Den blinde mördaren, igen
20 maj 2017 | 2 kommentarer
Kanske kan man hoppas att succén för filmatiseringen av The Handmaid’s Tale (Tjänarinnans berättelse på svenska) gör att fler också hittar Margaret Atwoods andra mästerverk: Den blinde mördaren?
Jag trodde jag hade skrivit en hel del om Den blinde mördaren, men tydligen nämnde jag den bara i förbigående i en tidigare post (Atwoods nya, 14 maj 2003). Men ok, efter 17 års bloggande är det kanske inte konstigt om man inte har full koll på vad man skrivit och vad man bara tänkt skriva.
Så bara några noteringar: Den blinde mördaren är en typisk Atwood, med flera berättelser inuti varandra, som ryska dockor. Det yttersta lagret, så att säga, är skildringen av en åldrad kvinnas vardag, i Canada. Iris Chase är född i början av 1900-talet, och boken utspelas i slutet av samma århundrade (boken kom ut år 2000).
I boken skriver Iris sin familjs historia (lager nummer två). Framför allt är det hennes och systern Lauras barndom och uppväxt, vilket också är 1900-talets historia i väst: första världskriget, depressionen, arbetarkampen, andra världskriget, och vidare. Iris är skarp och skriver med en svart, cynisk humor och klarsyn. Familjehistorien är inte enkel och lättsam: redan i första meningen får vi veta att Laura begick självmord några dagar efter andra världskrigets slut. Här finns också utdrag ur tidningsartiklar som berättar om fler dödsfall i familjen, men också om den politiska utvecklingen i samhället.
Men insprängt i boken finns också (lager tre) delar av en bok, som postumt blivit en bästsäljare för systern Laura. Det är den boken-i-boken som heter ”Den blinde mördaren”, och som Iris låtit publicera efter Lauras död. Boken beskriver en förbjuden kärlekshistoria mellan en anonym kvinna och en man, som träffas i smyg i lånade lägenheter, under broar, på sjabbiga hak där förhoppningsvis ingen känner igen dem. Den har så småningom blivit en feministisk kultbok och den döda Laura har fått en lång rad postuma fans.
Och inuti den finns ett fjärde lager: den historia mannen hittar på och berättar för kvinnan, när deras sexuella hunger stillats. En science fiction-historia av 30-tals-snitt – den verkliga berättelsen om den blinde mördaren och de grymma härskarna i ökenstaden Sakiel-Norn på den avlägsna planeten Zycron.
Det låter kanske krångligt, men Atwood leder oss mästerligt mellan de olika berättelserna. Och till slut går naturligtvis berättelserna ihop, till en samlad final med en oväntad twist. Som jag skrev tidigare: boken är som en malström där man först åker runt i stora, långsamma, vida cirklar, för att sedan obönhörligt och allt snabbare sugas mot ett centrum, ett svart hål som fullständigt drar ner en.
Boken fick Booker-priset 2000. Kanske The Handmaid’s Tale nu gör Atwood till en hetare kandidat till det där Nobelpriset hon förtjänar.
Mer: Margaret Atwood: a high priestess of fiction who embraces the digital age Porträttartikel om Margaret Atwood i Guardian (19 maj 2017).
Don’t laugh, organize
18 maj 2017 | Ingen har kommenterat än
När den svenske fackföreningsaktivisten Joe Hill (född Joel Hägglund) avrättades i USA i november 1915, efter en mycket tveksam rättegång, var några av hans sista ord ”Sörj inte. Organisera er.” (”Don’t waste any time in mourning. Organize” – ofta förkortat till det kärnfullare ”Don’t mourn. Organize”).
Det var för hundra år sedan – en tid av rövarkapitalism och skriande sociala klyftor och orättvisor. En tid som på flera sätt påminner om idag.
I ett ledarstick i New York Times häromdagen har den normalt tämligen konservative Thomas Friedman en annan apell: Sluta skratta åt elaka late night-shows’ sketcher som gör narr av Trump. Slösa inte bort tiden med att dela dem på Facebook, för det tjänar inget till:
”If you are appalled by what Trump is doing — backed by House and Senate Republicans — then you need to get out of Facebook and into somebody’s face, by running for Congress as a Democrat or an independent, registering someone to vote for a Democrat or an independent, or raising money to support such candidates.
