Framtiden i väst och öst
1 maj 2013 | Ingen har kommenterat än
SvD hade en intressant artikel om futurism i Sovjet: Sovjetunionen i framtidens bländande sken (9 april 2013): en fantasifull beskrivning av Sovjetunionen 2007 från Komsomolskaja Pravda år 1957.
Precis om många västliga extrapoleringar av framtiden från 50- och 60-talen fokuserar den på transporter. Typisk är också att man dragit dåtidens tendenser rakt linjärt vidare: bilar skulle sålunda normalt köra i 300 km i timmen och flygplan i 6000! Rullande trottoar gick i upp till hundra (de rullande trottoarerna förekommer också i ett par av sovjetiska sf-författarna bröderna Strugatskijs tidiga verk.)
Skillnaden mot västliga framtidsprognoser var faktiskkt inte så stor – och i stort sett lika fel. Herman Kahns och A. J. Wieners The Year 2000: A Framework for Speculation on the Next Thirty-Three Years publicerades 1967, tio år efter den sovjetiska boken. Men särskilt bra träffade man inte. Av hundra förutsägelser som ansågs vara ”mycket sannolika” före år 2000, har inte ens hälften slagit in. (Sidan är tyvärr knepig för färgblinda – den har grön text för det som slagit in och röd för missarna.)
Det har varit en hel del debatt sista tiden, om hur de viktigaste uppfinningarna kanske ligger bakom oss – här ur Economist: Innovation pessimism: Has the ideas machine broken down? (12 jan 2013).
Jag skrev ju en del om det där borta på ”Jävla skitsystem” också: Framtidskrönika, med fler länkar till debatter.
Tim Harford har lite oroande synpunkter på det i nya boken Adapt. Den är så briljant att jag måste återkomma om den.
Bild: Sovjetiskt frimärke, reproducerat av Karen Horton/flickr under cc-licens
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Framtiden, Prylar och teknologi
Marx mer aktuell
1 maj 2013 | 2 kommentarer
”I’m not a Marxist. But I worry that political conservatives are going to turn me into one.”
Slates ekononomiskribent Matthew Yglesias skriver intressant om att Marx kanske blir (än) mer aktuell (May Day: Should We All Become Marxists?, 1 maj 2013).
Marx menade att överklassens inte skulle kunna förmå sig till att dela med sig av välståndet, och att ökande utsugning, växande klyftor och slutligen konfrontation därför var oundvikligt. Men 1900-talets utveckling motsade i stort detta: den stora massan av människor fick det faktiskt mycket bättre (och revolutionen uteblev).
Men sedan ett antal år är bilden en annan. Elitens inkomster skenar, medan medelklassens löner ligger platt.
Det kanske finns en gemensam orsak både bakom överklassens tidigare (relativa) medgörlighet och dagens skenande välståndsskillnader, spekulerar Yglesias:
”… the collapse of the Soviet Union, a good thing on its own terms, has had the bad consequence of breeding massive complacency among the upper classes in the West. It used to seem important to people in the rich countries to prove that market economies not only could but in fact would lead to broadly rising living standards.”
Så verkar det inte vara längre, fruktar Yglesisas:
”You see a rising tide of Rand-inflected moralism about market outcomes and (…) a ’let them eat cake slash move to North Dakota’ moralism about unemployment.”
Alltså: när det inte finns ett hotande alternativ känner sig överklassen inte tvingad att fördela inkomsterna lite mer rättvist.
(PS: Av URLen kan man utläsa att den ursprungliga rubriken på artikeln var: May Day Marxism: Capitalism Is Looking Pretty Shabby)
Bild: Karl Marx av Román Emin/Flickr under cc-licens
När krisen drabbar behöver vi ”Jag är OK-appen”
16 april 2013 | 5 kommentarer
När bomberna exploderade i Boston blev telefonnätet snabbt överbelastat av människor som försökte ringa och berätta att ”jag är OK”. Det där är ett svårt problem vid kriser och katastrofer – viktig nödkommunikation blockeras.
Vad vi behöver är att kunna sända en minimal ”Jag är OK”-signal. För ett drygt år sedan satte jag ihop den här konceptbeskrivningen av en sådan app. Rätta mig om jag har fel, men jag inte sett att en sådan tjänst finns (ännu).
