Jag vill också köra runt i en van och lira!
24 januari 2013 | Ingen har kommenterat än
Det här är så coolt: Nicki Bluhm & The Gramblers.
Eufemism
23 januari 2013 | Ingen har kommenterat än
Magnetkameror skulle platsa som rekvisita i vilken Star Trek-film som helst. Man får en väldig lust att tjoa ”Beam me up, Scotty!” när båren ljudlöst svävar uppåt och sakta matas in i det lilla hålet – men man håller igen eftersom man misstänker att alla andra före en själv redan gjort det.
Men när den startar, försvinner alla likheter med den framtiden (sådan som den framställs i Hollywood). En magnetkamera för ett osannolikt oväsen. Genom hörselkåporna man utrustas med tränger en säregen mix av något som låter som rytmiskt gnisslande sängfjädrar, en tryckluftsborr, och en överflygning av JAS Gripen med full efterbrännkammare.
När det hela är över och båren sänks ner igen noterar jag att maskinen har ett namn: Siemens Symphony.
(Eufemism betyder ”förskönande omskrivning”.)
Bild: MRI pixie av Paul Mccoubrie/flickr under cc-licens.
Rutiner, tonsatta!
10 januari 2013 | 1 kommentar
Vad gör man när man seglat ut i båt på en atlant
och märker mitt på havet att att man glömt sin sin proviant?
Vad gör man när man åkt iväg till månen eller mars,
och syret i raketen tagit slut för man rökt hasch?
– Man måste se över sina rutiner.
För ett år sedan listade jag ett knippe artiklar där man lovar att ”uppdatera sina rutiner”.
Nu blir jag uppmärksammad på att Annika Lantz i våras i programmet Sist med det senaste lanserade en ännu roligare variant – den tonsatta förklaringen Nu ser vi över våra rutiner, tolkad till musik av DJ Beppo!
Bild segelbåt: clarism_4/flickr under cc-licens
Fars dag 2012. I don’t remember getting older. When did they?
11 november 2012 | 4 kommentarer
Av en slump råkar jag hamna vid huset där jag bodde med pojkarna när de var små och när dottern föddes.
Det var länge sen sist. Jag bestämmer mig för att ta en extra titt och svänger runt hörnet, in på gården. Och får en chock.
De klena träden som planterades invid de då nybyggda husen, de späda små plantorna är nu mäktiga träd var kronor sträcker sig högt över taknocken på fyravåningshusen.
Jag känner det rent fysiskt. Som en stenhård spark i magen. Kroppen drar ihop sig och jag får svårt att andas. Hur kan de ha blivit så stora? Visst förstod jag att de borde ha växt en aning. Men … Var det så länge sedan? Är jag så gammal??
Jag minns särskilt hur en av plantorna vek sig ända till marken i en höstlig storm. Det brast inte, men det la sig vågrätt. Jorden under rötterna hade spolats bort och det sjönk ner och tippade över. Men det överlevde. Sedan stagades de upp med ännu grövre stavar. Ny jord förankrade det.
I flera dagar sitter paniken kvar. Snälla, låt det inte gå så fort! Tiden bara rusar iväg. Den kommer aldrig tillbaka och så mycket är redan försvunnet. Tårarna väller upp; jag blir arg på mig själv att jag inte minns detaljerna kring hur det var, hur det kändes, vad vi gjorde, när de var små. Jag är så rädd för tidens gång. Gång? Det är ju ett sprinterlopp.
Som Tevye i ”Fiddler on the roof” plötsligt inser när han ser sina barn giftasvuxna. ”Is this the little girl I carried, is this the little boy at play? I don’t remember growing older. When did they?”
Och långsamt, långsamt, växer en annan insikt fram.
Träden. Det är ju mina barn som har växt så där.
Nu är de stora, starka. Har rotat sig. Behöver inte längre bindas fast och stagas upp (särskilt mycket, och helt släpper jag dem förresten säkert aldrig). Sträcker sig mot himlen, långt ovanför mig själv.
