The Noise of Time: ”Who engineers the engineers?”
7 februari 2018 | 1 kommentar
När kvällen kommer går kompositören Dmitrij Sjostakovitj inte till sängs. Istället tar han på sig sina ytterkläder, packar sin lilla väska, går ut till hissen i trappuppgången – och väntar hela natten. Väntar på att den sovjetiska hemliga polisen ska komma för att hämta honom.
Han vill inte utsätta sin fru och nyfödda dotter för att Stalins råskinn ska storma in och rycka honom ur sängen. Året är 1936, och Sjostakovitj opera Lady Macbeth från Mtsensk har i en ledarartikel i Pravda kallats för ”Kaos i stället för musik”. Den första stalinistiska terrorn har just börjat, och alla antar att artikeln är en dödsdom.
Men av någon anledning, kanske en märklig slump, dök bödlarna aldrig upp. Sjostakovitj sparades, men tvingades (som så många andra) att spela med i en absurd teaterfars; att fejka trohet till partiet, till de förvridna ”kommunistiska” idealen i Sovjet, och till Stalins bisarra musikpolitik.
I The Noise of Time gör Julian Barnes tre nedslag i Sjostakovitjs liv: 1936, 1948 och 1960. De faktiska händelserna är korrekta (såvitt man vet). Men Barnes föreställer sig Sjostakovitjs inre monolog, hans grubbel över ärlighet eller feghet i konsten, och i livet. Det är en vacker, rörande, skrämmande och melankolisk berättelse – med några oväntade moderna paralleller.
Barnes låter Sjostakovitj reflektera över hur bolsjevikerna såg sig som ”människosjälens ingenjörer”, som ville omskapa och styra människan efter vetenskapliga principer. Men ”Who engineers the engineers” – vem styr ingenjörerna? frågar Barnes/Sjostakovitj; en ny variant av det klassiska latincitatet Quis custodiet ipsos custodes eller Vem ska vakta väktarna? Frasen används allmänt för att peka på dilemmat hur makt kan kontrolleras.
Idag är det ”tech”-romantikerna som lika radikalt vill omskapa våra liv och värld, som en gång revolutionsromantikerna. Och när de ger oss tvålautomater som diskriminerar färgade, nyckelsystem som utesluter att kvinnor kan vara läkare, eller toaletter som inte fungerar för barn (för att bara nämna några bisarra skapelser), är det relevant att fråga: vad har byggt deras världsbild?
Quis machinatur ipsos machinatores? Eller, vem konstruerar konstruktörerna?
Man of shadows
7 februari 2018 | Ingen har kommenterat än
Tänk dig en stad helt täckt av ett nät, spänt på master från hustaken. Nätet är elektriskt och varenda kvadratcentimeter är behängd med lampor: glödlampor, lysrör, neonrör, halogenlampor, led-lampor, strålkastare …. Ingenting stängs någonsin av, ljuset strålar på dygnet runt. Välkommen till Dayzone, staden utan skuggor; staden där det aldrig, aldrig är natt.
Den nedgångne privatdetektiven Nyquist (jag ser Michael Nyqvists ansikte framför mig hela tiden) söker efter en tonårstjej på rymmen. Samtidigt härjas Dayzone av den osynlig mördare som kallas Quicksilver. Hur kan mördaren slå till, i fullt ”dags”ljus, utan att synas?
Klichéerna staplas på varandra: Nyqvist dricker hellre än äter, sover inte, blir ständigt halvt ihjälslagen. Hans kläder klistrar sig mot kroppen av svett. Han fantiserar hela tiden om ett bad och en sömn som aldrig blir av.
Finns det ett samband mellan flickan på rymmen och morden? Eller är det bara Nyquists hallucinatoriska utmattning som gäckar honom?
A man of shadows är en surrealistisk thriller av Jeff Noon (passande namn!); en pastisch på noir-deckare i en alternativ femtiotals-värld.