”Jag är OK”-appen av Jonas Söderström på Vimeo.
Nån som vill utveckla den?
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Kunskap, kognition, kommunikation, Webb och IT
En skräckfilm från Jorden
11 april 2013 | Ingen har kommenterat än
Jag råkade snubbla över den här bilden, och den fick mig att haja till. Blandningen av det löjligt komiska, och av djupaste allvar. Flygande tefat, som på en utomjordisk fly-in-bio ser skräckfilmen It came from Earth!
Bilden finns uppladdad på ett anonymt skämt-Flickrkonto som heter Aliens UFOs Proof Evidence Photos Videos New. Jag vet inte vem som gjort bilden av tefaten. Men bilden på filmduken – minus filmtiteln – är en av 1900-talets mest skrämmande – och inflytelserika.
Bilden togs den 1 februari 1968 i Saigon, dåvarande huvudstad i Sydvietnam (nu känd som Ho Chi Minh-staden). Mannen till vänster, Nguyen Ngoc Loan, var rikspolischef i Sydvietnam. Inför kamerorna på ett filmteam från NBC och stillbildsfotografen Eddie Adams fördes en tillfångatagen vietnames fram till Loan. Utan rättegång – utan minsta förhör eller identifiering – drog Loan sin Smith&Wesson och sköt mannen i tinningen. Han föll död ner på gatan, en fontän av blod sprutade högt upp ur hålet i huvudet, pulserande.
Filmen visades på svensk television, ja, över hela världen. Jag minns tydligt hur jag såg den. Det blev en av de bilder som tände opinionen mot Vietnamkriget.
Eftersom all elektromagnetisk strålning från jorden fortsätter ut i rymden med ljusets hastighet, skulle tv-sändningarna alltså idag teoretiskt kunna tas emot på en planet drygt 40 ljusår bort. Det finns en handfull kända exoplaneter som bör kunna vara beboeliga inom det avståndet – mest troliga Tau Ceti e och f, Gliese 667C b respektive 581d i Vattumannen, och HD 85512 b och 40307 g.
Så i teorin skulle man kunna föreställa sig att invånare på någon av dessa planeter nu kan se och förskräckas över Loans skott.
Den skjutne sägs ha varit en Nguyen Van Lem, och ska ha stridit i den vietnamesiska motståndsrörelsen, FNL. Det hävdas att han var medlem i en grupp krypskyttar som försökte mörda polisledningen i Saigon. Det kan mycket väl vara sant. Men bilden blev ändå en symbol för den brutalisering, som snabbt blir synlig i alla krig: skjut först innan de skjuter oss. Ställ inga frågor.
Och redan då väckte den samma frågor, samma invändningar, som Kriget Mot Terror (TM) under 2000-talet: Om du säger att du ”försvarar frihet och rätt” – om det innefattar avrättningar på öppen gata, eller waterboarding, eller inlåsning i åratal utan rättegång – då har du ändå förlorat.
”ogooglebar” – en direkt repris. Då McDonalds, nu Google
26 mars 2013 | 2 kommentarer
Idag: Google protesterar mot att Språkrådet tagit med ”ogooglebart” i nyordslistan för 2012. De drar fram sina jurister; Språkrådet viker sig och plockar bort ordet från listan.
Historien upprepar sig. För tio år hände exakt detsamma: 2003 protesterade McDonalds mot att ordet ”mcjob”, som betecknade ett lågbetalt slitsamt servicejobb, kommit med i Merriam-Websters lista över nyord i engelska.
Officiellt hävdade företaget att man inte brydde sig. Men på eftermiddagen den 10 november upptäckte jag att Merriam-Webster i tysthet ändå hade plockat bort ordet från sin webbsida. En snabb titt i koden och i Google Cache visade att ordet kommenterats bort. ”Pulled 11-10-03” stod det.
Jag skrev en bloggpost om det samma kväll, hösten 2003. Det blev min första upplevelse av internetmakt: vad jag – en okänd svensk – skrev gick världen runt, hamnade på Boingboing, plockades upp av medier och inte minst bloggare jorden runt.
McDonalds tilltag luktade ju Orwellianskt nyspråk: hur man aktivt försökte förbjuda ord och omdefiniera deras betydelse. I ”1984” arbetade man just med att rensa sina lexikon på obekväma ord.