De är politiskt engagerade, de är smarta, de är underbara och jag älskar dem gränslöst. Och även om jag kan sakna det där som försvunnit: småbarnslockarna, leksakerna, att hålla dem i famnen när man åker nerför den branta kanan i lekparken …
… så finns det andra saker att glädjas åt. Och vara otroligt stolt över.
Att den förste bryter genusmönstret i sitt yrkesval. Att den andre får stipendier för sin konst. Att den tredje ger mig tuffa matcher i frågesport och vet vad Bolzmannhjärnor är. Att alla tre är engagerade i samhället, politiken och samtiden. Vilket behövs om vi ska få ordning på den här jävla jorden nån gång. De. Vi.
De.
Tack D, H, och S.
/Fars dag, anno 2012.
Bilder överst: eilonwy77, schoeband och Lio-photo /flickr under cc-licens.
Bild underst: Helmetti /flickr under cc-licens.
Kategori: Tidens gång
Varför blundade journalisterna för islam-hatet?
24 juli 2012 | 2 kommentarer
När nyheterna från Utøya började strömma över oss för precis ett år sedan, fick jag en otäck känsla av deja vu. Herregud, det det här var ju vad jag läst om flera år tidigare.
Hösten 2004 snubblade jag över något för mig då okänt: islamafoba hatsajter på nätet.
Jag upptäckte att en pseudonym, ”Ali Dashti”, publicerade engelskspråkiga referat och översättningar av artiklar ur svenska tidningar. Där beskrevs det hur ”muslimer” bedrev ”krig”mot ”svenskar”. Överfall, våldtäkt, mordbrand. Inbördeskrig på samma nivå som i Afghanistan rasade i Malmö, och snart skulle Sverige ha fallit samman till ett tredje världen-land. Och så vidare.
Vad jag upptäckte var också att ”Dashti” subtilt och konsekvent hade förfalskat de svenska artiklarna. Ord hade ändrats, små tillskott gjorts, valörer ändrats. Det var skickligt hopsatt propaganda: baserad i verkligheten, men slutresultatet förvridet.
Strax därpå hittade jag pseudonymen Fjordman, som gjorde exakt samma sak. Det fanns så stora likheter i hur de skrev och hur de gick till väga i sina förfalskningar, att jag blev övertygad om att de var samma person. Om inte, hade de i alla fall exakt samma modus operandi, hämtade sitt material från samma svenska källor, var baserade på samma ort och fick samma kommentarer (som de inte tog avstånd i från).
En stor mängd internationella engelskspråkiga läsare/islamofober tackade i kommentarerna Dashti och Fjordman för att han ”avslöjade” hur det verkligen stod till i Sverige. De hade också förslag på vad man borde göra:
”Show old berserker rage towards invaders and drive them out of Malmo.”
”Europeans can – and will – resolve this. The only issue is how bloody it’s going to be.”
I juli 2011 fick vi ett smärtsamt besked om hur blodigt det blev.
Nu till det mest intressanta. När jag hösten 2004 upptäckte de förfalskade artikelreferaten på de islamofoba sidorna, skrev jag till de journalister på svenska medier (bland andra Aftonbladet och Sydsvenskan) som fått sina texter förvanskade och förfalskade. Jag bifogade länkar.
Döm om min förvåning: Jag fick inga svar.
För mig var det obegripligt. Ingen verkade bry sig.
Det fanns ett hedervärt undantag: Ulf Nilson i Expressen, som svarade i ett mejl:
”Mitt varmaste tack för att du förde detta till min kännedom. Som vem som kan läsa kan konstatera hatar jag inte muslimer – däremot fanatiker. Att bli utnyttjad av islamhatare känns jävligt nedsmutsande. Jag funderar att skriva en krönika som skarpt fördömer denna hatpropaganda, inkl förfalskningar. Har du tips på sajter att komma med.”
Det är ju intressant, med tanke på att Nilsson några år senare skrev en hårt kritiserad krönika som verkade spela islamofoberna rakt i händerna.
Jag skrev rätt många blogginlägg den där hösten. Inget gav några synbara avtryck i gammelmedier.
