30-talet i repris
21 november 2015 | Ingen har kommenterat än
De här två böckerna är riktigt otäcka att läsa inpå varandra.
Ytligt sett är de helt olika. Björn Elmbrants Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna ikapp oss? är ett historiskt reportage om Tyskland och Sverige 1930-1933 – de år då Hitler och nazisterna gavs makten i Tyskland, medan Sverige lyckades bevara demokratin, utplåna arbetslöshet och ekonomisk misär. Varför gick det så olika? Vad gjorde Tyskland fel och vad gjorde Sverige rätt?
Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan är en skönlitterär framtidsskildring. I en serie noveller berättar han hur det kan bli om vi väljer fel och upprepar Tysklands misstag.
I Virdborgs bok möter vi ett odefinierat inbördeskrig. Någonstans smugglar en kille en grupp flyktingar över en odefinierad gräns. En grupp soldater bränner ner en kyrka men flyttar alla inventarier till den nya kyrkan de byggt.
Det skulle vara lätt att anta att det handlar om Balkan. Eller östra Ukraina. Men så småningom förstår vi att allt utspelas i Sverige. I Småland finns vägspärrar bemannade med rusiga, fanatiska unga män som mördar förbipasserande till ledaren ”Lindbergs” ära. (Vilket för tankarna till 30-talets svenske nazistledare Lindholm.) I Stockholm är riksdagshuset och Rosenbad grushögar. I skyddsrummet Luxgatan uthärdar en folkmassa timme efter timme av osäkerhet och detonationer i fullständigt mörker. Ett kommando plundrar lägenheter på Östermalm på värdesaker – men allt är sanktionerat och godkänt av de som har makten och de plundrade får skriva på ett kvitto.
Det är uppenbart att samhället har splittrats, gått sönder. Men ingenstans i boken får vi en förklaring till vad eller varför.
Det här är ett stildrag som Virdborg använt flera gånger, till exempel i Svart krabba och Kall feber. Men frågan är om han någonsin gjort det så infernaliskt skickligt och oroande som här.
Elmbrants bok är en historielektion. Men framför allt visar den på likheterna mellan vår tid och 30-talet. Framför allt, de ekonomiska likheterna.
Hitler kom till makten efter att en lång period av deflationistisk sparpolitik, det som idag kallas austerity, pressat upp arbetslösheten och ner tillväxten. Precis som idag. (Det är en vanlig missuppfattning att Hitler kom till makten som en reaktion på hyperinflationen i Tyskland. Men det stämmer inte.)
Den tyska socialdemokratin köpte den ekonomiska besparingspolitiken. Precis som den svenska socialdemokratin gör idag. Elmbrant citerar ekonomen Stefan de Vylders ironiska och lätt desperata fråga till makthavarna: ”Kan ni åtminstone inte göra nya misstag? Varför måste ni upprepa de gamla?”
Elmbrants bok blir en liten hyllningsskrift till Ernst Wigforss, experten på halländska folkmål som lite motvilligt blev finansminister och lyckades bryta den ekonomiska dödsspiralen med en ekonomisk stimulanspolitik – något han funderat ut på egen hand, före Keynes.
När ekonomin kom på fötter i Sverige – tack vare stora satsningar på offentliga arbeten, med marknadsmässiga löner, minskade också folks intresse för totalitära lösningar, längtan efter en ”stark man”, jakt på syndabockar.
Motsatsen hände alltså i Tyskland.
Ett viktigt sidotema i boken är den utförliga dokumentationen om hur det svenska högerpartiet (Allmänna Valmansförbundet), dess ungdomsförbund SNU och den svenska borgerligheten stöttade och gillade den auktoritära och nationalistiska utvecklingen i Tyskland och Hitlers regemente. Ibland med några ursäktande ord om enstaka överdrifter, men ständigt med formuleringar som ”skänker vår fulla sympati åt det upprensningsarbete som det nationella Tyskland i dessa dagar får se” (SNUs ordförande, april 1933)… ”[de nationella partierna i Tyskland har] fört en påtvingad hård, men manlig och fosterländsk strid för idéer som även här i landet … borde vara livskraftiga” (Hälsinborgs dagblad, mars 1933, den månad då Hitler slutligen tar makten).
