Gå i fängelse!
27 oktober 2002 | Ingen har kommenterat än
Efter IT-bubblan har nu också girighetsbubblan brustit. Direktörer i otaliga företag (av vilka Worldcom, Enron, Tyco, GlobalCrossing, McLeod, Cendant, Sunbeam, Waste Management, Lucent, Dynergy, ABB bara är några) har avslöjats som antingen brottsliga eller obegripligt giriga.
På massor av webbsidor (t.ex. den här) kan man läsa en ”ny finansiell ordlista” där termer som CEO står för chief embezzlement officer, CFO uttyds corporate fraud officer och EBIT (earnings before interest and taxes) förklaras som ”earnings before irregularities and tampering”.
Affärsmagasinet Forbes publicerar en lista över Amerikas bästa fängelser (”Must-read for Execs: Best Prisons List”). Rekommendation nr 1 är Eglin Prison Camp i Fort Walton Beach, som erbjuder särskilda utbildningsprogram inom musik och religion. Förmodligen borde Forbes och de andra affärsmagasinen erbjuda denna t-shirt, som vi köpte i London i våras, som prenumerationspremie.
På den seriösare sidan hade New Yorker den 23 september en lysande 14-sidig genomgång av hur girighetsbubblan kunde växa (”The Greed Cycle” av John Cassidy – tyvärr inte på nätet).
Synen på att aktieägaren är den viktigaste personen i ett företag går tillbaka till den unge Chicagoekonomens Michael Jensens arbete i början av sjuttiotalet.
Tanken fick gradvis fotfäste under sjuttio- och åttiotalen, och när Jensen 1990 hävdade att aktieoptioner är ett bättre sätt att belöna direktörer, bidrog det starkt till att hela bilden av ett företag förändrades, så att den helt dominerades av börskursen.
I åratal hade storföretagens lobbygrupp Business roundtable som motto att företag dels hade en social funktion gentemot kunder, anställda och samhället, dels ansvar mot aktieägarna. 1997 ändrades denna portalparagraf. Samhällle, kunder och anställda ut; nu förklarade man att styrelsens och ledningens lojalitet gällde ägarna, inga andra.
Men aktieoptionssystemet blev ett monster: belönade fel beteenden och gav direktörerna en fullständigt unik möjlighet att berika sig själva bortom alla gränser. Skenbart verkade systemet – precis som planekonomin – förnuftigt, men när man stoppade in människor i ekvationen blev resultatet inte vad teoretikerna trodde.
”Jensen and his colleagues were hopelessly naive in assuming that executives stock options wouldn’t be abused. If the past thirty years have demonstrated anything, it is that the avarice of America’s corporate leaders is practically unlimited, and so is their power to run companies in their own interest.”
New Yorkers slutsats: Direktörer bör belönas om de gör sina företag effektivare, men aktiemarknadens bedömning är ett dåligt mått på om det verkligen skett. Direktörer bör istället belönas om deras företag gör kunderna nöjdare.
När några direktörer nu fått schavottera i handfängsel, skickar det ett budskap till till andra direktörer, avslutar Cassidy:
Public companies are social organixations with social responsibilities. Unless this message is heeded, the furor over Kenneth Lay [Enron] and his fellow corporate scoundrels will gradually fade. And, once the economy and the stock market revive, the greed cycle will start up again.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
Kommentera