[Döden] 2. ”Man vet att dom är i närheten och det är en tröst”
2 november 2006 | Ingen har kommenterat än
– Alla har en död, förstår ni. Den följer med hela tiden, hela livet ut, och är alldeles i närheten. Våra dödar, dom är där ute och tar en nypa luft; dom kommer in litet då och då.
– Skrämmer det er inte att ha er död så nära inpå hela tiden? frågade Lyra.
– Varför skulle det göra det? Om han är här, så kan man hålla ett öga på honom. Jag skulle bli mycket oroligare om jag inte visste var han befann sig.Kvinnan sade åt ett av barnen att kalla in dödarna, och pojken sprang iväg till dörren och pratade med dem. Will och Lyra tittade förundrat, när dödarna – en för var och en i familjen – steg in genom dörren: bleka, intetsägande figurer i schabbiga kläder, grå, trista och tysta.
– Är det här era dödar? sade Tialys.
– I sanning, herrn, svarade Peter.
– Vet ni när de kommer att tala om för er när det är dags?
– Nej. Men man vet att dom är i närheten och det är en tröst.– Jag har hört talas om människor som ni, som håller era dödar på avstånd. Ni tycker inte om dem och av ren artighet håller de sig ur vägen. Men de är aldrig långt borta. Varje gång ni vrider på huvudet smiter era dödar in bakom er. Vart ni än tittar, så gömmer de sig. De kan gömma sig i en tekopp. Eller i en vattendroppe. Eller i en vindpust.
ur Philip Pullman: Bärnstenskikaren. (Översättning Cilla de Mander och Olle Sahlin)
Andra bloggar om: döden, philip pullman, bärnstenskikaren
Kategori: Döden
Kommentarer
Kommentera