Att se problemet med andra ögon
15 februari 2013 | 1 kommentar
De var unga, de var de skarpaste hjärnorna i hela Storbritannien, män och kvinnor, och de rekryterades till den hemliga kodknäckningscentralen i Bletchley Park när andra världskriget bröt ut.
Du kanske såg TV-serien The Bletchley Circle tidigare i år? Fyra (fiktiva förstås) före detta kvinnliga krypto-knäckare från Bletchley Park, nu tillbaka i det civila och den tråkiga hemmafru-rollen, tar sig an en serie mord och löser fallet genom mönsteranalys. Idag skulle de ha varit i nittioårs-åldern.
Av en slump hittar jag en rad färska minnesrunor i Guardian, över några av deras verkliga förebilder – några av de sista veteranerna från Bletchley Park. Det är egendomligt fascinerande.
Prestationerna vid Bletchley Park har blivit mytologiska, inte minst beroende på Alan Turings ryktbarhet som den som knäckte Enigma-maskinen och hans personliga öde och död redan 1954. Men han var bara en av genierna.
Shaun Wylie – som avled i oktober 2009 – hörde också till dem. Han var med och knäckte Tunny-trafiken; vilken var betydligt mer komplicerad och troligen ännu viktigare än Enigma. ”Except for Turing, no one made a bigger contribution to the success of Hut 8 than Wylie.”
Från Wylie hamnar jag hos Beryl Lawry, död i november 2009. Och Ann Cunningham, gick bort i november i fjol, 90 år gammal. Hardy Frost och Lucienne Hill gick båda bort i januari i år.
Några få finns fortfarande kvar: Raymond ”Jerry” Roberts, 92, är fortfarande i livet och fick en MBE vid nyåret. Och Helen Currie, som skötte en av britternas Tunny-maskiner – gjorda efter re-engineering av själva trafiken.
Men den som egentligen fick mig att läsa – eftersom jag är den jag är – var runan över John Herivel, död i januari 2011, som fann ett sätt att knäcka den Enigma-kod som kallades ”Red”.
Medan man i några fall hade framgång med matematiska metoder, gick man i bet på Red. Herivel var ett matematiskt geni, och besatt av att försöka knäcka koden, men den vägrade ge med sig. Förrän Herivel kom att tänka på ett nytt sätt att angripa problemet:
”Every evening, when I went back to my digs and when I’d had my supper, I would sit down in front of the fire and put my feet up and think of some method of breaking into the Red. Then one evening, I remember vividly suddenly finding myself thinking about the other end of the story, the German operators, what they were doing and inevitably then I thought of them starting off the day.”
Enigma-maskinen skulle ställas om varje morgon: kugghjul skulle förflyttas slumpmässigt.
”Then I had the thought,” Herivel said. ”Suppose he was a lazy fellow and he were to leave the wheels untouched in the machine and bang the top down and look at the windows, see what letters were showing and just use them.”
If a number of operators were doing the same thing, or only moving the rotors a few notches, then the indicators would all cluster together around the actual settings, reducing the possibilities for each letter from 17,576 to around 20.”
”The Herivel Tip” eller Herivelismus gav först inte utdelning – men när Tyskland invaderade Frankrike 10 maj1940 och belastningen på de tyska krypto-operatörerna ökade, visade det sig att de betedde sig just som Herivel förmodat: de var stressade, de tog genvägar och gjorde inte de omsorgsfulla omställningarna av maskinen. Och därmed kunde Storbritannien knäcka koderna.
Och du förstår säkert nu varför jag tycker Herivels historia är så fascinerande. Att gå utanför sig själv, och försöka tänka sig in i den verklige användarnas hela situation är som regel avgörande för att hitta rätt angreppssätt för en uppgift – oavsett om det handlar om att knäcka en kod, designa ett system, eller skriva på ett sätt som fångar läsaren.
Kategori: Design och användbarhet, Kunskap, kognition, kommunikation, Tidens gång
Musikens makt och takt
13 februari 2013 | 4 kommentarer
Jag trampar på i gymet. Cykeln visar både puls och cykeltempo. Jag är inte någon stor anhängare av att mäta och kvantifiera alla aspekter av mig själv – för mig räcker det med att känna att tröjan blivit genomblöt efter ett pass. Men det ger chans till vissa observationer.
Det är märkligt: när det känns trögt att trampa, kan rätt musik i hörlurarna – som The Bees Wash in the rain eller Femte Brandenburgaren med Trevor Pinnock (fast just den inspelningen verkar inte finnas på Spotify) – samtidigt både öka mitt cykeltempo med 20-30% och sänka min puls med 8-10 %.
Alltså, med rätt musik cyklar jag fortare, och med mindre ansträngning.
Rätt märkligt, eller hur?
Relaterat: Hjärnan spår men kroppen rår (Blind Höna 22 april 2012)
Det är inte köttet som är det viktiga – utan transporterna
13 februari 2013 | Ingen har kommenterat än
Det förvånar mig inte det minsta att det är häst i stället för nöt i lasagnen, och jag har svårt att bli upprörd över ”skandalen”.
Jag har ju länge blivit serverad alla möjliga saker på krogen som uppenbart inte varit ”fläsk” eller ”entrecote” utan något annat. Åsna till exempel; jag vet någon som kunde berätta att det importeras X ton åsnekött per år till Sverige – som sedan aldrig syntes till …
Och vi sätter i oss en ansenlig mängd korvar som det finns en hel del kul saker i; det är ju hela poängen med varför man gör korv, liksom.
