händelsevis kommer förbi den här notisen, är ni mer än välkomna att anteckna något.
juni 16th, 2004 @ 11:59
Det finns två lärare som jag särskilt minns.
Den första var Gustav, min lärare i engelska i realskolan. En godmodigt sträng man med glimten i ögat. Han kunde allt om sitt språk, och var oerhört respekterad och omtyckt av sina elever. På våra skoljubiléer är Gustav den självklara medelpunkten, som kommer ihåg alla sina elever sedan mer än 40 år. Gustav grundlade mitt intresse för språk och min insikt om hur mycket språket betyder för kommunikation människor emellan.
Den andra var Sigge. Han var för mig precis sådan som de flesta andra tolkar minns honom – oerhört kunnig, karismatisk, minnesgod, rolig och respektingivande. Men också krävande. Sigge gav mig (nåja en hel del jobb fick jag ju göra själv) ett nytt språk och en öppning till en ny kultur. Detta har jag haft en oerhörd glädje och nytta av. Och kommer att ha länge än. Det var ett nöje att träffa Sigge vid ett antal tolkträffar och återigen få känna sig som elev till en respekterad lärare. Att då och då läsa om Documentum Siggeanum är en återkommande inspirationskälla.
Jag minns Sigge med glädje och tacksamhet.
John