I Dayzone dyrkar man ljuset och solguden Apollon. Nattklubbarna är ”dagklubbar” med bländande belysning. Eftersom det normala dag och natt inte längre kan skönjas kan man välja sin tid själv: snabbare eller långsammare timmar, eftermiddag eller förmiddag. Din armbandsklocka står på vad du vill att den ska, och tickar på i den takt du vill. Att sälja och välja ”timelines” är big business.
Men i andra halvan av staden – Nocturna – är det ständigt natt. Bara enstaka lampor på den uppspända väven lyser och bildar svaga konstgjorda stjärnbilder på den dolda himlen. Endast de svagaste lampor är tända i hus och byggnader.
Och mellan Dag och Natt går pendeltågen genom det mytiska, metafysiska, övergivna och farliga skymningsområdet i ilfart, utan att stanna.
Temat med ständig dag och ständig natt har förstås använts förut: Roger Zelaznys roman Jack of shadows utspelas på en planet som inte roterar: dagsidan är ständigt vänd mot sin sol, nattsidan mot stjärnorna. Men Zelaznys värld är fantasy. Noons är amerikanskt femtiotal med skumma barer, sjaskiga hotel, uppsvidade langare och korrumperade politiker.
Det är väldigt filmiskt. Den totala överdosen av klichéer gör att historien får ett starkt stiliserat drag, som faktiskt funkar. Det surrealistiska Dayzone/Nocturna blir som en lång dröm.
Det antyds att det blir fler böcker om Nyquist.
Telefon-lur
6 februari 2018 | 3 kommentarer
För att stävja smartphoneberoendet har jag designat om bakgrundsbilden på min enhet, så hemskärmen i vila nu ser ut så här:
Vill du göra samma, är detta originalbilden att ladda ner och installera.
I’m with her (Måndagsmusik)
5 februari 2018 | Ingen har kommenterat än
Alltså, I’m with her: Sara Watkins, Sarah Jarosz and Aoife O’Donovan. Tajtare trio än de här finns inte. Här en cover på Adeles ”Send My Love (To Your New Lover)”
De kommer till Stockholm 6 maj!
Papperspåsar i fruktdisken (Ersätta plast 3)
28 januari 2018 | Ingen har kommenterat än
I min närmaste livsmedelsaffär (Coop) dök det för ett tag sedan upp bruna papperspåsar i fruktdisken, där det tidigare enbart funnits en rulle med plastpåsar.
Papperspåsarna bidrar inte till plastspridningen. De är lättare att använda flera gånger – man plattar till dem lite när man kommit hem, och tar med dem i sin tygkasse till butiken nästa gång. Materialet är enkelt återvinningsbart, och inte beroende av en ändlig fossil källa.
Finns papperspåsar i din livsmedelsbutik? Om inte, föreslå att de skaffar det och på sikt fasar ut plastpåsarna.
Our love affair with digital is over
7 januari 2018 | 3 kommentarer
Jag känner som David Sax i NY Times: ”Our love affair with digital is over” (18 nov 2017; Sax är också författare till boken ”The revenge of the analog”).
Ett allt mer monopoliserat internet, där vi är produkten? Där löftet om frihet ersatts med algoritmstyrning? Det var inte det internet vi trodde på, konstaterar en vän. Omslaget på Wireds senaste nummer (jan/feb 2018) pryds talande nog av texten The Internet is Broken.
I Guardian konstateras att We need a 21st-century Martin Luther to challenge the church of tech (29 okt 2017). Och ärke-geeken Kentaro Toyamas bok Geek heresy har undertiteln ”Rescuing social change from the cult of technology”. (Hans keynote på Internetdagarna finns här.)
Och det är inte bara det. De många löftena om snabba och enkla teknologiska fixar kraschar allt oftare mot verkligheten, när de granskas mer noggrant och vetenskapligt.
- Laptops i klassrummet lyfter inte undervisningen.
- Aktivitetsmätare (”hälsoarmband” eller fitness trackers) minskar aktiviteten hos tonåringar i stället för att stimulera den.
- Digitala läkemedelsburkar som påminner patienterna om att ta medicin gav ingen effekt.
- Övervakningsprylar i barnkammaren ökar föräldrarnas ångest i stället för att minska den.
