Det är riskfritt att mordhota på Twitter
27 april 2015 | 1 kommentar
Klockan 8 på kvällen den 23 mars mottar journalisten och debattören Henrik Arnstad ett explicit mordhot på twitter.
Arnstad har kritiserat att Skavlan bjuder in Jimmie Åkesson, och undrar om nazistledare ska vara välkomna därefter.
Det är en kraftig salva, och man kan ha olika åsikter om hur taktiskt, eller befogat, det är.
Ett stort antal lojala ”demokrater” (med Sverige- som prefix) blir rasande; de förstår inte formuleringen och tror att Arnstad kallat Åkesson nazist. Synd för dem, men de har rätt att vädra sin ilska (om än av galet skäl). Det går för övrigt knappt en dag utan att de angriper Arnstad verbalt på sociala medier.
Men det stannar inte med ilska. SD-twittraren Perraponken skriver om Arnstad att han är sinnessjuk och att ”Nu får nån snart förbarma sig över den stackarn!”. Bara tre minuter senare skriver twitterkontot för personen E E – fullt namn nedan – att ”Ett nackskott vore en välgärning för oss alla. Vilket svin!”
Det bisarra att ilskan över att tro sig orättfärdigt kallad nazist (om än missuppfattat) alltså resulterar i en reaktion som vi mest av allt förknippar med nazister – barmhärtighetsmord på sinnessjuka – är nu inte något som dessa stjärnor riktigt greppar, kan vi väl säga.
De flesta hot på Twitter sker under pseudonym. Men E E framstår i hela sin twittergärning som sig själv. Hon uppger sig vara boende i Onsala söder om Göteborg; där finns verkligen en E E i rätt ålder bosatt.
Några dagar senare får Arnstad ett handskrivet anonymt brev, poststämplat i Onsala. Flera som ser det (och som inte känner till det tidigare hotet) bedömer att det är en äldre kvinnlig handstil. Om det är samma person, har hon alltså först riktat ett mordhot, och sedan tagit reda på det tilltänkta offrets bostadsadress.
Arnstad anmäler uppgivet hotet till polisen. Uppgivet, eftersom han vet hur polisen hanterat tidigare mordhot han anmält.
Den polis som tar emot anmälan vet inte vad Twitter är.
Någon tid senare får Arnstad faktiskt ett telefonsamtal från en polis som ställer några frågor om anmälan. Inte heller denne utredare vet vad Twitter är. Polisen är också uppgiven; hen säger att åklagarna i sådana här ärenden rutinmässigt beslutar att lägga ner förundersökningar på grund av svårigheter med bevisningen.
Några veckor senare får Arnstad mycket riktigt besked: förundersökningen nedlagd utan vidare åtgärder.
Jag förstår om en åklagare eller polis kan ha svårt att tränga in bakom anonyma twitterkonton och få fram fällande domar. I det här fallet är det dock uppenbart lite annorlunda.
Slutsatsen är därför förskräckande: även om du mordhotar under eget namn kommer du inte att få något som helst obehag av det; inte ens om din ip-adress kan verifieras. Det kan ju ha varit din katt som gick över ditt tangentbord och råkade få till den där tweeten. Eller kanske var det ett rent kvantmekaniskt slumpfenomen.
Ska vi verkligen vara nöjda med att det är så rättsväsendet agerar?
Vad vi åtminstone kunde kräva av de rättsvårdande myndigheterna mot möjligen svårbevisbara skithögar som E E och andra misstänkta bakom relativt lättidentifierade pseudonymer, är att en barsk konstapel borde avlägga ett besök hos dem, ha ett allvarligt samtal med dem och stirra ner dem.
Detta kan ge tre utfall. Antingen bedyrar skithögen att någon annan måste ha kapat hens twitterkonto just den där kvällen och skrivit just de där tweetsen. Eller om det nu var katten som gick över tangentbordet. Besöket har då syftet att få hen att trots detta fatta att mordhot är ett allvarligt brott, och skärp dig käring, håll ordning på din twittrande katt och gör inget dumt i fortsättningen – vi har ögonen på dig.
Och om det skulle vara så att vederbörande faktiskt är oskyldig, inte ens äger en dator, och någon annan person använder hens namn på Twitter borde det väl vara intressant för vederbörande att få veta det? Hen kanske också skulle vilja ha det utrett?
I tredje hand kan det ju till och med visa sig att en twittrande mordanstiftande ”demokrat” stolt erkänner att det var hen som skrev. Sånt är ju inte okänt.
Alla utfallen vore bättre än att lägga ner saken.
Men i stället utreder man, åtalar och dömer dem som sjunger psalmer mot nazister.
Idag skriver Arnstad om saken i Aftonbladet. Det mest anmärkningsvärda är följande replikskifte med den icke-utredande polisen:
– Vi har inte förhört den misstänkta, utan vi lade ner detta direkt.
Kan ni inte ringa upp henne och fråga om hon skrivit tweeten?
– Om hon då svarar ”Ja, det var jag som skrev.” blir vi tvungna att ta in henne på förhör. Då behövs försvarsadvokat och så vidare. Vi saknar de resurserna.
Igen: Ska vi verkligen vara nöjda med att det är så rättsväsendet agerar?
Kommentarer
En kommentar to “Det är riskfritt att mordhota på Twitter”
Kommentera
november 5th, 2015 @ 15:29
Det måste väl bero på alla knäppa it-system som polisen måste använda och som den inte begriper sig på?