Senhösten 2004 visade också Fox News en serie reportage om det påstådda inbördeskriget i Malmö och den påstådda ”explosionen av muslimsk invandring”. Inte heller där kom några särskilt snabba eller starka motbilder från de svenska medierna.
Dagen efter attentaten på Utøya kom en uppgift i svang: Det är Fjordman som är mördaren! Det dementerades ganska raskt. Men det visade sig att Anders Behring Breivik kopierat den allra största delen av sitt ”manifest” från Fjordmans texter.
Efter några dagar framträdde Fjordman i en intervju med NTB. Han – som egentligen heter Peder Jensen – sade sig vara chockad och utan ansvar.
Men vem som helst som läst Fjordman kunde se att han inte tog avstånd från de kommentatorer som förordade blodbad.
”Det kan hända att jag bloggar igen, men inte inom överskådlig framtid och inte som Fjordman” sade Jensen i intervjun. (Här missade journalisten synbarligen följdfrågor: Vilka andra psedonymer har du använt? Du kommer alltså att fortsätta skria under pseudonym?)
Det verkar nu populärt i medierna att skylla Breivik på ”cyberrymden” eller på Facebook. Jag undrar om inte journalister och opinionsbildare borde rannsaka sig själva en aning. Varför uppmärksammade vi inte Eurabia-propagandan tidigare? Varför analyserade vi inte deras propagandatrick? Varför redovisade vi inte uppmaningarna till blodbad?
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Ett alternativ till ”personalisering”
6 maj 2012 | 1 kommentar
Särskilt i intranätprojekt brukar idéerna om personalisering dyka upp.
Personalisering kan betyda lite olika saker, men oftast innebär det en typ av filtrering av innehållet. Resonemanget går ofta ungefär så här: Det flödar in en massa material och nyheter på intranätet – men alla behöver ju faktiskt inte se allting. Det vore väl bra om alla bara fick se det som var relevant för dem, och slapp resten.
Vi inför därför en filtrering. Nyheter och material märks upp (med metadata): det här hör till den här rollen, den eller den platsen i organisationen, den här orten, den här behörigheten och så vidare.
I exemplet nedan har vi ett nyhetsflöde.
.
Låt oss anta att nyheten om GD i Aktuellt är viktigt för alla medarbetare. De andra nyheterna antas däremot vara intressanta bara för vissa grupper. Med personalisering på plats skulle en grupp medarbetare därför få ett nyhetsflöde som såg ut så här:
… medan en annan grupp medarbetare ser det här:
Men i praktiken har sådana här varianter visat sig vara problematiska. Människor är rätt obekväma med att det finns saker de inte får se. Och systemet är känsligt för fel: det räcker med att någon märker upp nyheter fel en gång – så att till exempel säljarna inte får se det där de borde fått se – för att kasta systemet i vanrykte. (Och när intranätsredaktören fått skäll för att hon gjort fel en gång tar hon i fortsättningen gärna det säkra för det osäkra och märker upp allt material med ”för alla”.) Så den tänkta fördelen går i praktiken förlorad.
Men det finns ett annat sätt att angripa problemet med ett stort, kanske svåröverblickbart nyhetsflöde.
Istället för att ta bort det som antas vara irrelevant för en viss grupp – lyft istället fram det som antas vara mest relevant.
Det kan göras med grafiska och typografiska metoder: fetstil, bakgrundsfärg, vinjetter … en rad metoder.
Här är en principbild. Den ena gruppen medarbetar får se det här flödet, där de nyheter som är mest relevanta för dem är förhöjda:
Och för den andra gruppen ser sidan ut så här:
Vi försöker alltså hjälpa läsarna att sortera och prioritera – men ingen behöver alltså oroa sig för att något döljs från dem. I stället för att ta bort, har vi försökt skapa ordning genom att förhöja.
Hjärnan spår, men kroppen rår
22 april 2012 | 1 kommentar
Som många andra fastnade jag nyligen för appen Rumble. Ett snabbt, smart spel (som icke-digitalt sällskapsspel hette det ursprungligen Boggle). Det gick ganska bra att spela.
