Våld, icke-våld eller ingetdera
22 februari 2010 | 4 kommentarer
Nå, Avatar var en mycket vacker film. Fast visst är det lite tråkigt att Na’vi-folket behöver en förklädd gud (förlåt, jordling) för att över huvud taget komma på idén att slåss.
Och att jordmannen finner att den bästa taktiken om man är hopplöst underlägsen i styrka är att … använda styrka, i en regelrätt rakt-på konfrontation. Suck. Framåt, lätta brigaden, om än på sexbenta riddjur.
Som tankelek kan man ju fundera på; vilken sorts film hade det blivit om Jake Sully föreslagit icke-våld som metod. ”Vi lägger oss ner på marken framför de anfallande”. Om en framodlad Gandhi-avatar blåskinnad hade vandrat på Pandora? Det hade kanske blivit en intressantare film?
En tredje variant, som man då kommer att tänka på, finns i ett annat science fiction-verk: bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs roman ”Svårt att vara gud” (”Трудно быть богом”) – en av världens bästa science fiction-romaner, tycker en del (inklusive jag).
I ”Svårt att vara gud” skickas människor från Jorden i hemlighet som observatörer till en främmande planet, som också bebos av människor, men som historiskt sett befinner sig på en nivå som ungefär motsvarar 1300-talet på jorden.
Jordlingarna är ju lika mäktiga som gudar jämfört med planetens invånare. Men de är strängt förbjudna att använda sin överlägsna teknologi eller sina kunskaper. Deras uppdrag är enbart att iaktta.
Observatören Anton (förklädd till ädlingen Rumata från Arkanar) lider av att se förtrycket, smutsen och okunskapen. Är det verkligen inte möjligt att skynda på utvecklingen? Är det verkligen humant att stå vid sidan och se tortyr och förföljelser, utan att ingripa? Till slut försöker han gripa in och gripa till våld – med fasansfulla konsekvenser.
Skriven i Sovjet i början av sextiotalet var romanen naturligtvis en bitsk kritik av den sovjetiska ockupationen av Öst- och Centraleuropa. Men också av själva den sovjetiska revolutionen 1917. Bolsjevikerna ville ju få det efterblivna bondelandet Ryssland att hoppa direkt till socialismen (i strid med Marx idéer). Inte konstigt att romanen stoppades.
En rysk filmatisering av Svårt att vara gud är i alla fall på gång. Kanske. Alexej German har tagit nästan lika lång tid på sig att få klar sin film, som James Cameron med Avatar. Fast det är inte specialeffekter utan pengabrist som försenat arbetet. Inspelningarna började år 2000 och avslutades 2006, en preliminärklippt version visades för journalister 2008, och kanske får den premiär i år (möjligen under den nya titeln ”Историю арканарской резни” – Historien om blodbadet i Arkanar). Leonid Jarmolnik har huvudrollen som Don Rumata. En sekvens fascinerande stillbilder finns hopklippta här.
Tidigare på Blind Höna: ”Power is an odd thing — it’s most impressive when it isn’t being used.”(4 sep 2003)
De mortuis
20 februari 2010 | Ingen har kommenterat än
Kaffekungen Emilio Lavazza är död.
Drick svart kaffe idag.
Bild: 15/365 black coffee av mdx / flickr under cc-licens.
Lillebror och övervakningen
18 februari 2010 | 8 kommentarer
I skrivande stund har Jesper Nilssons beskrivning av hur han hotades av civilklädda poliser i tunnelbanan över 1700 (ettusen sjuhundra) kommentarer. Länken har aktivt spridits av 1200 twittrare. Artikeln har redan haft gott och väl över en kvarts miljon läsare – och det finns inga tecken på avmattning. (Som jämförelse hade bloggens närmast föregående post en tiondel så många läsare, och sammanlagt 7 kommentarer.)
Som Kjell Häglund konstaterar i Journalisten är det den största storyn på länge.
Många av kommentarerna handlar (mer eller mindre civiliserat) om för eller emot polisen. Det är inget nytt.
