Adjö, Terry Pratchett, toleransens riddare
12 mars 2015 | 2 kommentarer
Terry Pratchett är borta och jorden är lite tristare. Discworld, Skivvärlden, seglar bort i rymden buren av fyra elefanter på ryggen av sköldpaddan A’Tuin – den enda sköldpadda som har en plats i Herzsprung-Russeldiagrammet.
Jag hittade Terry tack vare Daniel – en av glädjeämnena med att ha barn är de fina sakerna de upptäcker åt en. Det tog ett tag innan jag fattade, men sedan var jag fast.
Jag började med Guards, Guards!, fortsatte med Men At Arms och Feet of Clay, och blev tagen av hur det som först var en rätt enkel pythonesque nonsens-fars utvecklades till en djupt humanistisk, noir detektivhistoria – men fortfarande rolig så man kiknade. Och poliskommisarien Sam Vimes växte till ett fantastiskt porträtt, en större, komplettare och märkligt nog en betydligt mer verklig figur en en kommissarie Wallander eller Beck eller de andra. Som Andrew Brown skriver i Guardian:
Pratchett wrote some memorable villains, but his heroes were much more vivid. What makes them so unusual is their unheroic and everyday quality, even when they are being heroic or, if necessary, saving the world. Sam Vimes may be the most fully realised decent man in modern literature. He’s not a saint, but there are some things you know – and he knows – he will never do, and some temptations he will never yield to.
Without Terry Pratchett, the world is less magical
Jag grät när Vimes tog kommandot i The Night Watch och gjorde allt för att hindra den sorts dödliga konfrontationer som vi sett alltför ofta i den här världen, mellan ett desperat folk och en aggressiv polismakt. Jag kommer aldrig att glömma den milda uppgörelse Golem har med den religiösa mobb som utmanar honom i slutet av Feet of Clay.
Just tolerans växer fram som ett bärande tema i Pratchetts böcker om staden Ankh-Morpork och dess stadsvakt. I vakten samarbetar alla de släkten Pratchett befolkat sin värld med: människor, dvärgar, varulvar, zombies … inte alltid utan friktion och problem. Men Pratchett visar tydligt hur samarbete och tolerans alltid är överlägset trångsynthet, fördomar och rasism.
Och sedan de underbara böckerna om Tiffany, som beskriver samma bana som böckerna om Sam Vimes och stadsvakten: från en början som en klassisk engelsk barnbok som Lånarna eller Nalle Puh, till ett humanistiskt epos med djup och svärta: The Wee Free Men, A Hat Full of Sky, Wintersmith och I Shall Wear Midnight.
Vad mer kan man säga? Tack för mer än 40 böcker. Det kunde kanske blivit ännu fler, men det är ändå långt mer än vad man har rätt att kräva av en människa.
Döden, liemannen, DEATH, är en av Pratchetts viktigaste figurer. När jag själv var djupt deprimerad, var DEATH en tröst. Jag skrev:
Döden är visserligen till formen ett vandrande skelett med lång lie, sinnebilden för The Grim Reaper. Men i Terry Pratchetts värld finns det inget grymt över honom. Han är snarare den hänsynsfulle liemannen. Redo att hjälpa de döda vidare – vart de nu går – med ett par ord på vägen.
[Döden 4.] What can the harvest hope for, if not for the care of the reaper, 8 nov 2006
Döden talar ALLTID I VERSALER i böckerna. Och de gör han i de sista tweetsen från Pratchetts twitterkonto:
Bild: Terry Pratchett av lilbenne/flickr under cc-licens
Klart vi ska bedöma hotellens hållbarhet, Tripadvisor!
11 mars 2015 | Ingen har kommenterat än
Via mitt hotell i Trondheim fick jag tips om kampanjen för att också låta oss bedöma hotellens hållbarhetsarbete: Dear Tripadvisor. Och det är så klart man ska kunna göra. Skriv på!
Det surrar däruppe
10 mars 2015 | Ingen har kommenterat än
Mitt hotell i Trondheim berättar stolt att de har ”40 000 medarbetare”.
De flesta bor dessutom på själva hotellet, i sin rosa bikupa på taket.
Hotellets egna honung kan köpas i receptionen.
Jag tycker det här är ascoolt.
