Kring kajutlampan

18 juli 2005 | 1 kommentar

Smaka på det här:

”Isolda var ett smäckert, välseglande fartyg som väckte beundran varhelst hon visade sig. Den höga riggen och det vita konfektliknande skrovet kom mången att önska sig henne som lustyacht.

Hennes trade var mestadels på Västindien, Västafrika, Mexiko, Tyskland och någon gång upp till Göteborg för att hämta trä. Hon var välkänd och välkomnad på sådana platser som Dakar, Rufisque, Saint Loius och Konakry i Västafrika, Maracaibo, La Vela de Coro, Adicora och Los Tacos, Venezuela samt Progreso och Isla Del Carmen i Laguna Terminos, Mexico.

Tio, elva knop kunde pressas ur henne med lämplig vind utan större svårigheter, men i bidevind hade hon på grund av avsaknad av slingerkölar för stor avdrift och gjorde sig i sådan vind mindre gällande. Hon hade den stora fördelen att gå med torra däck även i svåra blåsväder.

År 1913 mönstrade jag henne i Göteborg som förste styrman.”

Finns det någon som inte känner suget i magen, längtan efter de där fjärran hamnarna?

Yessir, det är marin måndag här på Hönan, och vi lånar utrymme åt ett stycke av mästerkaptenen (och författaren) Hjalmar Dahlström.

Texten publicerades ursprungligen i Svensk Sjöfarts Tidning. I den har aktiva eller ilandgångna sjömän under mer än femtio år under vinjetten ”Kring kajutlampan” berättat sina minnen om skepp, sjömän och resor. Ett generöst urval av historierna finns nu återutgivna i tre små pocketvolymer.

Berättelserna är allt från dråpliga till tragiska. Varför uppvaktade befolkningen i Los Tacos kapten Ahlgren med musik och presenter när det var dags för hans fartyg att segla vidare? Hur kunde segelmakaren Nisse klara sig från hajarna i Lyderitz Bay? Varför slösade Admiral Scheer bort en tredjedel av sitt ammunitionsförråd på den tomfatsfyllda Jervis Bay, och lät en hel konvoj smita undan?

Alla branscher har ju sitt fackspråk – och inget är väl så romantiskt laddat som havets. Men utöver sjötermsromantiken och fläkten av exotism, berättar alla historierna konkret, levande och okonstlat om verkliga människors arbete på de stora haven under en svunnen tid. Det är – som alltid – spännande att lära mer om sådant man bara anat tidigare.

En kapten på ett stort segelfartyg tänkte jag mig till exempel främst som en seglare. Men han var lika mycket affärman. En sak vi tar för givet med dagens maskinfrakt är att man vet hyfsat väl när man kommer fram. Men på segelfartygens tid, när vindarna bestämde, kunde det ta fem dagar att runda Kap Horn – eller hundra, som för den tyska fullriggaren Susanna av Hamburg, som kämpade mellan den 18 augusti och den 26 november 1905. Det betydde förstås att rutterna och frakterna i motsvarande mindre grad kunde bestämmas i förväg. När man anlände till hamnen låg det inte alltid någon färdig last och väntade. I stället var det kaptenens jobb att hitta en lämplig frakt till en lämplig destination – och till en acceptabel betalning…

Böckerna finns att beställa från förlaget Breakwater för en dryg hundralapp per volym (paketpris för alla tre). Jag kan inte tänka mig bättre sommarläsning. Eller höstläsning, när kvällarna mörknar och vinden tar i och Ostindiefararen Göteborg, på vilken bilderna av tågvirke, rigg och taljor ovan tagits, seglar till Kina. Ack den som hade fått plats i besättningen!

(Svensk Sjöfarts Tidning fyller för övrigt hundra år i juli 2005.)

(soundtrack till den här notisen: ”The kid” med Cry cry cry, eller ”Trade winds” med Mark-Almond [inte Marc Almond!])