Rörande om demens i deckare från Hebriderna
29 maj 2016 | Ingen har kommenterat än
Ett lik hittas i torvmossen på ön Lewis på yttre Hebriderna. Men det är inte en kropp bevarad från bronsåldern, utan ett mord begånget för femtio år sedan.
Det visar sig så att nyckeln till gåtan måste finnas hos den sjuttioårige öbon Tormod. Är han ett vittne, eller är han mördaren? Problemet är att Tormod är gravt dement. Ledtrådar till vem offret var, varför han begravts i mossen måste alltså sökas i den demente Tormods minnen – som han knappt kan kommunicera.
Och här ligger styrkan i Lewismannen – den andra boken i Peter Mays trilogi om brott på den vindpinade men fantastiskt vackra ögruppen utanför Skottlands västkust.
Vartannat kapitel tar oss in i Tormods huvud, hans inre monolog i första person. Vad som är fantstiskt välgjort och rörande är hur varje avsnitt glider från hans förvirring i nutid – han känner inte igen sin familj, förstår inte vad som händer – till hans knivskarpa minnen av barndom, uppväxt och tonår, där svaret på gåtan till slut träder fram.
Lewismannen påminner därför en liten aning om Kvinnan på tåget, i det att huvudpersonens minnen är svårtolkade eller otillgängliga. (Huvudpersonen i Kvinnan på tåget är alkoholiserad och har minnesluckor.)
Rörande är också skildringen av hur den vuxna dottern Marsaili måste ta på sig att vårda pappan. Där ligger en skräck som nog är större än mordhistorien: att bli en belastning för sina barn, att inte kunna kontrollera sina kroppsfunktioner, att bli en främling för sina nära och kära.
Men lika rörande är den gamla mannens ändå outsläckliga kärlek till sin ”lilla flicka”, som han fortfarande uppfattar sin vuxna dotter som.
Lewismannen är den bästa boken i trilogin. Men man måste nog läsa den första, Svarthuset, för att förstå förutsättningarna för tvåan. The Blackhouse (som den heter på engelska) är också både läsvärd och spännande. Den tredje delen – The Chessmen – är den svagaste delen. (titeln anspelar på det set med vikingatida schackpjäser som hittades på Lewis i början av 1800-talet.)
Peter May skriver bra, men har några lustiga författartics: huvudpersonerna lyssnar påfallande ofta till ”ljudet av bilmotorn som svalnar”, några minnesbilder och liknelser används lite för ofta. (Kanske beror det på att han skriver mycket manus till tv-serier.) Men på det hela taget är det väl gestaltat. En liten rekommendation: läs gärna på engelska – den svenska översättningen är okej men lite stel.
Blir man nyfiken på de underbara Hebriderna finns en underbar fotobok av fotografen Davis Wilson, med text av May, som följer deckartrilogon i spåren och visar upp alla platser som beskrivs. Hebrides kan beställas från bookdepository.com. Ett smakprov på bilderna finns här: In pictures: Stunning new book celebrates beauty of the Outer Hebrides.
Kommentarer
Kommentera