Hur byråkrater verkligen skriver
9 mars 2015 | 4 kommentarer
Här och där på nätet kan man hitta påstådda ”ordspråk som om en byråkrat skrivit dem”. Till exempel:
Kvaliteten hos ett genom extraktion av animaliska och/eller vegetabiliska komponenter i ett genom upphettning aktiverat fluidum framställt nutritivt preparat förhåller sig omvänt till numerären hos de i produktionen engagerade kulinariskt skolade personer. (Alltså, Ju flera kockar desto sämre soppa.)
Eller:
Honliga exemplar av domisticerade former av Gallus kan trots grav visuell funktionsnedsättning normalt prestera problemfritt i lokaliserandet av enstaka enheter av cereala födoämnen. (Se denna bloggs namn för ledtråd om översättningen.)
Men det där är påhitt – så skriver inte byråkrater.
Det som i verkligheten präglar byråkraters texter – inte minst på webben – är inte mängder av konstifika ord och kompakta skrivsätt. Det typiska är i stället att vara väldigt utförlig: till exempel med bakgrund och historia, även om det egentligen handlar om aktuella saker. Samt att reda ut varje tänkbar eventualitet, och ge varje litet undantag eller sidospår kanske till och med mer utrymme än huvudsaken – för att inte eller ens väcka misstanken om att något kan ha utelämnats och någon därför blivit förfördelad. Snarare en överdriven ambition att tydligt redogöra varje detalj, alltså.
En snabb skiss av hur en byråkrat i verkligheten skulle skrivit det senare exemplet ovan, ser snarare ut som något i den här stilen:
Åstads kommun har god tillgång på en väl utbyggd och högkvalitativ veterinärverksamhet, i syfte att trygga såväl livsmedelsförsörjningen för kommunens invånare som djurens eget välbefinnande.
Den första veterinärstationen startades redan 1931. Verksamhetens styrs av lagarna om djurskydd och djurhållning och står under länssstyrelsens inspektion.
Trots detta kan i enstaka fall enstaka djur drabbas av skador eller funktionsnedsättningar. Dessa kan ibland förefalla allvarliga, men varje åtgärd vidtages i sådana fall för att säkerställa att nedsättningen inte ska hämma djurets möjlighet att bibehålla sina väsentliga och artunika beteenden. Man tillser till exempel att djuret har förmåga att skaffa sitt foder, och kan därigenom trygga en hög livskvalitet för djuret.
Under 2015 hoppas jag kunna ge ut boken Att skriva för webben i en helt ny upplaga.
#blogg100 #9
Bröd och rosor (ståpäls)
8 mars 2015 | 3 kommentarer
Bread and roses, i Mimi Baez Farinas tonsättning. ”Bread and roses” ursprung finns också i textilarbetarnas fackliga kamp i USA i början av 1900-talet – precis som Internationella kvinnodagen.
Sången startar en dryg minut in i klippet, från filmen Pride. Det är Bronwen Lewis som tar upp sången – sedan faller allt fler in.
Om länken ovan slutar att fungera (på grund av copyright) finns samma inspelning legalt – utan filmbilderna – också på tuben.
Bronwens ”Bread and roses” kan också laddas ner helt legalt från CDBaby för 99p.
100 år av kvinnoarbete (Internationella kvinnodagen)
7 mars 2015 | 1 kommentar
Den internationella kvinnodagen växte fram ur en strejk bland kvinnliga textilarbetare i New York 1908, bland annat från Triangle Shirtwaist Factory, som låg på de tre översta våningarna i ett tiovåningshus på Washington Place på Manhattan.
Det fanns över 30.000 textilarbetare – ”sömmerskor” – i textilindustrin i New York. Deras arbetsförhållanden var usla: nio timmars arbetsdag måndag till fredag och sju timmar på lördagar, i varma, trånga och bullriga lokaler där luften var full av damm, för en lön på en dollar om dagen. 1909 och 1910 fortsatte strejkerna, och fackföreningen International Ladies’ Garment Workers’ Union (ILGWU) växte kraftigt.
