”En samlad webbplats med konsumentinformation” (Deja vu 1)
7 maj 2017 | 1 kommentar
Birgitta Ohlsson, konsumentminister i den då sittande borgerliga regeringen, skrev hösten 2013 i DN att regeringen beslutat om en ny tjänst för konsumentvägledning.
Som konsument måste man försöka reda ut många komplicerade frågor, konstaterar hon – inte minst vad gäller miljöpåverkan:
Många föräldrar blir oroliga när det går larm om att barnens favoritleksak kan innehålla farliga kemikalier. Hur gör man för att jämföra produkter och priser? Vilka regler gäller när något gått snett och till vem kan man klaga? Vem kan svara på frågor som rör säkerhet eller miljö? Exemplen där stöd och vägledning efterfrågas är många.
(”Ny upplysningstjänst ska stärka konsumentmakten”, DN 15 sep 2013)
En del kommuner har särskilda kommunala konsumentrådgivare, men långt ifrån alla.
Det behövs en heltäckande tjänst, framhåller Ohlsson och tar exempel från Nederländerna, där ”konsumenter kan få hjälp med sina frågor om köp via ett väl utvecklat webbaserat stöd”, kompletterat med telefonrådgivning. ”Som konsumentminister ser jag att det nu är hög tid att ta ett helhetsgrepp om informationen och vägledningen till konsumenterna. Regeringen satsar därför de närmaste fyra åren mer än 60 miljoner kronor för att skapa en samordnad konsumentupplysningstjänst.” Hon höll särskilt fram att konsumenterna behöver information om miljö- och hållbarhetsfrågor.
Det lät ju bra. Men en tanke kunde inte sluta snurra i mitt huvud.
Det var ju precis det jag byggde åt Konsumentverket 1998–1999.
Allt oftare, i den allmänna entusiasmen kring ”digitalisering”, får jag en känsla av deja vu. Webb, sociala medier, digitala tjänster –
vi har haft dem i mer än 20 år. Kanske håller jag bara på att bli gammal, men ofta har det som sägs vara helt nytt och epokgörande redan varit igång eller gjorts under lång tid.
I vårpropositionen 1998 gav den då socialdemokratiska regeringen Konsumentverket i uppdrag att utveckla ”databaserad information om konsumtion och miljö, en s.k. grön databas. Avsikten är att samla in den kunskap som hushållen behöver i sin vardag för att kunna göra riktiga val där miljöaspekterna beaktas och att göra den kunskapen tillgänglig.”(Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:107, 13 maj)
Idén kom ursprungligen från miljöpartiets Åsa Domeij, några år tidigare – innan webben slagit igenom. Hon föreslog en databas där konsumenter skulle se vilka produkter som var mer eller mest miljövänliga. Därför sägs det ”databaserad” i regeringsdokumenten.
Men på Konsumentverket hade man naturligtvis förstått att det här (1998) skulle byggas på webben. Dessutom utvidgade man uppdraget (med regeringens goda minne). Det vore ju dumt att bygga upp en webbtjänst och begränsad den till bara ”grön” information. Bättre att bygga en heltäckande tjänst med även information om priser, säkerhet, och andra aspekter.
Sådan information fanns ju samlad hos Konsumentverket – och tillgänglig hos de kommunala konsumentvägledarna. Men, som sagt, alla kommuner hade inte sådana (framför allt i borgerligt styrda kommuner hade dessa avskaffats). Och där fanns de i form av pärmar och tabeller. Så nu gjorde vi dem tillgängliga för alla.
Den omfattande digitala helhetstjänst vi byggde upp kom att heta Köpguiden. Den gick live någon gång vid milennieskiftet och började fyllas på med konsumentinformation om en rad produkter. Bland de första var till exempel information om energieffektivitet om kylar och frysar.
Dessutom designade vi – långt före Prisjakt och Pricerunner – en jämförelsefunktion, där man kunde hitta en kylskåp som hade ”samma eller bättre energieffektivitet men lägre pris” än det man först tittade på.
Men … vad hände med det vi hade byggt? Jag insåg att jag då (2013) inte hade tänkt på den på många år. Vart hade den tagit vägen, när man nu skulle försöka göra om det igen?
Jag ringde upp Maria, vår gamla projektledare från konsumentverket; senare kommunalråd i Uppsala. Vad hände med Köpguiden egentligen? Hon garvade rått:
”Den! Den la den borgerliga regeringen ned efter valet 2006!”
*Ridå.*
Ohlssons tjänst finns sedan ett drygt år ute på nätet, under namnet Hallå konsument. Det är en förtjänstfull ansats. Men den är underlägsen den tidigare tjänsten på flera sätt. Det finns mycket liten konkret information om produkter, utan mest mycket allmänna råd. Till det bidrar att den är konstruerad som ett samarbetsprojekt mellan femton olika myndigheter. M;an kan se att den har blivit påtagligt utslätad (alla texter ska godkännas av femton instanser).
Mer konkreta delar från den tidigare tjänsten är utspridd på andra ställen – guiden för kylar och frysar finns till exempel hos Energimyndighetens webbplats.
En del innehåll skulle inte gå att återskapa idag. Den tidigare tjänsten hade mycket detaljerad information om alla bilmärken – till exempel kunde man jämföra deras livslängd eller utsläpp av koldioxid. Det var möjligt därför att samlade data från Svensk Bilprovning kunde matas direkt in i databaserna. När bilprovningen splittrades på många privata utförare upphörde den dataströmmen att existera.
Det som är nytt med Hallå Konsument är faktiskt den icke-digitala delen. En helt traditionell telefontjänst; dock klart användbar och uppskattad.
* * *
Så ursäkta mig om jag inte alltid är övertygad om att ”digitaliseringen” är så ny. Gammalt vin i nya läglar.
Fortsättning följer.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Tidens gång, Webb och IT
Kommentarer
En kommentar to “”En samlad webbplats med konsumentinformation” (Deja vu 1)”
Kommentera
maj 7th, 2017 @ 20:00
Intressant iakttagelse. Många skatteslantar som rinner iväg i onödan.