Nothing else matters.
The morally bankrupt crowd running today’s G.O.P. are getting their way not because they have better arguments — polls show majorities disagreeing with them on Comey and climate — but because they have power and are not afraid to use it. (…) Indeed they enjoy, exercising raw power against their opponents. They are not afraid to win by a sliver and govern as if they won by a landslide.”
It’s Chicken or Fish, NY Times 16 maj 2017
Friedman vill ha ett konservativt parti, men menar att det inte finns en chans att dagens republikaner ska stoppa Trump. Därför föredrar han till och med hellre till och med en vänster-demokrat:
So, I repeat: Run as, raise money for or register someone to vote for a Democrat or independent running for House or Senate on Nov. 6, 2018. Nothing else matters.
Inte mindre än tre gånger upprepar han mantrat: Ingenting annat betyder något.
Och om inte – ”we’re stuck emailing each other ’S.N.L.’ skits”.
Här hemma har vi inte Trump att tampas med. Men vad ska man göra? Jag valde att ställa upp i styrelsen för bostadsrättsföreningen. Ett litet engagemang, men på en plats där man har inflytande.
Skratta inte, organisera er.
It was fifty years ago today
12 maj 2017 | Ingen har kommenterat än
Released May 12, 1967.
Over 10 million copies sold worldwide (one of only 30 singles to do so.)
The most played song in the last 75 years in public places in the UK (as of 2009). In 2004, recognised as the most-played record by British broadcasting of the past 70 years.
A whiter shade of pale by Keith Reid, Gary Brooker and Matthew Fisher:
”En samlad webbplats med konsumentinformation” (Deja vu 1)
7 maj 2017 | 1 kommentar
Birgitta Ohlsson, konsumentminister i den då sittande borgerliga regeringen, skrev hösten 2013 i DN att regeringen beslutat om en ny tjänst för konsumentvägledning.
Som konsument måste man försöka reda ut många komplicerade frågor, konstaterar hon – inte minst vad gäller miljöpåverkan:
Många föräldrar blir oroliga när det går larm om att barnens favoritleksak kan innehålla farliga kemikalier. Hur gör man för att jämföra produkter och priser? Vilka regler gäller när något gått snett och till vem kan man klaga? Vem kan svara på frågor som rör säkerhet eller miljö? Exemplen där stöd och vägledning efterfrågas är många.
(”Ny upplysningstjänst ska stärka konsumentmakten”, DN 15 sep 2013)
En del kommuner har särskilda kommunala konsumentrådgivare, men långt ifrån alla.
Det behövs en heltäckande tjänst, framhåller Ohlsson och tar exempel från Nederländerna, där ”konsumenter kan få hjälp med sina frågor om köp via ett väl utvecklat webbaserat stöd”, kompletterat med telefonrådgivning. ”Som konsumentminister ser jag att det nu är hög tid att ta ett helhetsgrepp om informationen och vägledningen till konsumenterna. Regeringen satsar därför de närmaste fyra åren mer än 60 miljoner kronor för att skapa en samordnad konsumentupplysningstjänst.” Hon höll särskilt fram att konsumenterna behöver information om miljö- och hållbarhetsfrågor.
Det lät ju bra. Men en tanke kunde inte sluta snurra i mitt huvud.
Det var ju precis det jag byggde åt Konsumentverket 1998–1999.
Allt oftare, i den allmänna entusiasmen kring ”digitalisering”, får jag en känsla av deja vu. Webb, sociala medier, digitala tjänster –
vi har haft dem i mer än 20 år. Kanske håller jag bara på att bli gammal, men ofta har det som sägs vara helt nytt och epokgörande redan varit igång eller gjorts under lång tid.