Elmbrant kommenterar att medan rasismen i Bondeförbundet under mellankrigsperioden är relativt välkänd, är det ”märkligt att högerns massiva antidemokratiska yttringar, som pågår år efter år, inte i våra dagar synats lika närgånget.”
Men Elmbrant ger också partiledaren Lindman sitt erkännande. Det ”satt långt inne”; en grupp i partiet tänker länge att man kan ”göra folk” av hetsporrarna i ungdomsförbundet, ungefär som en del borgerliga idag tror att man kan samarbeta med SD. Men, framhåller Elmbrant, det är ”av avgörande betydelse för demokratin i Sverige” att högern till slut (hösten 1933) tydligt markerar mot nazismen och bryter med ungdomsförbundet.
Kategori: Böcker, Ekonomi, media och samhälle, Folkhemmet, Tidens gång
Crossing muddy waters
19 november 2015 | 1 kommentar
Herregud så fint det här är:
”Crossing mudy waters” – här med Sara Watkins, Sarah Jarosz och Aoife O’Donovan – är en låt av John Hiatt, som också gav namn åt hans femtonde album, från 2000.
Tio vanliga ord på din arbetsplats
17 november 2015 | 1 kommentar
Mats Andersson på bloggen Klocklös i Tiden har ett spännande inlägg om Tio vanliga ord på min arbetsplats, del II. Här är de:
1. Lubito
2. Basill
3. wap003
4. Bookeyen
5. Pliktus
6. RT
7. Lucat
8. Treventusen
9. Fjärrlån
10. Specialläsesalen
Det här är både fantasieggande och fascinerande – eftersom det så sällan hörs berättelser från arbetslivet, om själva arbetet.
Såvitt jag förstår är de flesta eller alla substantiv eller egennamn. Det är säkert de första som dyker upp, om man försöker komma på vilka ord som är speciella eller typiska för ens arbetsplats. Men det finns alldeles säkert många verb som är lika typiska. För Mats arbetsplats – jag säger inte vilken den är, det får ni själva räkna ut! – så är det säkert till exempel ”låna”.
Vilka speciella, typiska eller unika ord använder du idag i ditt arbete?
Frankrikes har utfört 3 % av flygattackerna mot IS
16 november 2015 | Ingen har kommenterat än
Terroristerna i Paris menade att attackerna var en hämnd för Frankrikes bomber mot Daesh (IS) i Syrien. Inte förvånade är deras resonemang rätt skraltigt.
En vecka före attackerna i Paris publicerade NY Times en redovisning om fördelningen av attackerna mot Daesh i Mellanöstern.
”So far, eight Arab and Western allies have conducted about 5 percent of the 2,700 airstrikes in Syria,” konstaterade man. USA står alltså för 95 % av bombningarna i Syrien. (As U.S. Escalates Air War on ISIS, Allies Slip Away, 7 nov 2015.) Frankrike attacker mot östra Syrien inskränker sig till ”only two so far … a senior French official said”.
Frankrike, Storbritannien och de arabiska staterna har förvisso angript Daesh något mer flitigt i Irak. Men totalt har Frankrike utfört 270 räder av 7800. Det är 3 procent.
Vad betyder det? Att pratet om Frankrike som ”huvudmål” på grund av Syrien är en illa vald rationalisering för vad som troligen har interna fransk-belgiska/västeuopeiska orsaker: marginalisering, utanförskap, segregation av unga män med invandrarbakgrund.