Så en kväll i förra vecken sprang jag alldeles i onödan efter en spårvagn, föll – och slet sönder högra knät. Fick tillbringa ett antal timmar på akuten och kom så småningom hem på kryckor.
Knät var svulllet och ömt, och jag kunde inte stödja på benet, men i övrigt tyckte jag att jag var ganska okej. Smärtan var inte farlig; jag behövde inte någon stark smärtlindrande medicin. Mest ta det lugnt bara. Så bra att kunna förströ sig med Rumble då, tänkte jag.
Men trots att jag alltså varken slagit i huvudet eller tagit smärtstillande medel, gick det radikalt mycket sämre. En vecka efter fallet når jag fortfarande bara nätt och jämnt upp till hälften av det antal poäng jag med lätthet fick ihop innan fallet.
Vi tror gärna att tänkandet och medvetandet är oberoende av kroppen. Icke sa nicke.
Min hjärna har fått avdela en hel del kraft för kontroll av kroppsläge, nu när den inte kan lita på att benet hållet mig uppe. Den har fått jobba med nya nervbanor som tar emot signaler från ett ställe som tidigare inte gjort något väsen av sig. Resurser har fördelats om för skadekontroll, läkning och övervakning …
En nyttig påminnelse om att vi är hela människor.
Bilder från Andrew Mason och postbear från flickr under cc-licens.
SJs galna priser
4 april 2012 | 3 kommentarer
Hur kan man förstå hur SJ sätter sina biljettpriser?
I tabellen här ovan, från SJs bokningssajt, är de tre blå rutorna till vänster priser i andra klass, de tre gröna till höger första klass.
I varje set visar första rutan priset på en biljett som inte kan ändras. Mittrutan visar priset för en biljett som kan ombokas (om man till exempel kan behöva byta till att åka någon annan gång än 13.10)
Den tredje rutan visar priset för en biljett som kan återbetalas, om man alltså måste ställa in resan helt.
Om man alltså är rädd för risken att kasta bort 366 eller 461 kronor (för en biljett), tror SJ alltså att man ska vara villig att betala … 1278 kronor – priset för att kasta bort tre eller fyra sådana biljetter??!!?
Och som försäkring för risken att förlora 565 eller 660 kronor ska man betala priset för tre sådana biljetter – 1000 kronor extra ?????
Svaret är, gissar jag, att priserna sätts av en dator, programmerad med en algoritm som inte tar hänsyn till vanligt förnuft.
Otroligt charmiga robotar
25 februari 2012 | 1 kommentar
… från CyberCrafts Robots, gjorda av industriellt skrot och mekaniska reservdelar.
Ovan Resistor och här under ett Scout Ship:
Har du blivit eclabousserad idag?
19 februari 2012 | Ingen har kommenterat än
Plusgrader och snöslask i Stockhom. En bil kör förbi och plötsligt är jeans eller strumbyxor våta och smutsiga. Blä. Tråkigt. Men man kan göra det lite roligare genom att skaffa ett särskilt, lite elegant ord för det.
Jag vill föreslå ett nytt ord i svenskan: från franskans éclabousser, stänka ned, smusta ned, kan vi bilda eclabousserad (eller de möjliga stavningsvarianterna eklabousserad, eklabosserad eller eclabosserad).
”Usch, jag blev alldeles eclabousserad på väg till jobbet!”
Vi har ju ordet echaufferad, varm av upphetsning, också från franskan. Eclabousserad skulle ju vara något av en antonym; kall och på dåligt humör.
Det franska éclabousser används dessutom som ”smutsa ned” i överförd bemärkelse, som ”Quand l’affaire Woerth-Bettencourt éclabousse Loréal” eller ”L’affaire D’Onofrio éclabousse Anderlecht”.
Och till eclabousserad /eclabosserad kan vi bilda substantivet eclaboussyr eller eclabossyr (med samma sorts betoning som dressyr, blessyr, frisyr): slasket där i rännstenen som stänker upp på oss.
”Du har fullt med eclabossyr baktill på jeansen!”
En liten smula elegans i vårvinterrusket.
Bild: Sjöväg av Malin_c/flickr under cc-licens
« nyare — äldre »