Tre år efter strejken, den 25 mars 1911, bröt en eldsvåda ut på Triangle Shirtwaist Factory. Eftersom fabrikens ägare hade låst dörrarna – för att förhindra att de anställda tog raster – blev fabriken en dödsfälla. 146 textilarbetare – 123 kvinnor och 23 män – dog i röken och lågorna, eller krossades mot trottoaren när de hoppade från våningarna åtta, nio och tio.
De flesta offren var unga judiska och italienska immigrantkvinnor, mellan 16 och 23 år. De yngsta, Kate Leone och Sara Rosaria Maltese, var fjorton år.
Låt det där sjunka in. Som fjortonåringar arbetade de 52 timmars arbetsvecka och dog på sin arbestsplats därför att arbetsgivaren höll dem inlåsta.
Branden i Triangle Shirtwaist Factory blev den direkta anledning till att man började uppmärksamma arbetsmiljön. New York grundade en Factory Investigating Commission, som gjorde inspektioner och undersökningar på arbetsplatserna, vilket i sin tur ledde till en rad lagar på arbetsmiljöområdet.
Det var alltså USA, 1911. Idag har vi förflyttat textilarbetet till Sydostasien. 101 år efter branden i Manhattanfabriken, i september 2012, börjar det brinna i en textilfabrik i Karachi i Pakistan: 258 arbetare dödades i fabriken, vars dörrar och fönster var låsta. I april 2013 kollapsar ett åttavåningshus med textilfabriker i Dhaka. När sprickor upptäcktes i byggnaden stängdes och utrymdes bankerna och affärerna på bottenvåningen, men textilarbetarna, som sydde kläder åt västerländska modemärken på de övre våningarna, beordrades att fortsätta arbeta. 1129 dog och över 2500 skadades när byggnaden rasade som ett korthus.
Ett bra sätt att fira Internationella Kvinnodagen kan vara genom att se norska Aftenpostens dokumentärserie Sweatshop om modebloggarna som får jobba i textilindustrin i Kambodja. Här är trailern:
Och här är alla avsnitten:
1: – How many will die here every year?
2: – Our bathroom is larger than her entire house.
3: – I’ll keep going until I faint
4: – The large chains are starving their workers!
5: – What kind of life is this
Relaterat: Den ännu bättre uppfinningen (16 juli 2013)
Bröd och rosor (ståpäls) (8 mars 2015)
Kategori: blogg100, Ekonomi, media och samhälle, Tidens gång
Ekonomi utan tillväxt
6 mars 2015 | 1 kommentar
Tim Harford är ekonom, krönikör i Finacial Times och författare till flera böcker – japp, om ekonomi – med titlar från hans spalt i FT: The Undercover Economist. Han prisas i alla läger och i många tonarter. ”Harford is smart. Scary smart. So smart he can illuminate, in clear, entertaining English, ideas and forces of mind-boggling complexity,” skrev BusinessWeek. ”Tim Harford is perhaps the best popular economics writer in the world… his new book is nothing less than the holy grail of popular economics,”, skriver New Statesman.
Hans senaste bok, The Undercover Economist Strikes Back, behandlar nationalekonomi och är skriven som en dialog med läsaren. I första kapitlet får läsaren ansvaret för ekonomin i sitt land, och för sen en serie dialoger med Harford, som förklarar och ger råd – mycket balanserade sådana – om huruvida det är bäst att stimulera eller strama åt, att försöka minska arbetslöshet eller balansera budgeten.
Men det intressantaste kommer på slutet, där Harford kommer in på tillväxt. Är det möjligt med ständig tillväxt på ett ändligt klot – vilket många ifrågasätter? Javisst, säger Harford – och det har inget med rovdrift att göra. BNP mäter bara vad människor är villiga att betala för, vilket inte behöver vara avhängigt någon fysisk resurs.
(Det betyder inte att Harford skiter i miljön – har kan till exempel noggrant motivera vilka ekonomiska åtgärder som skulle minska klimatpåverkan. Men det är helt enkelt två olika frågor.)
Men ekonomi utan tillväxt då? Det är ju det grövsta man kan bli anklagad för idag, av framför allt av det borgerliga lägret. Miljöpartiet klassas av de borgerliga som värsta sortens extremister, för att man ifrågasätter tillväxt.