Om McDonald’s fick rätt i att det var intrång i varumärke att skriva ”mcjob”, skulle det kanske bli svårare att använda ordet i debatt. De som gjorde det riskerade kanske att bli jagade av advokater (snarare än tankepolisen). Resultatet skulle i alla fall bli en inskränkning av språkets slagkraft.
Lustigt nog hade Merriam-Websters egen sajt en sida om ”newspeak”, med uppmaningen att ”praktisera din frihet och skicka oss ett mejl”.
Det var när jag såg det, som jag visste att jag hade en slagkraftig vinkel. Jag skrev en bloggpost på engelska – McDonald’s Newspeak: Unwanted words purged from dictionaries – och länkade också till Merriam-Websters sida med mejlformuläret.
I takt med att det blev dag, jorden runt, kunde jag se hur droppade pingarna in: bloggar i Australien, i Singapore, i Europa, småningom i USA länkade till posten och uppmanade även sina läsare att skicka protester eller stöd till förlaget. Besöksstatistiken sköt i höjden. Ordet ”viral” var inte uppfunnet – men det var första gången det verkligt pirrade i magen, när jag förstod: man kan ha makt som bloggare.
En brittisk tidning kallade mig ”an eagle-eyed Swede”. Förlaget satte ihop ett officiellt svar, mest tomt prat, till alla som mejlade in. Men jag fick mejl från frustrerade anställda på förlaget som hejade på mig i hemlighet. ”Jag kan inte fatta att vi har vikit ner oss!” skrev de.
Förlaget försökte hävda att det inte alls berodde på McDonalds protestera, utan på att man skulle revidera hela sajten. Vilket var löjligt: börja uppdateringarna med att ta bort enbart det ordet mitt på en sida? Och den där revideringen av hela sajten kom naturligtvis aldrig.
Men i alla fall torde de ha lärt sig, att det i dagens samhälle är svårt att smyga med saker och ting. Jag tror inte de hade räknat med att någon skulle märka att mcjob i tysthet försvann från deras sida.
Jag skrev ett Postscript: McJobs där jag försökte sammanfatta upplevelsen.
Det mest intressanta med den här historien var, tyckte jag, att ämnet hade så många öppningar. Hur ska man se på jobb i servicesektorn – är de alltid dåliga? Och varumärkesfetischismen: McDonald’s verkade tro att det är mindre allvarligt om man säger ”McDonald’s(TM) suger” än om man hittar på en term som McJob.
Vad är yttrandefrihet? Är det rimligt eller överdrivet att göra en jämförelse med newspeak, mellan en regims försök att förtrycka sitt folk och ett företags försök att skydda sitt varumärke?
Hur stor betydelse har snärtiga ord som McJob (eller, till exempel, ”arbetslinjen”) för att styra vårt tänkande – inte i psykologisk mening, kanske, men för att ge oss en ”frame”?
Men framför allt var det min första, globala, upplevelse internetmakt. Mina av 15 mbit/s av fame.
Ursprungliga posten på svenska: McDonalds nyspråk: vill rensa i lexikon
Kategori: Bloggfenomenet, Ekonomi, media och samhälle, Språk, Tidens gång, Webb och IT
Minnas mammas mat
26 februari 2013 | Ingen har kommenterat än
G bjuder på middag och berättar om recepten hon har efter sin mamma.
Mamma skev inte ner något i en receptsamling. Hon ville inte ens prata om vad och hur hon gjorde, om mått och mängder: hur mycket grädde, hur mycket socker. Men när G nu ska lägga in sill på mammas vis eller laga mammas grytor, kan hon i sitt minne ”spela upp filmen” av hur det såg ut när mamma stod vid kastrullerna. Då ”ser” hon hur länge mamma hällde ur gräddpaketet, sockerströaren eller flaskan med ättika.
Minnet är formbart, och det finns naturligtvis inget sätt att kontrollera att det verkligen blir exakt på samma sätt. Men det är säkerligen inte bara en tidslängd som G minns, utan även till exempel om det var en kraftig stråle grädde eller ett försiktigt droppande. Kanske till och med vilket ljud strålen skapade, ett rejält plaskande eller ett försiktigt plupp?
Och så finns ju kontrollfunktionen smaken!
