Katastrofen och Clarke: ”Stjärnan”
30 december 2004 | Ingen har kommenterat än
Bengt O (”Monn Guda-Nåd och Rätt är til?”) (och Erik, ”Samma banor i alla fall”) skriver om det som brukar kallas teodicé-problemet: Hur kan man påstå att Gud är god när sånt jävelskap händer?
Bengt citerar ur Aniara. Det – och det faktum att det ännu är julhelg – får mig att tänka på novellen Stjärnan av Arthur C Clarke.
I den utforskar ett framtida rymdskepp – med en astrofysiker som desutom är jesuit ombord – resterna av en nova, en exploderande stjärna.
Otroligt nog finner man en spillra av en planet kvar, med tecken och budskap och inspelningar från en blomstrande, främmande civilisation – och en del av dem påminner otäckt om de filmer vi nu kan se på tv och nätet från minuterna innan katastrofen:
”En scen minns jag särskilt – en grupp barn som lekte i vågorna på en strand … precis som barn leker på jorden. Egendomliga träd stod längs stranden och några mycket stora djur vadade i vattnet.”
”Det råder en mycket dyster stämning bland besättningen”, konstaterar Clarkes jesuit-rymdfarare. Men inte förrän på novellens sista rad får vi veta hela vidden av vad man hittat:
”Det kan inte råda något tvivel – den där gamla gåtan är äntligen löst. Men, o Gud, det fanns så många andra stjärnor Du kunde ha använt. Varför måste detta folk förintas av elden, för att ett tecken skulle framträda på himlen ovanför Bethlehem?”
Novellen finns på svenska i novellsamlingen Mörkrets mur (Delta 1975). Novellen belönades 1956 för övrigt med Hugo, ett av science fictions finaste litterära pris. Numer har Arthur C Clarke också ett eget sf-pris uppkallat efter sig.
Clarke, nu 87 år, har för övrigt länge varit bosatt just på Sri Lanka. överlevde tsunami-vågorna men förlorade sin dykarskola.
Tillägg: Mer om ”How can religious people explain something like this?” hos Guardian (länk via Erik)
Kommentarer
Kommentera