Blind Höna

Sedan 2001

Fungerande organisationer vs ledarmord

5 januari 2020 | Ingen har kommenterat än

Cynikern och radikalen Ian Welsh har en del intressanta tankar om ”ledarskap” – med anledning av USAs fjärravrättningar:

”The assassination strategy the US pursues is interesting, not in what it says about the US’s foes, but what it says about the US’s leaders. Al-Qaeda’s ”#2” man has been “killed” so often that it’s a running joke, and Taliban leadership is regularly killed by assassination. Bush did this, Obama really, really did this. Probably a lot of these stories are BS, but it’s probably safe to assume that a lot of leadership has been killed.

The Taliban is still kicking the coalition’s ass.

Leadership isn’t as big a deal as people make it out to be, IF you have a vibrant organization in which people believe. New people step up, and they’re competent enough. Genius leadership is very rare, and a good organization doesn’t need it, though it’s welcome when it exists. As long as the organization knows what it’s supposed to do (kick Americans out of Afghanistan), and everyone’s motivated to do that, leadership doesn’t need to be especially great, but it will be generally competent, because the people in the organization will make it so.

So American leaders, in specific, and Westerners, in general, think that organizations will fall apart if the very small number of people who can actually lead, stop leading. But that’s because they think that leading the Taliban, say, is like leading an American company or the American government. (…)

Functioning organizations aren’t like that. They suck leadership upwards. Virtually everyone is being groomed for leadership and is ready for leadership. They believe in the cause, they know what to do, they’re involved. (..)

So Obama kills and kills and kills and somehow the Taliban is still kicking his ass. Al-Qaeda, in whatever country you care to name, has its #2 killed every few weeks, and somehow there’s always another one. Because these people believe. There’s always another believer, if it’s a functioning organization, so on it goes.

Å andra sidan, om amerikanska/västerländska organisationer:

American leaders are obsessed with leadership because they lead organizations in whose goals no one believes. Or rather, they lead organizations for whom everyone knows the leadership doesn’t believe in its ostensible goals. Schools are led by people who hate teachers and want to privatize schools to make profit. The US is led by men who don’t believe in the Constitution or the Bill of Rights. Police are led by men who think their jobs are to protect the few and beat down the many, not to protect and serve. Corporations make fancy mission statements and talk about valuing employees and customers, but they just want to make a buck and will fuck anyone, employee or customer, below the c-suite.”

Texten Why US Leadership Stinks and Drone Assassination Doesn’t Matter (Leadership in Organizations People Believe In) publicerades första gången 11 sep 2012, och igen 13 aug 2018, och igen 4 jan 2020 – ”because of Qasem’s assassination”.

Mer: Assassination Works Only Under Two Circumstances (Ian Welsh, 1 nov 2017).

Goda nyheter för elefanter och barnbarn

31 december 2019 | Ingen har kommenterat än

julkort från big life foundation

En av de organisationer jag skänker pengar till är Big Life Foundation, som arbetar mot tjuvjakt på elefanter och annat vilt i östra Afrika. Jag gör det för att jag inte kan stå ut med tanken att behöva berätta för mina barnbarn att elefanter, jordens största landdjur, tyvärr inte finns längre.

I sin julhälsning meddelar Big Life (som startades av fotografen Nick Brandt) att inga elefanter dödats av tjuvjägare under året i de områden som Big Life vakar över. Det är i alla fall ett litet framsteg.

Big Life arbetar på flera plan: övervaka ekosystemet, och att utveckla de lokala samhällena mot mer hållbara sysselsättningar än tjuvjakt.

The Body Library

27 december 2019 | Ingen har kommenterat än

omslag för jeff noons the body library

Jeff Noon återkommer med ännu en noir-deckarpastich från en alternativ femtiotalsvärld.

I ”A Man of Shadows (Blind Höna, 7 feb 2018) löste privatdeckaren Nyquist de oförklarliga morden i staden Dayzone – och lämnade den sen bakom sig. Det visar sig att han slagit sig ner i Storyville, där nästa mysterium lurar. Vad sker för mystiskt i bostadsområdet Melville? Varför hittas en man död, med ord och bokstäver över hela kroppen? Vad är ”The Body Library” egentligen? Vem är kvinnan Zelda?