Jag tycker det är fascinerande, för det visar i hur många olika former information finns runt omkring oss i den fysiska världen, och i hur många former den kan lagras i våra hjärnor.
Om det har jag skrivit en del tidigare på Blind Höna: information lagrad i minnet av en rygglinje eller i ett grönsaksstånd i Bagdad eller i en smutsig karta.
Har också skrivit lite om ett annorlunda sätt att ställa upp recept.
”The Rehn of terror”
26 februari 2013 | Ingen har kommenterat än
Även Paul Krugman reagerade mot Olli Rehns uttalanden om att den ekonomiska politiken i eurozonen är på rätt väg och måste fortsätta. Att kalla det ”The Rehn of terror” – en ordlek på ”reign of terror”, skräckvälde – är naturligtvis hårt; men vad ska man annars kalla en politik som i onödan driver upp arbetslösheten till nya rekordnivåer?
Mer från Krugman om Austerity Europe, och ett försök att förstå vad Rehn et consortes ser som en positiv utveckling.
Den enda vägen
23 februari 2013 | 2 kommentarer
EU skruvar ner sina ekonomiska resultat och prognoser.
Euroområdets BNP skulle minska med 0,4 procent 2012, enligt tidigare prognos. Den sjönk istället med 0,6 %.
Tidigare prognos sa att BNP 2013 skulle växa med 0,1 procent. Ny prognos: krymper med 0,3 procent.
Det borde rimligen betyda att politiken inte varit riktig, kan mantycka. Men:
– De beslutsamma politiska åtgärderna banar väg för återhämtningen, säger EUs kommissionär Olli Rehn. Vi måste hålla fast vid reformkursen.
Arbetslösheten i euroområdet väntas stiga från 11,4 procent ifjol till 12,2 procent i år.
”Bland uppåtriskerna finns att framstegen i krishantering och strukturreformer går snabbare”, hävdar artikeln.
Framstegen? Snabbare?
Den fasthållna kursen sänker nu Storbritanniens kreditbetyg.
Landets tillväxtprognos ser fortsatt svag ut. Politiken att minska skulderna har definitivt begränsat tillväxten och kommer istället att få landets skulder att öka, säger Moody’s.
Premiärminister Osborne ”hälsar att han kommer fortsätta den inslagna vägen”:
– Detta beslut har bara fördubblat vår beslutsamhet att fullfölja vår ekonomiska plan.
Nej, jag kan inte förstå detta på något vettigt sätt.
Enklare förr! (stofilvarning)
16 februari 2013 | 6 kommentarer
Segrarna skriver historien, heter det ju. Den nye kungen vill gärna förminska den gamle kungens med förtal om hans klena begåvning, mordiska sinnelag och omfattande skörlevnad.
I alla fall är det sant att eftervärlden skriver historien.
Och ibland kan man ju undra hur mycket koll den där eftervärlden har. I Wes Anderssons senaste film, Moonrise Kingdom, har en skivspelare – ni vet en sådan med en pickup som man lägger en vinylskiva på – en viktig och framträdande roll. Den omtalas många gånger av rollfigurerna som ”the record player” och visas in action i bild (t ex vid 0.51). Den kallades konsekvent för ”bandspelare” på den svenska textremsan när jag såg filmen. Men jag avviker. Var var jag?
Jo, jag tittar igenom ett material – en powerpoint från Regeringskansliet, minsann! – som framhåller vilka fantastiska framsteg nätet inneburit på alla möjliga områden. Så här står det på en slajd som beskriver då-och-nu:
- Betala räkning på kontor – dyrt och långsamt
- Betala räkning i datorn – snabbare
- Enklare och säkrare
- Ingen vill någonsin ställa sig i kö på bank längre
Nu levde jag ju på den där då-tiden, så med tillhörande stofilvarning här måste jag förklara något för en yngre generation.
Jag har aldrig stått i kö på banken för att betala räkningar.
Hörde ni det?
Och jag var inte unik. De flesta svenskar stod inte i kö för att betala räkningar.
Vi hade nämligen bankgiro, postgiro eller personkonto. Själv hade jag personkonto från den dag jag började tjäna min första månadslön.
Så för dig som också tror att vi kommunicerade med röksignaler och brevduvor innan internet och kanske aldrig sett en skivspelare ska jag förklara hur detta fungerade.