Anti-country
16 november 2015 | Ingen har kommenterat än
Ja stod där på Storgatan i min tunna slitna jacka å de blåste kallt. Över gatan låg mitt favorithak där en trasig skylt sa ”stängt”. Om ja ändå haft lite stålar … ja grävde i fickan å hitta två nickles och en dime. Åh, om ändå du va här.
Ni vet. Så låter det i otaliga country-låtar, i olika kombinationer bara. Eländes elände, gråt och ve.
Inget ont i det! Jag gillar country! Eller, jag gillar i alla fall bra country. Och jag kan gotta mig i sorgliga ballader om brusten kärlek, svikna löften, längtan …
Men så kommer det en låt som överraskar en med att allt verkar elände … fast inte är det! Det blåste kallt – men våren är på väg! Om jag ändå haft lite stålar, jag kände i fickan – och där låg sjuhundra spänn!
Varsågoda: ”Feelin’ good again” av Robert Earl Keen, här med underbara Watkins Family Hour:
(Det är förresten Fiona Apples huvud som studsar upp och ner i underkant av bilden på slutet.)
Hela texten, med dess luriga sätt att på rad efter rad suggerera en eländeskänsla – och direkt vända den:
Standin’ down on Main Street
Across from Mr, Blues
In my faded leather jacket
And my weathered Brogan shoes
A chill north wind was blowin’
But the spring was comin’ on
As I wondered to myself
Just how long I had been gone
So I strolled across old Main Street
Walked down a flight of stairs
Stepped into the hall
And saw all my friends were there
A neon sign was flashin’ ”Welcome come on in”
It feels so good feelin’ good againMy favorite band was playin’
An Otis Redding song
When they sang the chorus
Everybody sang along
Dan and Margarita
were swayin’ side by side
I heard they were divorcin’
But I guess they let it slide
And I wished I had some money with
which to buy a round
I wished I’d cashed my paycheck
Before I came to town
But I reached into my pocket
Found three twenties and a ten
It feels so good feelin’ good againThere was old man Perkins
Sittin’ on his stool
Watchin’ Butch and Jimmy John
Talkin’ loud and playin’ pool
The boys from Silver City
Were standin’ by the fire
Singin’ like they thought
they were the Tabernacle choir
And I wanted you to see them all
I wished that you were there
I looked across the room
and saw you standin’ on the stair
And when I caught your eye
I saw you break into a grin
It feels so good feelin’ good again
Adjö Facebook och Twitter. Hallå bloggosfären.
15 november 2015 | 18 kommentarer
I förra veckan raderade jag först Facebook-appen, sedan Twitter-appen från min mobil. Skälen var flera. Jag började bli allvarligt besvärad över hur beroende jag var av dem, hur ofta jag ryckte upp mobilen bara för att se: har nån sagt nåt?
Jag tittade på min hög av halv- eller olästa böcker och funderade: vad ger mig mest – läsa dem eller ännu flera FB-inlägg?
Jag gillade inte heller att något jag råkat nämna i ett sms på mobilen strax därefter dök upp som reklam i Facebook eller låtförslag i Spotify.
Jag var djupt bedrövad över att Facebooks procedur för att komma fram till att uppmaningar till mordbrand i sig är nästan kriminellt dålig. För dess erbarmliga hyckleri i moralfrågor.
Men det avgörande blev till slut att jag också var vansinnigt trött på hur det i dessa sociala medier blivit viktigare att ha exakt rätt sorts pose i varje ögonblick. Hur försök till diskussion om sakfrågor blixtsnabbt spårar ner i meta-frågorna om det var rätt att tweeta si eller fel att skriva så i en status …
– och hur alla som gjort det eller gjort tvärtom är idioter. Jag är uttröttad på tonen, som blir allt hårdare och råare. Jag är rädd att ryckas med. Jag tror inte längre 140 tecken är ett bra format för att uttrycka sig om världen. Inte ens FB-poster.
