Invisibilia tillbaka!
13 mars 2018 | Ingen har kommenterat än
Säsong fyra av podcasten Invisibilia från NPR är här!
”We explore the invisible forces that shape human behavior — things like ideas, beliefs, assumptions and emotions,” är podcastens motto.
Och den nya säsongens första avsnitt – I, I, I, Him – handlar passande nog om att komma över svåra förluster – precis som George Saunders Lincoln in the Bardo.
Georges Saunders: Lincoln in the Bardo
13 mars 2018 | Ingen har kommenterat än
Abraham Lincoln är inte huvudpersonen i Lincoln in the Bardo – även om bokens utgångspunkt är Lincolns sorg över sonen Willie, som dog bara elva år gammal, troligen i tyfoidfeber.
Huvudpersonerna är tryckaren Hans Vollman, den unge homosexuelle mannen Roger Bevins III, och pastorn Everly Thomas.
Även dessa tre har drabbats av sorg och olycka: Vollman skadades svårt just när han funnit kärleken, Bevins försökte ta sitt liv när hans älskare svek honom. De ägnar en hel natt åt att diskutera sina problem – och, småningom, att försöka hjälpa Willie, och hans omåttligt sörjande far. Det påstås nämligen att Lincoln var så utom sig, att han flera gånger gick till kyrkogården för att hålla sonens döda kropp i sin famn, i det mausoleum där hans kista ställts.
Runt det möjliga kornet av makaber historisk sanning har Saunders spunnit en alldeles fängslande berättelse. Det låter kanske tungt, men är tvärtom en bitvis nästan dråplig korsning av teaterföreställning och spökhistoria, där en lång rad figurer ur det amerikanska 1800-talet berättar sina livsöden.
Dessutom har Saunders lagt till ytterligare en meta-nivå: han citerar ur ett stort antal samtida källor om Abraham Lincoln: brevsamlingar, redogörelser från familjens tjänstefolk, loggbok från begravningsplatsen väktare, memoarer och politiska pamfletter; de allra flesta – vad jag antar – påhittade. Så detta är ännu ett exempel på en meta-bok: en bok som innehåller delar av andra, fiktiva böcker (som ”They Knew the Lincoln Boys” av ”Carol Dreiser” eller ”Selcted Memories from a Life of Service” av ”Stanley Hohner”).
Saunders gör en poäng med att låta de historiska ”källorna” motsäga varandra. När ett bokutdrag beskriver Lincolns ögon som ljust, ljusgrå ögon” säger nästa citat att de var helt svarta och en tredje källa hävdar att de var gröna.
Men det är ett bi-tema i marginalen. Vad boken egentligen handlar om är modet att bryta självbedrägeriet och egenfixeringen, och modet släppa taget. Både om det vi har kärt, och om de oförrätter som vi känner att vi drabbats av – och kunna gå vidare.
Ett utdrag ur boken finns på Buzzfeed.
Bild: Gravstenar på kyrkogården i Westbury on Trym, Bristol, UK.
Avoska (Ersätta plast 5)
12 mars 2018 | Ingen har kommenterat än
En ännu resurssnålare nätkasse än den av konstfiber är förstås en genuin nätkasse, av knutet rep eller snöre.
Den tar ingen plats alls när den stuvas ihop, och den kan expandera till att rymma mycket stora mängder varor – och är otroligt stark.
Den här modellen var vanlig i Sovjet, och där fick den namnet avoska (авоська) – efter det ryska ordet авось, som betyder ”kanske”, ”tänk om” (ofta med nyansen av önskningar som kan gå i uppfyllelse). Bakgrunden var förstås att tillgången på många varor var ytterst ojämn i Sovjet. När man var på väg hem från jobbet kunde man plötsligt få syn på en affär som fått in något eftertraktat: Apelsiner! Toalettpapper! Inlagda gurkor! Då gällde det att köpa så mycket man bara kunde få med sig.
Den maximalt expanderande närkassen var då perfekt. Stephen Bullon har en bra berättelse om hur den användes: Stories behind Words: avoska på Macmillan dictionary blog.
Avoska är numera ”a thing of the past”, säger Russiapedia. ”[It] has a rather negative meaning. It tends to mean something big, shapeless, untidy.”
Men det är synnerligen orättvist mot avoskan,som är ett extremt smart och miljövänligt alternativ till plastkassar. Det går också att köpa avoskor på Etsy, t ex.
Bilder: Wikimedia commons.