Plus sårbarhet och hackbarhet (se: Meltdown, Spectre, Wannacry, Petya, Notpetya, British Airways…). Cost-benefit-analysen blir allt mer skev: kostnaderna för att undvika problem blir allt större jämfört med de minskade vinsterna.
Precis som för plast: Sorry tech, but it’s not me – it is you.
Sandy Denny, in memoriam
6 januari 2018 | 2 kommentarer
Alexandra Elene ”Sandy” MacLean Denny, född 6 januari 1947. Tragiskt död i förtid, bara 31 år gammal, 21 april 1978. Englands finaste röst de senaste 70 åren, och mest begåvade kvinnliga singer-songwriter.
Om du inte vet vem hon var, finns ett finns ett fint porträtt hos NPR. Eller rulla ner till YouTube-klippet nedan och lyssna på den vintriga ”No End”.
”They said that it was snowing in astounded tones upon the news
I wonder why they’re always so surprised – cos every year it snows
Frozen images of snowploughs as they churn along the motorways
I haven’t had no boots to wear or any loot to spare for days and days”
Eller se en orkestrerad version, till ett filmklipp från av Andrej Tarkovskijs Solaris!
Mer Sandy på Blind Höna:
Who knows were the time goes? (8 feb 2016)
I wish I was in London (via Thea Gilmore) (12 jun 2017)
Halveringstid
5 januari 2018 | 1 kommentar
Aha, nu förstår jag varför de satt ned priset på skinkan med 50 procent.
V M Strakas ”Ship of Theseus”
4 januari 2018 | 3 kommentarer
Ship of Theseus är författaren V M Strakas nittonde och sista (kända) bok. Straka var ett litterärt mysterium (som B Traven, Bo Balderson i Sverige, eller i modern tid, Elena Ferrante). Namnet är förmodligen en pseudonym; han visade sig aldrig för någon, intervjuades aldrig, korresponderade bara med förlag, journalister och andra via brev utan avsändaradress, postade från åtskilliga länder runt om i världen.
Men till hans rykte (eller ryktbarhet?) ligger också anklagelserna att han skulle varit skyldig till eller inblandad i ett flertal mord, kidnappningar och attentat: bomben på Wall street 1920, skotten mot Franz Ferdinand i Sarajevo 1914, arbetaroroligheter och strejker i USA, Frankrike, Grekland, Venezuela, Norge …
Ingen vet om det finns någon sanning i det, eller om det är påhittat – och om det i så fall var förtal eller avsett som PR. Flertalet av hans böcker (publicerade mellan 1911 och den sista 1949, troligen postumt) är dock radikala uppgörelser med orättvisor, förtryck, krigsprofitörer och kolonialister under 1900-talets första hälft.
Men Ship of Theseus (förkortat SOT) något annorlunda. Huvudpersonen är en man som tappat minnet och som kastas ut i en seglats på ett fartyg som är mer metafysiskt än verkligt. Boken verkar full av referenser till de arton tidigare böckerna. Dessutom innehåller den förmodligen ledtrådar om ”Strakas” rätta identitet, bland de dussin vanligaste utpekade kandidaterna; bland andra den tyske anarkisten Reinhold Feuerbach, den tjeckiske poeten Kajetán Hruby eller rent av den franska arkeologen Amarante Durand, plus några uppenbara villospår – som en reinkarnerad spansk 1600-talspirat!?!
Och ovanpå detta finns nästa (!) märklighet: bokens förord och fotnötter från Strakas engelske översättare, den lika hemlighetsfulle F X Caldeira – om vilken inte heller nästan något är känt. Fotnötterna är ibland bisarra, innehåller flera uppenbara lögner. Varför? Gåtorna hopas på varandra, och verkar ha någon sorts sammanflätad mening.
De som känner mig vet att jag älskar meta-böcker: böcker som har andra (fiktiva) böcker inuti sig. Margaret Atwoods Den blinde mördaren är ett fint exempel: Insprängd i romanens berättelse om och av den åldrade Iris, finns kapitel från hennes (uppdiktade) syster Lauras (uppdiktade) roman. Det blir en lek som med ryska dockor: den ena efter den andra, inuti varandra.