Det nya i den här historien är hur polisen tvingade Jesper Nilsson att radera bilderna på sin mobiltelefon, men att han senare kunde han återskapa dem – med lite hjälp av nätet.
Jesper Nilssons beskrivning av vad han gör skulle nästan ordagrant kunna vara hämtad ur Cory Doctorows roman Little Brother från 2008. Det är historien om hur en polisstat i vardande överlistas av ett gäng tonårshackers, med exakt samma resurser som Jesper Nilsson: mobiltelefoner, datorer, gratis programvara, kunskap om nätet.
Little Brother fick en hel drös med priser när den kom ut 2008. Har du inte läst den ännu, gör det – den är riktigt, riktigt bra (och den kan laddas ner gratis). (Little Brother är förstår en anspelning på och pendang till Big Brother från George Orwells bok 1984.)
Att tillgången till mobilkameror utmanar myndigheternas informationsövertag skrev jag om redan för fem år sedan. I New York blev det året närmare 400 av polisen utpekade ”bråkmakare” släppta, efter att allmänhetens videor klart visat att polisens påståenden var falska.
Men även raderade bilder kan alltså fås tillbaka. Eller så hade Jesper kunnat sända direkt från telefonen via Bambuser; videon hade funnits på nätet och hade knappast gått att ta bort.
Relaterat:
- The Onion – den satiriska versionen av att allting spelas in och dokumenteras: Police Slog Through 40,000 Insipid Party Pics To Find Cause Of Dorm Fire
- En mammas erfarenhet av civilklädd polis: ”Någon minut efter att den rasande civilpolisen (som var utklädd till demonstrant) hade vridit om min arm och slitit ut mig på Sveavägen kom trettonåringen springande med tårarna strömmande”: del 1, 2, 3 och 4.
Samband
18 februari 2010 | Ingen har kommenterat än
Ett system av vindlande luftiga gångbanor, som förenar till synes vitt skilda tankar, som en hjärna. Broar – länkar – som ger nya utsikter för ”förnuftets fantasi” – just så ville jag att min blogg skulle vara! Ett nätverk av tankar, utsikter och insikter.
När Blind Höna startar om på nya adress (och med ny teknik) är det sådana vindlande, oväntade samband jag vill skriva om.
Kategori: Okategoriserade
Bill Fay kommer tillbaka
14 januari 2010 | 2 kommentarer
En höstdag 1969 kom den unge sångaren och låtskrivaren Bill Fay till en inspelningsstudio i London. Han trodde att han skulle spela in några av sina låtar med gitarr och piano.
Men i studion möttes han av en orkester på trettio personer – och en rödögd producent, som hoppade upp och ner och halvt hysteriskt berättade ”Jag har varit uppe hela natten och skrivit arrangemang! Jag har aldrig arrat för stor orkester förut!”
Resultatet blev en av det sena sextiotalets eller tidiga sjuttiotalets (hur man nu vill) märkligaste plattor – det självbetitlade Bill Fay.
Bill Fays låtar är korta, oftast under tre minuter. Texterna är präglade av ironi eller svart humor – ibland nästan en sorts tonsatta vitsar. Kontrasten mellan det lilla formatet och de överväldigande, nästan svulstiga orkesterarrangemangen är … inte som något annat man hört. Som att se en fullriggare sätta segel – i en damm i en park.
Ibland blir det bara konstigt; men stundtals fullkomligt magiskt. Som i The Room, eller i Goodnight Stan.
På omslaget till skivan är Fay förresten också fotograferad vid en damm i Hyde Park. Det ser ut som han går på vattnet, som en annan hippie-Jesus.
Skiva nummer två, Time of the last persecution, kom ut inom ett år, i början av 1971. Man kan inte låta bli att tänka ”Vad har hänt med den här killen”? Ingen symfoniorkester; bara en skramlig elgitar, bas, trummor och piano. Texterna, brottstycken från ädre religiösa skrifter, vittnar om en religiös kris. På omslaget syns Fay, skäggig, galet stirrande i fjärran.
