Passion
24 april 2003 | Ingen har kommenterat än
Det finns inget instrument som (för mig) ligger närmare den mänskliga rösten i uttryckskraft, än det armeniska blåsinstrumentet duduk.
Det har en ton som är otroligt rik på känslor; den kan gråta, viska, andas, skrika; smeka som en fjäder eller skära som en kniv.
På den här sidan kan du lyssna till eller ladda ner några mp3-smakprov med duduk. Lyssna på Djivan Gasparyans ”A cool wind is blowing” eller Komitas ”Sourp”.
Komitas är den armeniske nationalkompositören som förlorade förståndet av att bevittna de massakrer som startade den 24 april 1915. Idag är därför dagen då armenier minns de upp till 1,5 miljoner armenier som dödades i detta 1900-talets första folkmord.
Folkmordet på armenierna har en egendomlig förmåga att glömmas bort, och så återupptäckas vart tionde år så där. Se till exempel Samantha Powers bok ”A Problem from Hell: America and the Age of Genocide” (Basic Books), som för ett par veckor sedan recenserades i SvD: ”Folkmord ingen prioriterad fråga i USA”. (På amazon.com finns också recensioner och utdrag ur boken, som även handlar om folkmorden i Rwanda och de ”etniska rensningarna” i det forna Jugoslavien.)
Men vill man hellre lyssna än läsa, rekommenderar jag att du botaniserar bland Richard Hagopians inspelningar på amazon.com eller Djivan Gasparyans skivor (också på amazon).
Den som framför allt lyft fram duduken på senare tid är Peter Gabriel, som – om jag minns rätt – just fick höra Gasparyan, blev fast och valde ”A cool wind is blowing” som inledande tema för skivan ”Passion” – musik som användes i Martin Scorseses film ”The last temptation of Christ”. Duduken har sedan också hörts tilll exempel i soundtracket till ”Gladiator”.
Och ikväll kan man höra Peter Gabriel live, på Globen i Stockholm.
Kommentarer
Kommentera