Man fick räkningar som vanliga brev. Då rev man av den där delen längst ned. Alla sådana delar lade man i ett särskilt kuvert, som man stoppade i en postlåda. Portot var gratis, och kuverten var också gratis. Man behövde inte skriva någon adress på kuvertet, för adressen var redan påtryckt. När kuverten tog slut kom det nya automatiskt.
Det man måste göra var att skriva sin namnteckning på en blankett (”betalningsuppdrag”) som man också la ner i kuvertet. Man behövde inte skriva sitt personnummer eller namnförtydligande – det var redan tryckt på blanketten (som också var gratis).
I de flesta fall behövde man på betalningsuppdraget skriva ner postgiro- eller bankgironumren på räkningarna, och summan man betalade. För vissa kontotyper inte ens det; bara sätta dit namnteckningen.
Man behövde ALDRIG skriva OCR-numren med 15-20 siffror för varje räkning.
Totalt brukade det ta fem minuter, om man hade MÅNGA räkningar. Och, som sagt, vi gjorde det redan då hemma vid köksbordet. Och mitt i natten, i pyjamas.
Nu då?
Jag måste ha dator, ström, internetabonnemang – allt detta kostar. Jag har bankdosa med särskilt kort och hemligt kodnummer. Jag behöver skriva 33 siffror kod (12 siffror personnummer, 6 siffror särskild kod, 6 siffror hemlig kod för dosan, 9 siffrors svarskod) bara för att logga in. (När jag på stofiltiden hade skrivit 33 siffror var jag i stort sett klar.)
För varje räkning måste jag nu också fylla runt 15-20 siffror (beloppet plus OCR-numret, litet och svårläst, eftersom det gjordes för att läsas av maskiner).
Nu finns det förstås appar för att fota av de svårlästa numren på räkningarna med mobiltelefon. Visst.
Men vi behövde inte tänka på OCR-numren över huvud taget, fattar ni!?! Vi hade maskiner som gjorde det åt oss som vi nu måste göra själva – med penna eller kamera, fuck the difference!
Och när jag idag ska bekräfta betalningarna måste jag knappa i ytterligare 21 siffror i olika koder.
Fattar ni vad sjukt enkelt vi hade det förut?!?
Jag ljög faktiskt när jag sa att jag aldrig stått i kö för att betala räkningar. Jag gjorde det en gång – för fem år sedan, 2006. Jag hade tvingats byta dator, och följde alla instruktioner för att föra över internetbank och e-leg från den gamla till den nya, men det funkade inte. Det var den sista i månaden och jag blev tvungen att gå till posten och betala. Straffavgiften var rejäl, 40 spänn per räkning. Det kändes.
Personkontots gamla räkningskuvert fungerade däremot automatiskt, även när jag bytte penna.
Visst behövde jag gå till banken en och annan gång, och kanske stå i kö – men det var oftast för att man fått pengar utbetalda från något ovanligt håll (som inte satte in direkt på ens konto). Och visst, det finns tjänster nu, som inte fanns på den tiden. Men den faktiska förbättringen av service kanske inte är så stor som man ibland vill ge sken av.
(Varför jag inte använder e-leg nu, med färre koder? För att det slutade fungera i den senaste uppgraderingen av webbläsaren. Har inte lyckats få det att funka igen.)
Det finns något allvarligt i det här också. En allt seriösare debatt – också i Economist – handlar om att innovationen kanske inte är så rasande snabb som vi tror; produktiviteten ökar inte alls lika snabbt nu som förr, vilket tyder på att vi inte gör saker effektivare. Självaste Economist satte storyn på omslaget härom veckan (men på tidningen tror de att utvecklingen nog snart tar fart igen).
I ett spegelvänt stofiluniversum vill jag dock se en slajd där det står:
- Betala räkning i datorn – dyrt och långsamt
- Ingen vill någonsin knappa in hundratals siffror längre
- Tjänst X – enklare och billigare
Vad är tjänst X? Den tänkte jag att ni skulle få uppfinna.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Prylar och teknologi, Tidens gång, Webb och IT
Rotmos med hästlägg
15 februari 2013 | Ingen har kommenterat än
Låt mig bara påpeka att att boken ”DEN GALOPPERANDE HÄSTKÖTTSKANDALEN” kunde bli en bra uppföljare till denna klassiker.
