En större rättvisa
20 april 2003 | Ingen har kommenterat än
Visst är det väl ungefär det här man skulle önskat att George Bush sagt till världen om terrorismen och om Irak?
”Today is an occasion for the world to reflect upon and draw lessons from these terrible events. It is a day for recognizing that demonizing others lays foundations for a dark cycle of hatred. Transcending this venomous pattern requires painful introspection about the past and wise determination to forge a new future based on truth and reconciliation.”
Statsmannamässigt, storsint, självrannsakande. ”Painful introspection about the past” – kanske ett erkännande om att USA finansierat Al Quaida och försett Irak med kemiska vapen?
Jo, orden har också utgått från George Bushs presidentkansli. Men inte med anledning av världen idag, utan om arvet efter ungturkarnas folkmord på armenier 1914-15. Så här låter början på uttalandet:
”Today, we commemorate an appalling tragedy of the 20th century, the massacre of as many as 1.5 million Armenians through forced exile and murder at the end of the Ottoman Empire. These horrific killings left wounds that remain painful for people in Armenia, in Turkey, and around the world. I join the Armenian community in America and across the globe in mourning this horrendous loss of life.”
(24 april 2002)
Trots att det först verkar vara rätt starka formuleringar, protesterade armenier i USA kraftigt – därför att Bush noggrant undvek att kalla massakrerna för ”genocide”, folkmord.
För många är det en djup skymf. Historiker är ense om att den väldokumenterade slakten på armenier bör betecknas som folkmord. Men Turkiet har aldrig officiellt erkänt vad som hände, och en vildsint historierevisionism i landet försöker till och med hävda att någon utrotning aldrig ägt rum.
Och Turkiet har varit en strategiskt alltför värdefull allierad för USA. Så Bush (likväl som Clinton före honom) har gett vika för kraftiga turkiska påtryckningar – enligt en BBC-dokumentär hotade den (förra) turkiska regeringen med att kasta ut de amerikanska militärbaserna om armenierna gavs plats i den amerikanska folkmordslagstiftningen. (EU-parlamentet beslöt redan 1987 att kräva att Turkiet före inträde i EU måste erkänna och ta på sig ansvaret för folkmordet.)
”Sadly, today again we witnessed the continuation of this Administration’s policy of complicity in the Turkish Government’s denial the Armenian Genocide,” kommenterade en företrädare för den armenisk-amerikanska nationalkommittén Bushs tal.
”While we appreciate the President taking the time to offer remarks on this solemn occasion (…) we were particularly disappointed by the President’s use of terms such as ’venomous patterns’ and ’the dark cycle of hatred’ – which cloud the clear-cut moral issues at stake in Turkey’s genocide denials – at a time when he has called for ’moral clarity’ in the conduct of our foreign affairs.”
Men är det ändå inte dags att – som Bush verkar säga – stryka ett streck över det där, och gå vidare? Det var ju ändå snart 100 år sedan?
För armenierna är förintelsen fortfarande ett öppet sår. Inga ”Nürnberg-rättegångar” har hållits, inga skadestånd har utbetalats, armenier har inte kunnat återvända till sitt gamla hemland i östra Turkiet. Och ovanpå det, förnekandet.
De som förnekar den judiska förintelsen brännmärks med rätta. Varför har de som förnekar 1900-talets första folkmord belönats med partnerskap och bistånd?
Rättvisa är en svår sak. Inga armenier tror att de ska få tillbaka sina städer och byar. Och de som beordrade och utförde folkmorden är givetvis också döda sedan länge.
Men de flesta känner nog att en liten aning mer rättvisa är nödvändigt, innan man kan gå vidare. Inte glömma och gå vidare – men minnas och gå vidare.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
Kommentera