I vårpropositionen 1998 gav den då socialdemokratiska regeringen Konsumentverket i uppdrag att utveckla ”databaserad information om konsumtion och miljö, en s.k. grön databas. Avsikten är att samla in den kunskap som hushållen behöver i sin vardag för att kunna göra riktiga val där miljöaspekterna beaktas och att göra den kunskapen tillgänglig.”(Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:107, 13 maj)
Idén kom ursprungligen från miljöpartiets Åsa Domeij, några år tidigare – innan webben slagit igenom. Hon föreslog en databas där konsumenter skulle se vilka produkter som var mer eller mest miljövänliga. Därför sägs det ”databaserad” i regeringsdokumenten.
Men på Konsumentverket hade man naturligtvis förstått att det här (1998) skulle byggas på webben. Dessutom utvidgade man uppdraget (med regeringens goda minne). Det vore ju dumt att bygga upp en webbtjänst och begränsad den till bara ”grön” information. Bättre att bygga en heltäckande tjänst med även information om priser, säkerhet, och andra aspekter.
Sådan information fanns ju samlad hos Konsumentverket – och tillgänglig hos de kommunala konsumentvägledarna. Men, som sagt, alla kommuner hade inte sådana (framför allt i borgerligt styrda kommuner hade dessa avskaffats). Och där fanns de i form av pärmar och tabeller. Så nu gjorde vi dem tillgängliga för alla.
Den omfattande digitala helhetstjänst vi byggde upp kom att heta Köpguiden. Den gick live någon gång vid milennieskiftet och började fyllas på med konsumentinformation om en rad produkter. Bland de första var till exempel information om energieffektivitet om kylar och frysar.
Dessutom designade vi – långt före Prisjakt och Pricerunner – en jämförelsefunktion, där man kunde hitta en kylskåp som hade ”samma eller bättre energieffektivitet men lägre pris” än det man först tittade på.
Men … vad hände med det vi hade byggt? Jag insåg att jag då (2013) inte hade tänkt på den på många år. Vart hade den tagit vägen, när man nu skulle försöka göra om det igen?
Jag ringde upp Maria, vår gamla projektledare från konsumentverket; senare kommunalråd i Uppsala. Vad hände med Köpguiden egentligen? Hon garvade rått:
”Den! Den la den borgerliga regeringen ned efter valet 2006!”
*Ridå.*
Ohlssons tjänst finns sedan ett drygt år ute på nätet, under namnet Hallå konsument. Det är en förtjänstfull ansats. Men den är underlägsen den tidigare tjänsten på flera sätt. Det finns mycket liten konkret information om produkter, utan mest mycket allmänna råd. Till det bidrar att den är konstruerad som ett samarbetsprojekt mellan femton olika myndigheter. M;an kan se att den har blivit påtagligt utslätad (alla texter ska godkännas av femton instanser).
Mer konkreta delar från den tidigare tjänsten är utspridd på andra ställen – guiden för kylar och frysar finns till exempel hos Energimyndighetens webbplats.
En del innehåll skulle inte gå att återskapa idag. Den tidigare tjänsten hade mycket detaljerad information om alla bilmärken – till exempel kunde man jämföra deras livslängd eller utsläpp av koldioxid. Det var möjligt därför att samlade data från Svensk Bilprovning kunde matas direkt in i databaserna. När bilprovningen splittrades på många privata utförare upphörde den dataströmmen att existera.
Det som är nytt med Hallå Konsument är faktiskt den icke-digitala delen. En helt traditionell telefontjänst; dock klart användbar och uppskattad.
* * *
Så ursäkta mig om jag inte alltid är övertygad om att ”digitaliseringen” är så ny. Gammalt vin i nya läglar.
Fortsättning följer.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Tidens gång, Webb och IT
Alternativ till gig-ekonomin: satsa på de anställda
6 maj 2017 | Ingen har kommenterat än
Lite goda nyheter: I en ny generation startups finns företag som inte anammar gig-ekonomins exploaterande affärsmodell, och i stället satsar på personalen: These Startups Are Ditching the Uber Model and Hiring Full-Time Workers (Backchannel, 7 april 2017).