Vad som däremot gjort mig upprörd och bekymrad, är att vi nu fått tydligt se hur absurd stordriften och transportidiotin fungerar i matindustrin.
Hästar slaktas i Rumänien, skickas till Cypern, importeras till Luxemburg. hamnar så småningom i Frankrike eller England, redistribueras sedan över hela Europa.
Och för varje varv i denna köttkarusell bränns det fossila bränslen och släpps ut koldioxid.
DET är skandalen. Jag kan äta lasagne på kor, eller hästar, jag bryr mig inte – men från Säffle, Stånga eller Stjärnhov. Hur fan kan det bli billigare eller bättre att köra maten ett kvarts varv runt jorden??!?
Bilder: Häst av Smabs Sputzer/flickr; motorväg av highwaysagency/flickr, åsna av Klearchos Kapoutsis/flickr – samtliga under cc-licens.
Omslagskatt i hatt
31 januari 2013 | Ingen har kommenterat än
Jag är trött, jag är småförkyld, jag har betalat räkningar, mitt #blogg100-bloggande går verkligen på sparlåga. Men när man hittar Alfra Martini’s The Kitten Covers – kända skivomslag återskapade med katter – kan man ju inte låta bli att bli glad. Kolla in det idag, imorgon kan det var nertaget av C&D-letters. Läs mer på huffpost.
Internationell bloggning
30 januari 2013 | Ingen har kommenterat än
Den här kom med posten idag. Inte helt ny, men den kan bli användbar som referensbok för boken om den svenska blogghistorien.
Vi tuffar på med #blogg100. För många, som bloggar i diktaturer, är det på allvar.
Searching for Bill Fay, eller: 70 är det nya 20
29 januari 2013 | Ingen har kommenterat än
Briljant, egensinnig singer-songwriter, ger ut två skivor i början av 70-talet. Båda floppar. Kickad av skivbolaget. Försvinner mystiskt. Ryktet går att han tagit livet av sig. Revival vid 70, efter 40 års tystnad, hyllad av kritiker!
Som Searching for Sugarman – en fantastisk film! – men inte riktigt.
Det är också storyn om Bill Fay.
Skillnaden är att Bill Fay inte hade Elvis-status i ett isolerat Långtbortistan (såvitt vi vet, i alla fall). Däremot en liten kult-following på nätet (jag hittade hans musik 2003).
Och i höstas kom alltså hans första studioalbum på 40 år: Life is people. En briljant skiva.
Sixto ”Sugarman” Rodriguez är född 1942, och Fay torde vara årsbarn med honom (eller möjligen född 43). 70 börjar onekligen se ut som det nya 20.
Uppföljare till Little Brother
28 januari 2013 | Ingen har kommenterat än
Den 5 februari kommer Cory Doctorow ut med Homeland – uppföljaren till Little Brother. Den nya boken släpps samtidigt som gratis nedladdningbar bok, och som pappersbok (med ett pris i dollar).
Han gjorde likadant med Little Brother. Och trots att boken är gratis, helt lagligt, hör massor av människor av sig till Doctorow och vill betala eller skänka pengar för boken de laddat ner.
Nu föreslår Cory, för dem som verkligen vill betala: köp en pappers-utgåva av Homland och ge den till ett bibliotek.
Kategori: Okategoriserade
A midge’s life is as long as a man’s
27 januari 2013 | Ingen har kommenterat än
”A midge’s life is as long as a man’s, for it has time to learn its business, and do all the harm it can, and fight, and make love, and marry, and reproduce its kind, and grow disenchanted and bored and sick and content to die – all in a summer afternoon. An average man can live to years without doing much more.”
ur Peter Ibbetson av George du Maurier
Bild: Midge av Anita363/flickr under cc-licens.
#blogg100 – bloggosfären lever
26 januari 2013 | 1 kommentar
Även jag hakade på Fredik Wass upprop om #blogg100. Blogga en gång per dag i 100 dagar!
Det finns lite av nostalgi i det här: var har bloggen tagit vägen? Har den blivit helt undanträngd av Facebook och Twitter? ”Är de längre inläggen och analyserna bortglömda till förmån för korta och snärtiga oneliners med kommentarer om samtiden?”
Uppropet har slagit an en ton, för fler än 100 400 bloggare och pausade bloggare har antagit utmaningen. ”Jag hakar på, precis det som behövs för att kicka igång hjärnan”, kommenterar en. ”Tillsammans kan vi väcka liv i våra bloggar. Tillsammans kan vi visa att det finns en värld utanför Twitter och Facebook”, skriver Fredrik.
Själv startar jag försiktigt, med lite uppmjukningsövningar. De längre inläggen och analyserna får komma efter hand.
Nakenscanning – den nakna sanningen
25 januari 2013 | Ingen har kommenterat än
Den mest avslöjande sortens ”nakenscanners” försvinner (Never Forget This Naked Privacy Violation, Mashable 19 jan 2013).
Den infördes för bara tre år sedan, och jag skrev om den då: Nakenscanning – i blindo (Blind Höna, 11 jan 2010):
”Man kunde då gärna tro, att när något så oerhört avvikande som en pistol blir synligt på kontrollörens skärm, skulle han eller hon omedelbart upptäcka det.
Men det är snarare tvärtom. När vi letar efter något som vi faktiskt får se väldigt sällan, minskar nämligen vår förmåga att upptäcka det. ’If you don’t find it often, you often don’t find it’ konstaterar Jeremy Wolfe, ögonläkare vid Harvard Medical School.”