Blind Höna

Sedan 2001

30-talet i repris

21 november 2015 | Ingen har kommenterat än

De här två böckerna är riktigt otäcka att läsa inpå varandra.

Ytligt sett är de helt olika. Björn Elmbrants Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna ikapp oss? är ett historiskt reportage om Tyskland och Sverige 1930-1933 – de år då Hitler och nazisterna gavs makten i Tyskland, medan Sverige lyckades bevara demokratin, utplåna arbetslöshet och ekonomisk misär. Varför gick det så olika? Vad gjorde Tyskland fel och vad gjorde Sverige rätt?

Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan är en skönlitterär framtidsskildring. I en serie noveller berättar han hur det kan bli om vi väljer fel och upprepar Tysklands misstag.

I Virdborgs bok möter vi ett odefinierat inbördeskrig. Någonstans smugglar en kille en grupp flyktingar över en odefinierad gräns. En grupp soldater bränner ner en kyrka men flyttar alla inventarier till den nya kyrkan de byggt.

Det skulle vara lätt att anta att det handlar om Balkan. Eller östra Ukraina. Men så småningom förstår vi att allt utspelas i Sverige. I Småland finns vägspärrar bemannade med rusiga, fanatiska unga män som mördar förbipasserande till ledaren ”Lindbergs” ära. (Vilket för tankarna till 30-talets svenske nazistledare Lindholm.) I Stockholm är riksdagshuset och Rosenbad grushögar. I skyddsrummet Luxgatan uthärdar en folkmassa timme efter timme av osäkerhet och detonationer i fullständigt mörker. Ett kommando plundrar lägenheter på Östermalm på värdesaker – men allt är sanktionerat och godkänt av de som har makten och de plundrade får skriva på ett kvitto.

Det är uppenbart att samhället har splittrats, gått sönder. Men ingenstans i boken får vi en förklaring till vad eller varför.

Det här är ett stildrag som Virdborg använt flera gånger, till exempel i Svart krabba och Kall feber. Men frågan är om han någonsin gjort det så infernaliskt skickligt och oroande som här.

Elmbrants bok är en historielektion. Men framför allt visar den på likheterna mellan vår tid och 30-talet. Framför allt, de ekonomiska likheterna.

Hitler kom till makten efter att en lång period av deflationistisk sparpolitik, det som idag kallas austerity, pressat upp arbetslösheten och ner tillväxten. Precis som idag. (Det är en vanlig missuppfattning att Hitler kom till makten som en reaktion på hyperinflationen i Tyskland. Men det stämmer inte.)

Den tyska socialdemokratin köpte den ekonomiska besparingspolitiken. Precis som den svenska socialdemokratin gör idag. Elmbrant citerar ekonomen Stefan de Vylders ironiska och lätt desperata fråga till makthavarna: ”Kan ni åtminstone inte göra nya misstag? Varför måste ni upprepa de gamla?”

Elmbrants bok blir en liten hyllningsskrift till Ernst Wigforss, experten på halländska folkmål som lite motvilligt blev finansminister och lyckades bryta den ekonomiska dödsspiralen med en ekonomisk stimulanspolitik – något han funderat ut på egen hand, före Keynes.

När ekonomin kom på fötter i Sverige – tack vare stora satsningar på offentliga arbeten, med marknadsmässiga löner, minskade också folks intresse för totalitära lösningar, längtan efter en ”stark man”, jakt på syndabockar.

Motsatsen hände alltså i Tyskland.

Ett viktigt sidotema i boken är den utförliga dokumentationen om hur det svenska högerpartiet (Allmänna Valmansförbundet), dess ungdomsförbund SNU och den svenska borgerligheten stöttade och gillade den auktoritära och nationalistiska utvecklingen i Tyskland och Hitlers regemente. Ibland med några ursäktande ord om enstaka överdrifter, men ständigt med formuleringar som ”skänker vår fulla sympati åt det upprensningsarbete som det nationella Tyskland i dessa dagar får se” (SNUs ordförande, april 1933)… ”[de nationella partierna i Tyskland har] fört en påtvingad hård, men manlig och fosterländsk strid för idéer som även här i landet … borde vara livskraftiga” (Hälsinborgs dagblad, mars 1933, den månad då Hitler slutligen tar makten).

Elmbrant kommenterar att medan rasismen i Bondeförbundet under mellankrigsperioden är relativt välkänd, är det ”märkligt att högerns massiva antidemokratiska yttringar, som pågår år efter år, inte i våra dagar synats lika närgånget.”
Men Elmbrant ger också partiledaren Lindman sitt erkännande. Det ”satt långt inne”; en grupp i partiet tänker länge att man kan ”göra folk” av hetsporrarna i ungdomsförbundet, ungefär som en del borgerliga idag tror att man kan samarbeta med SD. Men, framhåller Elmbrant, det är ”av avgörande betydelse för demokratin i Sverige” att högern till slut (hösten 1933) tydligt markerar mot nazismen och bryter med ungdomsförbundet.

Kommentarer

Kommentera





Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin