Bats of the Republic
17 april 2018 | Ingen har kommenterat än
Kort sammanfattning på svenska av Bats of the Republic: mer form än innehåll. På engelska: overthunk.
Rent designmässigt är BOTR delikat formgiven. Som en ask med en massa spännande chokladpraliner i helt nya smaker. Den innehåller reproducerade ”brev” från tidigt 1800-tal …
… journalanteckningar handskrivna på modernt kollegieblock …
… djurskisser från en forskningsresande i Texas för 200 år sedan ..
… och till och med en annan bok i boken – – ”The Sisters Grey”, reproducerad uppslag för uppslag:
Och insidan av skyddsomslaget visar sig vara till en helt annan bok, vrängd ut och in och bak och fram!
Så, visst är även detta en meta-bok.
Historien är också till en början fascinerande. Vi kastas mellan två tidsplan, ett 200 år tillbaka i tiden, det andra 200 år in i framtiden. Så småningom blir frågan om ”framtidsskildringen” är en bok i boken, en science fiction-historia skriven på 1800-talet? Eller är det äldre tidplanet en historisk tillbakablick från framtiden?
Det är fascinerande till en början, men sedan börjar Dodson trassla in sig i sin egen konstfärdighet. Båda historierna börjar halta, rent litterärt: människorna i dem utvecklas egendomligt eller inte alls. Bra uppslag kastas fram men dör snabbt, viktiga trådar knyts inte ihop. Intrigen går inte ihop, och så småningom planar mystifikationerna ut i ett ganska stort ”jaså”.
Så storyn är inget man minns Bats of the republic för. Men den är bitvis rolig läsning – för designen. Det jag kommer att minnas bäst är nog den finurliga lilla fladdermus-symbolen i texten. Den indikerar helt enkelt en tyst paus i dialogen – från ett kort fladdermus-vingslag, till flera.
En bra sak med boken: Delar av intäkterna går till att försöka hejda sjukdomen white nose syndrom, en svampinfektion som dödat miljoner fladdermöss.
Inte så relaterat egentligen: The Bat in the Hat (Blind Höna 16 april 2018)
The Bat in the Hat: En Irish reel, skriven av AI (Måndagsmusik)
16 april 2018 | Ingen har kommenterat än
Janelle Shane skriver om neurala nätverk på bloggen AI Weirdness. Hon är också flöjtist – och denna irländska reel är ”komponerad” av en maskin, en algoritm. Varsågoda: ”The Bat in the Hat”:
Att maskinellt skapa nya melodier, baserade på mönstren från traditionella reels eller jigs, är en egen genre inom maskinlärning: minst tre olika forskningsgrupper har tränat neurala nätverk att skapa hela nya ”irländska” melodier. Delvis beror det på att det finns ett sådant rikt källmaterial att generera musik utifrån: tiotusentals låtar.
Hur låter det då? En del låter inte alltför illa, konstaterar Janelle. Så kommer de att konkurrera med de traditionella? Eller till och med konkurrera ut dem?
”One major reaction from the Irish music community to all this has been unease, and I certainly see why – there are already more Irish tunes out there than a person can learn in a lifetime, and decent tunes are probably fading from the repertoire all the time. Are we now faced with a flood of AI tunes?
Probably not, judging by what’s happened so far. It’s been years since the generation of The Doutlace, The Drunken Pint, and X#6197, and they’re not classics yet.
I might learn the ’Bat in the Hat’ […] for the sake of novelty, but I can see that after the first couple of tunes, the novelty of the ’generated by a computer!’ story wears off.
The human-composed tunes tend to have meaningful names, stories, and even sometimes lyrics. Even when I’ve forgotten their names and composers, they’re connected to places I’ve been, or people I learned them from. It’s been fun venturing into the world of generated Irish music, but the most lasting effect of this on me might be a renewed appreciation for the human stories that go along with tunes.”
When computers generate traditional Irish music, 16 mars 2018
Inte så relaterat, egentligen: Bats of the republic
Kategori: Musik
Jobbet är inte allt
6 april 2018 | Ingen har kommenterat än
En lite oväntad effekt av att använda Slow-klockan: det har blivit psykologiskt väldigt tydligt att jobbet bara är en mindre del av livet.
På den gamla vanliga klockan upptog arbetsdagen nästan hela cirkeln. Nu har det blivit tydligare hur mycket tid jag egentligen har. Vid sidan av minskad minut-hets har det också haft en tydlig avstressande effekt.
Nytt ord: Synoliasis
5 april 2018 | 2 kommentarer
Synoliasis: överdriven ängslighet att en formulering kan få läsare att reagera negativt.
Efter aforismen ”Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad” (tillskriven Fritiof Nilsson Piraten).
Fastare arbetstider gav högre lönsamhet
1 april 2018 | 1 kommentar
Lönsamheten ökade när man testade fastare arbetstider, visar en studie på amerikanska butiker. Försäljningen ökade med 7 procent – långt utöver de 1-3 procent som detaljhandel idag generellt kämpar för att uppnå. A Find at Gap: Steady Hours Can Help Workers, and Profits (28 mars 2018).
SMS-anställningar, algoritmstyrda anställningar, zero-hour contracts och plattforms-ekonomin bygger på tech-kultens påståenden om ökad effektivitet och lönsamhet. Men som vanligt räknar de inte med den mänskliga komponenten i ekvationen: de negativa effekterna på motivation och lojalitet, vilket i sin tur leder till sämre arbetsresultat.
”We basically held up a mirror to capitalism’s self-image of efficiency and showed the misaligned incentives that are disserving both workers and the company”, som Joan Williams, en av forskarna vid University of California uttrycker det.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Skumtomtemassakern
31 mars 2018 | Ingen har kommenterat än
Julen varar intill påska.
Mick Herron: Slow horses
19 mars 2018 | 2 kommentarer
En har alkoholproblem. En kan inte kontrollera sin ilska. En annan är spelberoende. Ytterligare en är socialt omöjlig. En har misslyckats kapitalt med en viktig operation – eller har kanske blivit förråd av sina kollegor i den brittiska underrättelsetjänsten MI5, huggen i ryggen i någon av de ständiga bysantinska interna maktkamperna.
Alla är de slow horses – långsamma hästar, och de har förvisats till ett exil-kontor på behörigt avstånd från prestigehingstarna på MI5s huvudkontor vid Regency Park. De sysselsätts med mer eller mindre meningslöst pappersarbete, med förhoppningen att de ska bli så frustrerade att de självmant säger upp sig. Men givetvis snubblar de in i riktiga spionintriger …
Mick Herron har (förstås) kallats ”den nye John Le Carré” för sin serie om de rätt mänskliga agenterna i Slough House (en mångtydig ordlek på temat ”slow horse”). Men där le Carré är romantisk och melankolisk, är Herron cynisk och full av svart humor. Mycket genom chefen på Slough House, den ogenerat rapande och fisande Jackson Lamb: överviktig, ständigt drickande, rökande, och förolämpande sin omgivning. Men samtidigt förstås skarp som en rakkniv, när det gäller.
Det är ett riktigt smart maskineri att spinna historier med, och dessutom skriver Herron så det är ett sant nöje. Om böckerna ofta startar som svarta komedier, accelererar de mot slutet till fullt laddad action.
Serien har hittills fem delar: Slow Horses, Dead Lions, Real Tigers, Spook Street och London Rules.
Farliga förpackningar
18 mars 2018 | Ingen har kommenterat än
Dåliga förpackningar är inte bara frustrerande: ibland kan de vara direkt hälsofarliga. Apotekaren Hanna Justad bloggar om ”LRP”, läkemedelsrelaterade problem, men som åtminstone här snarare borde heta förpackningsrelaterade problem: Då ska vi bara lösa det praktiska (Dagens Medicin, 13 feb 2018).
Kategori: Varia
Jag gillar: Frustrationsfria paket (Ersätta plast 6)
17 mars 2018 | Ingen har kommenterat än
Syntolk: Ett paket märkt med ”Certified frustration free packaging. No clamshells, no wire ties. Low waste.”
”Clamshells” är de där hopsvetsade plastbubblarna som prylar ibland ligger i, och som man med risk för liv och lem måste hugga med bajonett eller machete för att komma in i. Ofta helt onödiga.
Hugh Thompson – hjälten från Son My
17 mars 2018 | 1 kommentar
För exakt femtio år sedan, den 16 mars 1968, gick en amerikansk truppstyrka in i orten Son My i södra Vietnam. Där mördade de minst 347, sannolikt 504 obeväpnade och civila kvinnor, barn och åldringar. I flera fall föregicks morden av tortyr, våldtäkt och andra övergrepp.
En sådan dyster dag vill man inte påminna om mördarna, som så gott som helt slapp stå till svars för vad de gjort. I stället kan man minnas en av de få hjältarna. Helikopterpiloten Hugh Thompson, som flög över byn, såg det urskiljningslösa mördandet och insåg att en fullständig massaker på oskyldiga bybor pågick. Han landade sin helikopter, konfronterade befälet (löjtnant Calley):
Thompson: What’s going on here, Lieutenant?
Calley: This is my business.
Thompson: What is this? Who are these people?
Calley: Just following orders.
Thompson: Orders? Whose orders?
Calley: Just following…
Thompson: But, these are human beings, unarmed civilians, sir.
Calley: Look Thompson, this is my show. I’m in charge here. It ain’t your concern.
Thompson: Yeah, great job.
Calley: You better get back in that chopper and mind your own business.
Thompson: You ain’t heard the last of this!
Medan de samtalade sköt Calleys ställföreträdare ihjäl civila som drivits ner i ett bevattningsdike av truppen. Chockad lyfte Thompson.
I ett annat hörn av byn såg han panikslagna vietnameser på flykt framför amerikansk patrull. Han insåg att det bara var ögonblick innan byborna skulle mejas ner. Han satte då ner helikoptern mellan byborna och förföljarna, och gav sina besättningsmedlemmar Larry Colburn och Glenn Andreotta att öppna eld mot de amerikanska soldaterna – om de försökte skjuta mot flyktingarna.
Thompson lyckades skydda flyktingarna, och åtminstone nio civila flögs till säkerhet. Han konfronterade också en officer som ville kasta handgranater ner i byns skyddsrum, och avbröt därmed massakern.
För att ha varit en människa med ryggrad, blev Thompson mobbad, dödshotad och utfrusen i militären.
« nyare — äldre »