Grönsakspåsar (Ersätta plast 4)
10 mars 2018 | Ingen har kommenterat än
Här är ytterligare ett alternativ till engångsplastpåsarna för grönsaker. Veggio från carrinet (webshop finns) är förvisso av konstfiber, men återanvändningsbara.
Och om man handlar i stormarknad och måste väga grönsakerna själv, har den en liten flik att fästa prislappen på.
Foto: Björn Falkevik
22 februari 2018 | 1 kommentar
Det kalla kriget ringde och ville komma tillbaka …
Just saying, om du behöver foto- eller filmjobb gjorda, prata med Björn på Socialvideo.
(Klicka på bilden för att se en större version.)
Margaret Atwood: Hag-Seed
19 februari 2018 | Ingen har kommenterat än
Faktiskt. Margaret borde få Nobelpriset. Annars är det en skandal av ibsenska dimensioner.
Hag-Seed är en briljant tilldiktning till Shakespeares Stormen. Som jag har påpekat tidigare har Atwood en stark förkärlek för meta-berättelser: flera av hennes böcker har andra (fiktiva) böcker inuti sig, som på raffinerade sätt återspeglar eller kommenterar den yttre handlingen. Insprängd i Den blinde mördarens berättelse om och av den åldrade Iris, finns till exempel kapitel från hennes (uppdiktade) syster Lauras (uppdiktade) roman.
I Shakespeares Stormen har huvudpersonen Prospero tvingats i exil av sin svekfulle bror Antonio. När Prospero får en chans att hämnas, gör han det genom att sätta upp ett skådespel i skådespelet. Med hjälp av luftanden Ariel, som i praktiken är regissörens Prosperos special effects-operatör, frammanar han illusionen av en fruktansvärd storm. Antonio och han sällskap luras av bländspelet och tror att de lidit skeppsbrott på Prosperos ö. Där dras de sedan in i Prosperos planerade hämnd: som marionettdockor dinglar de i hans trådar.
I Hag-seed är huvudpersonen teaterregissören Felix, som förråtts av sin svekfulle kompanjon Tony. Hans exil är en tjänst som teaterpedagog i ett fängelse: grovt kriminella får sätta upp Shakespeare i ett rehabiliteringsprogram. När tillfället öppnar sig för Felix att hämnas låter han fångarna sätta upp … Stormen. Han sätter sig själv rollen som Prospero, för att snärja Tony och hans anhang i lika intrikata illusioner.
Så Felix liv och öde i Atwoods text blir en spegelbild av Prosperos liv och öde i Shakespeares pjäs. Så vi har tre sammanlänkade nivåer: Atwoods text, Shakespeares berättelse inuti den, och Properos skådespel inuti Stormen …
Men om det verkar krångligt är det inte det minsta krångligt att läsa. Atwood skriver med sådan elegans och lätthet att man kan njuta fullt ut av berättelsen utan att egentligen reflektera över hur intrikat den är konstruerad. Det är spännande, roligt, insiktsfullt, och rörande – särskilt i behandlingen av de båda Mirandorna: Prosperos dotter och Felix dotter.
För många, många år sedan såg jag Stormen som en friluftsuppsättning på Torekällberget i Södertälje. Lars-Göran Persson gjorde Ariel. Det var ett ovanligt val, eftersom han var tämligen atletisk, och vindanden Ariel brukar framställas som något tunt, eteriskt. Men LGP gick på tå, vibrerade (bokstavligt) av kraft – och hade en blå badmössa på huvudet. I boken klär Atwood/Felix sin Ariel i … blå badmössa! Och den dömde brottslingen som spelar Ariel ser jag också framför mig som en ganska tuff bit.
Över huvud taget är scenografin och ”special effects” en viktig del i storyn. Om man gillar teater och scenografi det allra minsta kommer man att älska Hag-Seed. Och är man intresserad av pedagogik finns här en rad intressanta saker. Hur Felix motiverar fångarna: Bland annat får de bara använda svordomar som finns i texten. Därav titeln: Hag-Seed.
Atwoods bok ingår i förlaget Hogarths serie med omdiktningar av åtta Shakespearepjäser. Jeanette Winterson gör om En vintersaga. Jo Nesbø gör en moden noir-deckare av Macbeth. Gillian Flynns version av Hamlet kommer 2021 …
Jag har svårt att se att någon av dem skulle toppa Atwoods eleganta parafras, pastisch och parabel.
Släpp telefonen och kom och lägg dig
13 februari 2018 | 1 kommentar
”Data from the General Social Survey shows that the share of people 18 to 30 who have not had sex in the past year has risen to nearly 20 percent today, from about 10 percent between 1990 and 2010.
