När man upptäcker att facket behövs.
8 april 2015 | 1 kommentar
Jag har intervjuat många människor i en rad olika studier. Oftast handlar det om arbetslivet.
Jag har intervjuat 20-åringar som prompt förklarat att de inte behöver något fack, att de klarar sig själva.
Men jag har också intervjuat människor som varit engagerade sig i någon facklig organisation. När jag frågar varför de engagerat sig, berättar de flesta variationer på samma historia:
– Jag gillade inte facket när jag var yngre; jag flyttade till och med från Sverige för att jobba i London bland annat på grund av det. Men vad jag upplevde där under ett par år … det fick mig att begripa det jag inte förstått – och jag flyttade tillbaka till Sverige och gick med. (jobbade på restaurang, nu restaurangchef, Stockholm)
– Jag hade aldrig varit med i facket. Aldrig tyckt jag behövde det. Men sedan dog min fru plötsligt, och jag blev ensam med våra barn. Då insåg jag hur sårbar jag var, och att det inte fanns någon som tog sig an min sak. Så jag gick med. (ingenjör, it-företag, Göteborg)
– Jag struntade i facket tills vi fick en konflikt på jobbet med nya ägare. När jag såg det stöd och den service som de som var medlemmar fick från sin organisation, förstod jag att det fanns en poäng. (jobbar på mindre industriföretag, Skellefteå)
– Jag hade ingen tanke på facket … tills jag fick en hjärnblödning på jobbet. När läkarna förklarade att det hade ett samband med hur jag hade det på jobbet, bestämde jag mig för att bli skyddsombud, om jag kunde bli frisk igen. Det var tre år sedan, nu är jag här. (jobbar på grossist i byggbranschen, Stockholm)
Kommentarer
En kommentar to “När man upptäcker att facket behövs.”
Kommentera
april 17th, 2015 @ 16:15
Sensmoral för facket: Om det inte finns några strider blir det heller inga medlemmar.