Umair Haque skriver bra på Medium (som än så länge är civiliserat och läsbart, men i pessimistiska stunder tänker jag att det bara är en tidsfråga):
The problem of abuse is the greatest challenge the web faces today. It is greater than censorship, regulation, or (ugh) monetization. It is a problem of staggering magnitude and epic scale, and worse still, it is expensive: it is a problem that can’t be fixed with the cheap, simple fixes beloved by tech: patching up code, pushing out updates.
To explain, let me be clear what I mean by abuse. I don’t just mean the obvious: violent threats. I also mean the endless bickering, the predictable snark, the general atmosphere of little violences that permeate the social web…
You can create the most perfect code in technological existence — but if all it’s used for is to relentlessly demean, bully, assault, torment, pick on, trample, bicker with, shout at people, well, it’s a pretty good sign that people aren’t using it for much of value. And that is a central point. When a technology is used to shrink people’s possibilities, more than to expand them, it cannot create value for them.”
Why Twitter’s Dying (And What You Can Learn From It)
Därför kliver jag nu av Facebook och Twitter. Jag återvänder till bloggosfären, det ursprungliga sociala mediet. Jag har satt upp en ny RSS-läsare och börjat bygga upp mitt eget flöde av människor som säger något vettigt, på egna villkor, på sina bloggar. Utan att riskera att censureras av en allt mäktigare mellanhand.
I bloggosfären hittar jag till exempel Lotten som också noterat hur ”annars sansade människor idag tävlar om vem som är mest sympatiserande”.
Jag kommer att sakna söta filmer på katter. Men som mediateoretikern och kulturkritikern Neil Postman en gång sa om TV (i boken Amusing ourselves to death), är problemet inte när mediet försöker ge underhållning. Problemet uppstår när det försöker ta upp seriösa frågor.
Jag märker det också på mig själv. Hur mycket grundligare jag är när jag ska skriva en bloggpost. Hur jag också rycks med i jakten på att bara kasta ur mig nåt som låter bra på FB eller Twitter.
Hittar jag söta filmer på katter kommer de att hamna här, på bloggen i fortsättningen.
Jag kommer inte att radera mina FB- och Twitterkonton nu. Jag tänker bara låta bli att posta i mitt personliga flöde i ungefär tre månader. Sen får jag se. Jag kommer att vara aktiv i några yrkesmässiga grupper och sidor jag driver. Men inte mer.
Jag har kvar FBs Messenger, så jag kan kontaktas via den. Men jag rekommenderar er egentligen att byta till t ex Telegram.
Jag har tänkt hänga kvar på Instagram som ännu så länge är mest gulligt (i mitt flöde i alla fall).
Har du en blogg som du vill att jag ska följa, och har ett rss-flöde, pinga mig.
Kategori: Bloggfenomenet, Ekonomi, media och samhälle, Webb och IT
En dyster påminnelse om november
9 november 2015 | 2 kommentarer
Caplans butik på Strandgata 34 i Tromsø ser inte märkvärdig ut.
Men i bilden ovan kan man utskilja några ljusare fläckar på trottoaren framför huset. Går man närmare och tittar så kan man se det här:
Daniel, Solly, Hertze och Conrad Caplan – deporterade av nazisterna 1942-43 och mördade i Auschwitz.
Och runt hörnet, snett emot domkyrkan på Kirkegata 10, utanför den här frisören, tidigare Bekledningsmagasinet …
… finns de här stenarna i trottoaren: Rosa, Salomon, Eva och Meyer Leib Shotland – också deporterade 1942-43 och mördade i Auschwitz.
Stenarna lades ner i fjol somras (2014) som en påminnelse om Förintelsen. Det finns 14 stenar på sex olika adresser. Totalt 772 norska judar blev arresterade och skickade till Auschwitz. Bara 34 överlevde.
Startskottet för nazisternas utrotningspolitik mot judar, kommunister, romer, homosexuella var pogromerna idag, den 9 november – det som med en opassande försköning kallats Kristallnatten.
”Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen.”