Ur den synpunkten kan det vara intressant vad en ekonom som prisats av Bloomberg och Wall Street Journal, av ekonomipristagarna Gary Becker och Thomas Schelling, har att säga. Svaret överraskade faktiskt mig:
I don’t think that deep down our economic model really does depend on growth, but the question is worth examining. (…)
I agree that in a zero-growth world, governments would have to rethink some things. They wouldn’t be able to base the funding of their pension and healthcare benefit systems on the hope that each generation would be larger and richer than the previous one, and could comfortably pick up the bill. Nor could they routinely run small deficits in the knowledge that the debt burden would stay stable as a proportion of GDP. Governments might even find it sensible to pay off all their debts gradually — even accumulate assets, as a few resource-rich countries already do. In the long run, in a low- or zero-growth economic system, everyone from individuals to governments would have to be more careful about debts than they have been in recent years. Some may see that as revolutionary; I’d consider it a modest change in behaviour.
Harford har mer att säga om en värld utan eller med minimal tillväxt (vilket är ett scenario som ekonomen Robert Gordon hållit fram). Men något otänkbart, katastrofalt, en dödsstöt för mänskligheten? Nej.
En av de saker Harford kommer in på i resonemangen om tillväxt är frågan om varför vi fortsätter arbeta så mycket:
Here’s the problem: technological progress means we produce more and more economic output per hour; unless we keep growing the economy for ever, one of two things must eventually happen. Either we all learn to work less hard, perhaps working two-day weeks and enjoying five-day weekends of robots fetching us coffee and giving us back-rubs. Or we get mass unemployment. On the evidence so far, we don’t seem to be terribly good at converting wealth into leisure.
#blogg100 #6
Ledare utan länkar
5 mars 2015 | 2 kommentarer
Ända sedan jag började blogga för nästan 14 år sedan, har länkar varit själva huvudsaken. Att kunna samla ihop fakta och källor, så att andra och jag själv kan hitta dem senare. Bloggen är och har varit mitt bästa referensbibliotek.
Också själva utmaningen att efterforska, att försöka samla och hitta relevanta länkar och fakta har varit en del av glädjen.
Ändå är det relativt nyligen som mainstream-media förstått det där med länkar. Och de som verkar fatta allra sist är ledarskribenterna. De som mest kommenterar och hänvisar till vad som skrivs i andra media.
I gårdagens inlägg (”Var tacksam, ity din arbetsgivare inte tänker bryta mot lagen!”) refererade jag en ledarekrönika i Aftonbladet, som hette Varsågod för dålig stämning (3 mars 2015). Ungefär så här hade den krönikan nog sett ut om jag publicerat den:
För ett par veckor sedan skrev Löwengrip en blogg där hon meddelade att hon som arbetsgivare inte tänkte fråga folk om de var gravida när hon gjorde anställningsintervjuer.
Reaktionerna blev översvallande. Wow!!! Gud vad snällt av Blondinbella!Men vänta nu. Det är ju redan olagligt för en arbetsgivare att väga in eventuell graviditet vid anställning? Som Jenny Bengtsson skrev i en kommentar på vänstersajten Politism: Ska vi verkligen vara tacksamma för att en arbetsgivare inte tänker diskriminera oss?
I går presenterade den stora socialförsäkringsutredningen sitt slutbetänkande. Utredningen hade kommit överens om att revorna i trygghetssystemen är för stora och att vården behöver mer resurser. Wow!!! Gud vad snällt av Moderaterna! Verkar det vara meningen att man ska tänka.
Det är något dystert över det hela. Tage Erlander myntade på 50-talet begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje” för att förklara varför väljarna inte jublade tillräckligt över den socialdemokratiska reformpolitiken. Erlander såg att medborgarnas förväntningar på samhället blev allt större i takt med att välfärdsstaten byggdes ut och att detta var svårt för S-regeringar att hantera.
Men i original i Aftonbladet hade texten ovan inte en enda länk. (Jo, den hade nyckelordslänkar – som bara går till annat som just Aftonbladet skrivit om till exempel Blondinbella. Inte till källan.)
Och det är inte bara Aftonbladet. SvDs ledare innehåller sällan länkar. Någon enstaka gång har jag sett länkar i en DN-ledare. Och så vidare.
Varför? Vill de inte att man ska gå till källorna? Vad är det för fel på lite folkbildning, och på att bredda konversationen?