Och SOT verkar utan tvekan vara en sådan bok.
* * *
Men det som gör det ännu intressantare, är att allt som står ovan om ”Straka” är påhittat.
Ship of Theseus är en in i minsta detalj välproducerad falsk bok – med gulnade sidor, typografi typisk för 1940-talet och fejkat förlagsnamn på titelsidan. Den är ”berättelsen inuti berättelsen”. Den yttre berättelsens utspelas helt och hållet i bokens marginaler. Två personer – Eric och Jennifer – skriver omväxlande (för hand), kors och tvärs på sidorna. De diskuterar bokens språk, tema, intrig, och försöker förstå vad Straka syftar på. Efterhand kommer deras dialog också att handla allt mer om deras egna liv – eftersom de aldrig möts. De skickar boken mellan sig, genom att lämna den i ett gömställe på biblioteket.
Eric är litteraturforskaren, som forskar om Straka. Jen jobbar på biblioteket och hjälper Eric med research. De refererar ofta till Strakas övriga 18 böcker – som vi ju inte kan läsa! Ibland skriver de inte bara, utan lägger in brev, urklipp, fotokopior, kartor i boken. Men varför motarbetas Erics forskning av akademiska rivaler? Och står det ännu mer på spel, när de börjar upptäcka vad boken verkar dölja?
De verkliga upphovsmännen till fiktionerna om Straka, Caldeira, Eric och Jennifer är J J Abrams (filmregissör som gillar mysterier), som stått för idén, och författaren Doug Dorst. (Abrams låg bakom tv-serien Lost, där gåtorna till slut blev ett rent självändamål. Och självmål.)
Den roman man faktiskt köper heter S. Den består rent fysiskt av en kassett, ur vilken man kan lyfta boken Ship of Theseus, med den handskrivna korrespondensen i olika färger och handstilar på sidorna. Inbladat i boken ligger också vykort, reproducerade klipp och fotokopior av artiklar från lika påhittade tidningar, med mera. Boken har till och med fejkade lånestämplar, och en stämplad uppmaning att inte avlägsna denna bok från biblioteket.
Så vad vi får är en berättelse i minst fem lager:
- storyn om den mystiske författaren
- romanen SOT, som är en spännande historia i sig
- romanens möjligen inre, dolda, och till författaren kopplade betydelse
- meningen med förordet och fotnötterna, och slutligen
- Erics och Jennifers relation och hur den utvecklas.
Kanske kan man också säga att relationerna mellan lagren utgör ytterligare en egen del. Dessutom finns det mer (fiktivt) material på nätet, som också är en del av meta-historien.
”Theseus skepp” är för övrigt ursprungligen en filosofisk paradox, formulerad av Plutarkos: Om man efterhand bytt ut varenda planka i Theseus skepp, är det då fortfarande samma skepp?
SOT/S är utan tvekan en av de mer ambitiösa läsprojekten jag gjort. I praktiken har jag måst läsa boken fem gånger – en för själva romanen, och sedan för att följa Eric och Jennifers dialog i fyra olika kronologiska skeden. Man kan grovt identifiera när anteckningen gjorde genom färgen på pennorna … men detaljerna får man försöka räkna ut själv.
Och alla hemligheter i boken är ännu inte avslöjade. Om man vill ha lite mer ledning, finns en spoiler-fri introduktion på bloggen Whoisstraka?
Vill man hellre fördjupa sig i verkligheten, kan man ta sig an B Traven. Det är ganska tydligt att ”Straka” till stora delar bygger på Traven som figur.
Zip-lock (Ersätta plast 2)
3 januari 2018 | 3 kommentarer
Ok, inte en total ersättning – men i alla fall ett sätt att minska plastmängden betydligt. I stället för att lägga bröd, ost, grönsaker, rester och andra matvaror i engångsplastpåsar, som oftast slängs efter en användning: rejälare ziplock-påsar, som kan sköljas ur och diskas. Kladdiga matvaror (som ovan – en ädelost) sveps först in i smörgåspapper.