The share having sex at least two times a month has fallen to about 65 percent, from about 75 percent from 1990 to 2010.Diminished face-to-face interaction, and possibly increased use of pornography, may explain the fall in sex, and both of those trends may be explained by the rise in cellphone usage and other screen time.
Smartphone ownership rates have more than doubled for every age group in America since 2010, meaning that almost all of us now carry a get-out-of-human-interaction-free card in our pockets 24/7.”
American Fertility Is Falling Short of What Women Want, NY Times, 13 feb 2018
Southern reach
13 februari 2018 | Ingen har kommenterat än
Ingen kan förstå vad Area X egentligen är. En anonym kuststräcka har spärrats av på ett obegripligt sätt som trotsar fysiska lagar. Är det aliens som landat? Vad händer egentligen med expeditionerna som skickas in i området? Och de få som kommer tillbaka, varför har de tappat minnet?
Jeff Vandermeers Southern Reach-trilogi – böckerna Annihilation, Authority och Acceptance – är ett fascinerande och ambitiöst försök att gestalta något verkligt främmande, nästan obegripligt. Här är inget så enkelt som en humanoid som kliver ur ett rymdskepp och säger nåt på ett språk som bara kräver lite jobb att tolka.
Bitvis är det spännande. Och snart blir första delen en actionfilm med Natalie Portman och Tuva Novotny. Men slutintrycket av böckerna är trots allt lite …”wtf was that all about?”. En aning ”overthunk”.
Roligt att Vandermeer i slutnoterna nämner Tove Janssons muminböcker (!) som en viktig inspirationskälla – särskilt Trollvinter. Men i beskrivningen av fyren och fyrvaktaren, vilka båda spelar en central roll i Vandermeers story, spökar allt Moominpappa at Sea. (En lång essä om Pappan och havet finns här!).
Många har sett parallellerna till ”zonen” i Arkadij och Boris Strugatskijs Picknick vid vägkanten, som blev filmen Stalker i Andrej Tarkovskijs regi. Men del två – Authority – har en annan definitiv parallell i bröderna Strugatskijs Snigeln på sluttningen. Det är en svart satir över byråkratin inom en forskningsstation utanför en lika mystiskt område (skogen).
”Peretz, who works at the Administration, wants to visit the Forest. Candide crashed in the Forest years ago and wants to return to the Administration. Their journeys are surprising and strange, and readers are left to puzzle out the mysteries of these foreign environments. The Strugatskys themselves called The Snail on the Slope ’the most perfect and the most valuable of our works’.”
Och så har vi ju Stanislaw Lems Solaris, som också filmatiserades av Tarkovskij! Ytterligare en forskningsstation utanför en mystisk, obegriplig plats (här synbarligen en egen planet, möjligen ett enda stort levande väsen). Och där huvudpersonen, psykologens, främsta intresse också är expeditionsmedlemmarna snarare än miljön. Och där det främmande objektet också (liten spoilervarning här!) kan läsa av observatörernas hjärnor, från dem skapa levande kopior av människor och få dem att dyka upp på stationen …
Vandermeers Area X är en helt egna skapelse. Men det är intressant att se hur tankegods som sf-författare i östblocket laborerade med för femtio år sedan har fått ny skepnad.
Annihilation finns nu på svenska, som Avgrund.
Ta tåget till skidor i Europa
12 februari 2018 | 1 kommentar
Sveriges Natur om skidresor med tåg:
”Sett ur klimatsynpunkt har EU:s transportpolitik de senaste 25 åren inte varit den bästa. 1992 avreglerades flyget till glädje för alla flygresenärer. Ökad konkurrens i luften ledde till allt fler direktlinjer och en prispress som mer än halverat biljettpriserna. Europas tågbolag svarade inte på utmaningen utan lade ner flera internationella långlinjer, bland annat de populära nattågen. Tågresandet i EU har följaktligen minskat, medan flygresandet ökat explosionsartat.
Men det ljusnar vid horisonten. I fjol klubbade EU nya regler för tågen i Europa som innebär att medlemsländerna ska samordna tågteknik och säkerhetsstandarder.”
Sveriges Natur: Ta tåget till skidbacken (30 nov 2017)
Ute ut tunneln! (Måndagsmusik)
12 februari 2018 | Ingen har kommenterat än
Hurra! Vi är ute ur 100-dagarstunneln!
Vi firar med musik i skir, bländande vårsol: ”Some Tyrant” med Aoife O’Donovan och Sarah Jarosz – två tredjedelar av I’m with her.
« nyare — äldre »