#blogg100 #5
Kategori: blogg100, Bloggfenomenet, Ekonomi, media och samhälle
Var tacksam, ity din arbetsgivare inte tänker bryta mot lagen!
4 mars 2015 | 1 kommentar
”De sjunkande förväntningarnas uppgivenhet”.
Det är en formulering som tyvärr förtjänar att bli klassisk.
Isabella Blondinbella Löwengrip meddelade nyligen att hon kommit fram till att hon ”aldrig [ska] göra skillnad på en gravid eller ickegravid när det gäller karriärmöjlighet, och i sina anställningsintervjuer inte tänker fråga arbetssökande om de var gravida (16 feb 2015).
Reaktionerna blev översvallande.
”BÄSTA JAG LÄST”, skriver Ida.
”Vilket underbart tänk”, kommenterar Evelina.
”Det bästa jag har läst i hela mitt liv, om alla entreprenörer tänkte som du!!!”, skriver M.
”Helt rätt tänk”, säger Madeleine.
”Bra att du tar upp detta” skriver Sara.
”Hoppas fler inspireras”, skriver Nathalie.
”Du är klok! Hoppa du får alla företag att tänka så!”, skriver Emma.
”Så himla bra! Så skulle alla arbetsplatser ha det!” säger Jämtlandshanna.
”Wow! Väldigt bra tänkt! Tänk om alla kunde tänka som du!” säger en Sara.
”Så himla bra initiativ, inlägg och mål. Tror det är jättebra om du tar upp detta när du föreläser på företag och skolor.” kommenterar Lisa.
En annan Lisa säger ”Åh vad UNDERBART! Tänk om alla kunde tänka sådär.”
Nu är det ju bara det, att det där redan står i lagen. Det är sedan 2006 förbjudet att diskriminera i arbetslivet på grund av graviditet.
Den som är, ska vara eller har varit föräldraledig får, enligt lag, inte missgynnas av sin arbetsgivare. Att missgynnas innebär till exempel att i samband med föräldraledighet blir orättvist behandlad när det gäller frågor som lön, arbetsuppgifter, utbildning eller befordran. Skyddet gäller både för den som är anställd och arbetssökande – således vid intervjuer.
Förbudet infördes i föräldraledighetslagen i juni 2006; alltså av en socialdemokratisk regering.
Vad Ida, Evelina, M, Madeleine, Sara och Lisa – och Blondinbella – inte vet är alltså att många redan har tänkt på det där. Och initiativet har inte kommit från entreprenörer, utan från arbetarrörelsen, facket och feminister.
I Aftonbladet kommenterade Karin Petterson:
”Ska vi verkligen vara tacksamma för att en arbetsgivare inte tänker diskriminera oss? (…)
Tage Erlander myntade på 50-talet begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje” för att förklara varför väljarna inte jublade tillräckligt över den socialdemokratiska reformpolitiken. Erlander såg att medborgarnas förväntningar på samhället blev allt större i takt med att välfärdsstaten byggdes ut och att detta var svårt för S-regeringar att hantera.
I dag är det som om vi lever i en spegelbild av den tiden.
I stället för alltför högt ställda krav brottas vi med de sjunkande förväntningarnas uppgivenhet.”
Varsågod för dålig stämning(Aftonbladet, 3 mars 2015)
Kategori: blogg100, Ekonomi, media och samhälle
Ett evakuerat inlägg
3 mars 2015 | Ingen har kommenterat än
Dagens #blogg100-inlägg blev lite annorlunda. Jag är i Bergen, i morgon ska jag prata Jævla drittsystem på ett seminarium här.
Men när jag väntade på min väska på flygplatsen Flesland, kom ett pling i högtalarna och en vänlig röst på norska anmodades oss diskret att ’roligt gå mot utgängarna och forlate byggnaden’ (ungefär).
En enda gång. Enbart på norska. (!)
Efter lite förvirring samlas all på trottoaren utanför byggnaden, men efter ett tag blir vi hänvisade till att gå till hotellet en bit från flygplatsen.
Enligt uppgifter till Bergens Tidene det sig om ett bombhot mot ett flyg.
Det är ingen fara med mig. Största problemet är nog att jag blir utan middag.
« nyare — äldre »