En inspiration sägs vara Zeynep Tons bok The Good Jobs Strategy. Ton är profesor i management vid MIT; om boken sägs att hon visar – med hårda siffror, och exempel på företag som Zappos och Trader Joe’s – att det är lönsamt i längden att behandla anställda som människor. Behöver läsas.
Den blinde mördaren
5 maj 2017 | Ingen har kommenterat än
Inser att det är dags att läsa om Margaret Atwoods bästa, största roman: Den blinde mördaren.
Kemiska vapen: Glöm aldrig Agent Orange
30 april 2017 | Ingen har kommenterat än
Så Sean Spicer, Vita husets presstalesman, säger att inte ens Hitler använde kemiska vapen. (Spicer says Hitler didn’t use chemical weapons, CBS News, 11 april 2017.)
Här ovan är tre presidenter som gjorde det: John F Kennedy, Lyndon B Johnsson och Richard M Nixon.
Från 1961 till 1971 flygbombade USA Vietnam, östra Laos, och delar av Kambodja med över 75 miljoner liter kemikalier, främst det så kallade Agent Orange. Det var en krigsoperation som gick under namnet Operation Ranch Hand. Syftet var inte att döda människor direkt, men dels att döda skog för att beröva den vietnamesiska gerillaarmén skydd i djungeln (och exponera dem för attacker från artilleri, attackhelikoptrar och bombplan). Dels att förstöra jordbruket för att svälta befolkningen: En beräkning från amerikanska tankesmedjan RAND slog fast att det var ”necessary to destroy large portions of the rural economy – probably 50% or more”.
Men kemikalierna innehöll dioxin; för att vara exakt TCDD eller 2,3,7,8-Tetrachlorodibenzo-p-dioxin, den mest skadliga dioxinförening man känner till. Den är starkt cancerframkallande och ger mycket allvarliga och långtgående skador på arvsmassan, även på generationer efter kriget, med mycket svåra missbildningar som följd. Upp till 4 miljoner vietnameser påverkades, en miljon har drabbats av ohälsa och sjukdomar. Ännu decennier efter kriget är koncentrationen av dioxin såväl jorden som i blod hos vietnameser förhöjd.
Jag har själv besök rehabiliteringscentra i Vietnam för de missbildade barnen. Det var en skakande upplevelse.
Även de ekologiska skadorna var enorma. Över 17 procent av skogen dödades (30 000 kvadratkilometer). När skogen dött gjorde jorderosion (plus dioxinförgiftningen) det i många fall omöjligt att återplantera. Ekosystemen bröt samman: den ekologiska diversiteten i de besprutade områden är ännu starkt reducerad.
Flera resolutioner i FN försökte klassa giftkriget som ett krigsbrott i enlighet med Genevekonventionens förbud mot kemiska vapen. USA blockerade alla med sitt veto i säkerhetsrådet.
Efter kriget upptäckte fler och fler amerikanska soldater att de också drabbats av skadliga hälsoeffekter av gifterna. Så småningom antog FN också resolutionen Convention on the Prohibition of Military or Any Other Hostile Use of Environmental Modification Techniques (1977, numera Environmental Modification Convention,ENMOD).
Idag är det få som är medvetna om USAs omfattande kemiska krigföring. Det ingår knappast i det allmänna medvetandet eller kunskapen om vår nutidshistoria.
Trump är inte det första orangefärgade hotet mot världen.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Shubidua! (Måndagsmusik)
3 april 2017 | 2 kommentarer
Holy smoke! ”We don’t have to worry ’bout nothing”. De här tjejerna från Postmodern Jukebox kommer garanterat att få igång dig idag med ”Burn”:
Från vänster till höger: Cristina Gatti, Robyn Adele Anderson och Ashley Stroud. Stefan Zeniuk på Flame-O-Phone i bakgrunden…
Myten om träffsäker annonsering på nätet
31 mars 2017 | Ingen har kommenterat än
En gammal sanning i annonsvärlden var sucken att ”Jag vet att 50 % av mina annonsplaceringar är bortkastade, men inte vilka.”