Och sen försvann han.
Alla utgick nog från att han var död, att han tagit livet av sig.
Fast efter så där tjugo år visade det sig att han faktiskt bara lagt av artisteriet och skaffat sig ett jobb.
Några beundrare som Jim O’Rourke och Glenn Kotche från Sonic Youth (bland andra) lyckades leta upp honom. 2003 spelade de in hans märkliga och profetiska Pictures of Adolf (kan laddas ner) som en protest mot Irakkriget. De fick också med Fay på scenen på ett par spelningar.
2004 och 2005 kom ett par album med tidiga demos, klipp och några låtar som Fay spelat in med senare under 70-talet. Trots att det bara är fragment visar de vilken skicklig melodisnickrare Fay är.
Och, märkligheters märklighet, nu kommer Bill Fay med ett nytt album, efter 40 år: Still some light släpps 19 januari.
Kategori: Musik
Nakenscanning – i blindo
11 januari 2010 | 4 kommentarer
Nu införs nakenskanning på flygplats efter flygplats: Heathrow, Italien, Canada …
Om man hade haft nakenscanning av passagerare på Schipol hade sprängämnet insytt i Omar Farouk Abdulmutallabs kalsonger nämligen varit väl synligt, och attentatet hade kunnat avvärjas innan flygningen.
Så går resonemanget. Men det är långt ifrån säkert.
Säkerhetsinspektörer på flygplatser använder en kolossal tid till att titta på bilder, som inte innehåller det de är satta att hålla utkik efter. 2004 fraktades 650 miljoner flygpassagerare i USA. Säkerhetskontrollerna hitade 598 handeldvapen i resenärernas handbagage. Det är grovt räknat en gång på miljonen.
Man kunde då gärna tro, att när något så oerhört avvikande som en pistol blir synligt på kontrollörens skärm, skulle han eller hon omedelbart upptäcka det.
Men det är snarare tvärtom. När vi letar efter något som vi faktiskt får se väldigt sällan, minskar nämligen vår förmåga att upptäcka det. ”If you don’t find it often, you often don’t find it” formulerar Jeremy Wolfe, ögonläkare vid Harvard Medical School.
Fenomenet är välkänt hos radiologer – de läkare som granskar röntgenbilder för att hitta tumörer. I över 99 % av fallen finns det inga tumörer på bilderna. Men i den sista bråkdelarna av procent, med verkliga tumörer, så kan radiologer ändå missa vart tredje fall eller till och med mer – trots att cancerangreppet kan vara väl synligt. (Det upptäcker man när man i efterhand granskar plåtar för patienter som lagts in akut med utvecklad cancer. Tumören kan ha varit synlig i månader eller till och med år.)
Och samma fenomen drabbar förstås säkerhetsinspektörer.
Vid ett test 2002 missade säkerhetsinspektörer vid amerikanska flygplatser vart fjärde handeldvapen som gömts i handbagage. En uppföljning vid Newark-flygplatsen i New York år 2004 visad samma antal missar: 25 %. Det amerikanska Transportation Safety Administration säger att man nu har fått ner felprocenten, men vill inte avslöja hur hög den är, eftersom ”resultaten inte lämpar sig för allmän kännedom”. (Chicago Sun-Times, 19 oktober 2007).
Det är allstå skillnad på att synas och bli sett. Helkroppsskanning kan möjligen visa explosivt material mer effektivt – den gång på miljonen eller mindre, som en passagerar verkligen har det på sig.
(Tillverkarna säger visserligen nu att helkroppsscanning knappast skulle upptäckt det sprängämne som användes.) Men låt oss inte utesluta att maskinerna utvecklas.
Det förändrar dock inte hur hjärnan och ögonen fungerar hos dem som ska granska ytterligare sexhundrafyrtionio miljoner niohundranittionio tusen fyrahundra bilder eller så – där det inte syns någon sprängdeg längs med låret.