Novemberpogromen (Kristallnatten) på Levande historia
Reflections on my life
18 oktober 2015 | Ingen har kommenterat än
Det här är känslosamt på så många nivåer.
Dean Ford sjöng lead i skotska mjukpopgruppen Marmelade på 60-talet. De hade en jättehit 1969 med balladen Reflections on my life. Rätt pretto att reflektera över sitt liv när man är några och tjugo, förstås.
Men 45 år senare – 2014 – spelar Ford in låten igen. Och han har en helt otroligt välbevarad röst!
Videon mixar bilder av Ford idag, och en tv-inspelning från 1969.
Själva låten är snygg men kanske lite smetig, och möjligen är originalet lite bättre:
Men hur som helst. Rysningar framkallar det.
Ford håller nu på att spela in ett nytt album (!). En låt – Glasgow Road – finns ute. Lyssna! Det är otroligt att han är 70 år och har den fantastiska tenorstämman.
Nu var det 2013
18 oktober 2015 | Ingen har kommenterat än
Av oklara (pinsamma) skäl har jag haft en trave tidningar liggande … från 2013. Idag, när jag tog mig an dem, hittade jag de här överst.
Mars 2013. ”Så ska han MOSA APPLE.” Nokiachefen Stepehen Elop i stor intervju. Nokia ”ska gå om Apple och bli störst på smarta mobiler.”
Dagens Industris analytiker tyckte (inne i tidningen) att det var fullt möjligt:
”Att Nokia ska kunna komma tillbaka i positionen som världens största mobiltillverkare mätt i antal är ett realistiskt mål,” skrev DIs krönikör. Två månader senare började Elop pressas hårt av Nokias aktieägare, som såg omsättning, vinst och aktievärde falla. Sex månader efter artikeln, i september 2013, såldes hela Nokias mobiltillverking till Microsoft.
”Det är sannolikt att Windows lyckas med ambitionen att bli det tredje stora ekosystemet för smarta mobiler,” skrev DI också. Nå, marknadsandelen kom aldrig över 3,4 procent, och har nu fallit ner till drygt 2 procent.
Och nummer två i tidningshögen var den här:
Ah, Google glass. Well.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Prylar och teknologi, Tidens gång
Vår nya process
15 oktober 2015 | Ingen har kommenterat än
Av en händelse tittade jag på ordet ”process” i synonymordboken i min bokhylla. Ordboken föreslår alltså utvecklings(-gång), skeende, förändring, ombildning, förlopp, fortgång, kemisk reaktion, samt flera ord som har med processer i domstol att göra: rättstvist, rättegång, med flera.
Inget av de där orden skulle fungera som synonym i en mycket vanlig användning idag: när företag och organisationer pratar om ”sina processer”: vi ska se över våra processer, vi ska kartlägga våra processer, standardisera vår process …
Vi ska se över våra skeenden? Kartlägga vår förändring? Standardisera vår ombildning? Nej, knappast.
Jag hade förväntat mig ord som arbetssätt, arbetsgång eller kanske rutin bland synonymerna. Men de finns inte där.
Synonymordboken är från 1992, visar det sig. Uppenbarligen användes inte ordet process med den betydelse vi nu lägger in i det före 1990-talet; i alla fall inte särskilt mycket.
Men! Ordboken gör en sidohänvisning – ”jfr procedur”. Och si, under procedur hittar vi ord som mer påminner om hur vi idag använder etiketten ”process”: nämligen förfaringssätt, tillvägagångssätt, system, förfarande, teknisk metod.
Så det gamla ordet procedur har kanske helt enkelt fått vika för process? Och kanske blivit mer allmänt på samma gång?
Det skulle krävas lite mer forskning kring detta, förstås. Men det är spännande att hitta ett tydligt exempel på hur ett ord fått nytt innehåll, på förhållandevis kort tid.
PS: En häxprocess är förstås något helt annat.
PPS: Se också (över) våra rutiner. Eller sjung dom.
« nyare — äldre »