Det var på print-tiden, dock. Med nätet – och särskilt de senast åren – har den helt dominerande berättelsen varit att ett företag kan hitta exakt rätt mottagare för sina annonser, vid exakt rätt tillfällen. Programmatisk annonsering via annonsförmedalre, vars algoritmer styrs av ”data” man samlat in (eller köpt) om oss som nätbesökare: vilka sajter vi besökt, vilka klipp vi tittat på, vilka likes vi satt på FB.
Men många av oss har en hel del praktisk erfarenhet som rimmar rätt illa med den där berättelsen. Från att själv försöka målinrikta en marknadsföring på nätet, till att ständigt peppras med irrelevanta annonser (”Jag har just köpt en dammsugare, varför tror ni jag behöver EN TILL?”).
Till detta tvivel finns nu hårda data. JPMorgan Chase annonserade till nyligen på 400.000 sajter per månad. Man drog ner det till 5.000 – det vill säg med nästan 99 procent – och ser ingen minskning av antalet interaktioner, dvs folk som gör något med annonsen (normalt klickar sig vidare): ”Chase Had Ads on 400,000 Sites. Then on Just 5,000. Same Results” (NY Times, 29 mars 2017).
Upprinnelsen var i första hand inte att man tvivlade på den algoritmiska annonseringens effektivitet, utan ett moraliskt dilemma: att många uppmärksammat att seriösa företags annonser visats på hat- eller fake news-sajter och extremistpropaganda.
Men det intressanta är att detta inte bara är ett moraliskt problem. Det resultat man ser är ett totalt grundskott mot hela påstående-komplexet om att annonsering på nätet kan pin-pointa individers profiler och personligheter och omvandla det till engagemang.
Om en sådan målgrupps-träffbild skulle vara effektiv, skulle helt uppenbart inga exponeringar på 395.000 onödiga sajter göras. Istället för sin påstådda ”kirurgiska precision” tillhandahåller nätets annonsförmedlare alltså i verkligheten massiv ”carpet bombing” med annonser över helt ointressanta (det vill säga, ointresserade) mål.
Att det är svårt att ta reda på var annonserna ens visas skrev NY Times om redan för ett par år sedan (The great unwatched, 3 maj 2014). Det var en av de artiklar som gav mig insikterna att skriva om ”caligopol” – ogenomträngligheten i den nya mellanhandsekonomin.
Idag kan alltså en uppdatering av annonsvärldens gamla sanning låta som så: ”Jag vet att 98,75 % av mina annonsexponeringar är bortkastade, men jag vet inte vilka”.
Min hotellrobot hade ketchupfläckar!
26 mars 2017 | Ingen har kommenterat än
Det här är en bra och rolig omväxling till all läsning om hur ”robotarna tar jobben”:
When Your Hotel Has Robot Delivery, You Order More Room Service. And I attempt to predict what might happen next. (av Nicole Dieker, som alltid är värd att läsa.)
4. Essentially, the friction of ordering room service is going to go back up. Eventually. Either the robots will take too long to deliver stuff (because the hotels haven’t rented enough robots/hired enough human help to get things done, see ”resource allocation”, above) or people will start distrusting whether they should eat food that came out of the robot, did you even see that one YouTube video where they ran a black light over the robot???
(…)
7. Someone is going to show up at a hotel with their own robot and send it down to the bar and ask the bartender to put a drink in its hopper.
8. Hotels will start asking everyone to bring their own robots, the way airlines started telling people to bring their own food and tag their own bags.
Det är en hel del tounge-in-cheek, förstås, men det kloka är att hon faktiskt visar hur införandet av en teknik är en process där människor och organisationer anpassar sig och förändras över tid.
Det perspektivet är sorgligt frånvarande i det mesta av dagens debatt om framtiden, som sällan kommer förbi ruta ett i tankegångar som ”robotarna tar över”, ”alla måste lära sig programmera” eller ”alla apparater kommer att sälja dina personliga data”.
Och, insikten att robotar kräver underhåll. Who knew? 😉
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Prylar och teknologi