För tydlighetens skull: jag tycker förvisso det är bättre om man hittar en fjärdedel av alla bomber än inga alls. Det som intresserar mig är hur övertron på tekniken blir tydlig, och hur lätt man bortser från hur människan fungerar.
Faktauppgifterna här ovan är huvudsakligen hämtade från Jospeh Hallinans utmärkta bok Why we make mistakes från 2009.
TV-såpan som föregrep SAAB-såpan
9 januari 2010 | 1 kommentar
– Ingen ifrågasätter kvaliten på era bilar. Men ni säljer inte tillräckligt många bilar. (…)
– Det är åratal av mis-management som är problemet. (…)
– Nej, det blir inga fler lån.
Det är repliker som vi alla hört i det som allt fler nu öppet kallar ”såpan om SAAB”. Där finns också sista-minuten-räddningar, det är skumma bud från tvivelaktiga finansiärer, glada spekulanter …
Men allt detta är faktiskt direkt hämtat ur en lite orättvist bortglömd tv-serie från början av 90-talet:
I BBC-serien Chancer kämpade bilföretaget Douglas Motors redan från första avsnittet mot nedläggning – trots stolta traditioner och teknisk kompromisslöshet.
Men så dyker en lycksökare och finansvalp – spelad av Clive Owen – från Londons finanskvarter upp. Genom insideraffärer och rena bluffar skakar han fram pengar … men ska det hålla?
Chancer var en såpa, men ovanligt intelligent och välspelad såpa. Den var också startpunkten för Clive Owens karriär (Gosford Park, Derailed, King Arthur, Sin City, Elizabeth, med flera).
Serien sändes alltså i början av 90-talet. Där finns ytterligare ett skäl till att den känns obehagligt välbekant idag. I början av 90-talet kom den första spekulations- och finansbubblan, triggad av övervärdering av fastigheter. Den resulterade i den djupa svenska ekonomiska krisen 90-94.
Chancer gick i svensk tv (under en titel jag glömt bort); men finns numer på DVD. Den är av fina skådespelarinsatser, av Peter Vaughan, Lynsey Baxter och Caroline Langrishe. Leslie Phillips är fullständigt fantastisk i rollen som bankdirektören och finanshajen Jimmy Blake.
Elvis 75 år: The king is rusty but he’s not forgotten
8 januari 2010 | Ingen har kommenterat än
Grattis Elvis, som skulle blivit 75 år idag.
Den mest aktuella Elvisfilmen idag är förstås Bubba Ho-tep, om hur en gammal Elvis på ett ålderdomshem i Texas tvingas bekämpa en egyptisk gengångar-mumie i cowboymundering … tillsammans med John F Kennedy. En kultrulle!
Skylten finns förresten på Kutens bensin på Fårö.
Kategori: Varia
Jästkongressen
19 december 2009 | 2 kommentarer
Det finns en kort novell som jag läste för många år sedan men inte kan hitta nu. Jag har för mig att den är skriven av den polske sf-författaren och cynikern Stanislaw Lem.
I ett vattenglas med sockerlösning håller en samling jästbakterier konferens. Problemet som avhandlas är att deras levnadsmiljö håller på att förstöras av en ökande halt alkohol. Talarna avlöser varandra. En del talar lugnande om att det nog inte är farligt. Andra är optimistiska om att det ska gå att lösa problemet. En upprörd forskare försöker från talarstolen väcka de andra genom att förklara att alkoholhalten ökar hela tiden medan konferensen pågår. De andra delegaterna försöker dämpa honom. Kort därefter når alkoholhalten i glaset 15 procent, och alla jästbakterier dör.
Det är väl ungefär så man kan känna för Köpenhamnskonferensen idag.
Bild: a glass of water – bright field with LED av mr.beaver/flickr under en Creative Commons-licens.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Meta
18 december 2009 | 2 kommentarer
– Stadsteaterns biljettkassa, välkommen.
– Hej, spelar ni ”I väntan på Godot” ikväll?
– Nej. Men i morgon spelas den säkert.
Kategori: Varia