Storyville är staden som ”lever på historier” och som har en ”narrativ polis”. Noon har haft kul med gatunamnen: Nyquist har sitt kontor på 451 Bradbury Avenue, de prostituerade hänger i gathörnet mellan Nin och Lawrence, en stadsdel är Lower Shakespeare och en förort är Brontë Town …

Men där första bokens Dayzone, staden med en ständig dagsida och en ständig nattsida, ändå erbjöd en sorts möjlig suspension of disbelief – jo, det skulle i princip gå att hänga det där elektriska nätet med lampor över halva staden – så blir Noon bara totalt metafysisk i den nya boken. Han låter sina figurer uppslukas av eller spys ut från sitt magiska mystiska manuskript, så varken vi eller de vet om de befinner sig i en ”verklighet” eller i en bok i boken. Här flyger bokstavsinsekter kring, och Oden eller Oberon hänger upp och ner i världsträdet (”world tree” – ”word tree”), som växer upp genom det övergivna huset på Melville 5: huset som är en förhäxad labyrint där man inte kan hitta utgången om man vågat sig in, där en märklig smitta får bokstäver att krypa omkring under huden på de drabbade, som i sin tur tänder på genom att röka boksidor och tillber en damm med bläck …

Det är kort sagt en jädra röra i boken; Noon lyckas inte som i den förra foga ihop det till en helhet.

Grundidén är ju inte särskilt originell: det har gjorts förr, och det är svårt – en till som misslyckats är Zachary Thomas Dodson med ”Bats of the Republic”. En som däremot skapade något helt brilajnt – mycket för att han hade humor! – var Italo Calvino i ”Om en vinternatt en resande”. (Och det är talande att en av de första adresserna vi möter i Storyville är Calvino Road …).

Det antyds inte att det kommer någon tredje bok om Nyquist. Det är nog lika bra.

Julevangelium: Läs Per Axboms text om medmänsklighet och teknik

24 december 2019 | Ingen har kommenterat än

I stället för det tvåtusen år gamla Lukasevangeliet: läs Per Axboms starka text om digital medmänsklighet och digital exkludering i vår tid.

Digital omtanke: en mänsklig handling (26 nov,2019)

Digital Compassion: A Human Act (3 dec 2019)

Mer McEwan: Nutshell

23 december 2019 | Ingen har kommenterat än

omslag för nutshell av ian mcewan
Ännu en pastisch från Ian McEwan (mer på Blind Höna). I Nutshell är berättaren … ett genialt, ofött barn, i sin mammas mage! Fostret har lärt sig tänka och förstå genom att mamma Trudy, som haft svårt att sova på grund av graviditeten, har lyssnat på podcasts och radions prat-kanaler.

Trudy är på väg att lämna sin man, barnets far. Hon har en hemlig affär med hans bror, svågern Claude. Tillsammans planerar de att mörda barnafadern. Här nånstans börjar man ju fatta sammanhanget. Trudy är Gertrude, Claude är Claudius … och de ofödda barnet är Hamlet.

Och Hamlet hör sin mor och Claude diskutera mordplanerna, och förstår vad som är på gång. Men hur ska han kunna hindra mordet på fadern? När hans enda sätt är att sparka mamma lite hårdare?

Nutshell är en smart, underhållande och välregisserad historia. Med jämna mellanrum bryter den ofödde Hamlet ut i vältaliga soliloquies – inre monologer. Ibland påverkade av de glas vin hans mor gärna häller i sig. Som Shakespeare-bearbetning ligger den lite under Margaret Atwoods geniala Hag-Seed, omdiktningen av Stormen. Men utan tvekan läsvärd.

Ian McEwan: The Cockroach

19 december 2019 | Ingen har kommenterat än

omslag för cockroach av ian mcewan

”That morning, Jim Sams, clever but by no means profound, woke from uneasy dreams to find himself transformed into a gigantic creature.”

The Cockroach är Ian McEwans skruvade satiriska pastisch på Franz Kafkas berömd novell Förvandlingen; omlokaliserad till dagens Storbritannien.

Det förenade kungadömet står inför en monumental politisk förändring, som klyvt landet i två läger. Premiärministern, en svag och obeslutsam kompromisskandidat, fylls plötsligt av handlingskraft för att driva igenom sin vilja – och han skyr inga som helst medel.

Men vad är det som hänt honom egentligen? Vilka är det som styr i regeringen? McEwans satir är bitsk, smart och aktuell. En snabbläst novella på knappa 100 sidor.

Om Keynes och Versaillesavtalet

8 december 2019 | Ingen har kommenterat än

new york times artikel om keynes

Utmärkt artikel i New York Times: The Man Who Predicted Nazi Germany (Jonathan Kirshner, 7 dec. 7, 2019)

Apropå inlägget Versailleskonferensen 100 år: Al Stewarts ”A league of notions”

Shitr! vad bra! (Lingvistisk lördag)

7 december 2019 | Ingen har kommenterat än

beforeigners
Beforeigners är något av det smartaste och roligaste jag sett på tv på mycket länge. Två länkar om hur serien försökt skapa trovärdiga versioner av gammelnorska och gammelsamiska från 1000-talet:

Krista Kosonen pratar som en viking i den omtalade samhällssatiren och scifidramat Beforeigners (YLE, 11 sep 2019)

Slik jobbet forskerne med språket i ”Beforeigners”, (Forskning.no, 3 sep 2019)

Roligast är att man hittat på nya svordomar: ”Eftersom vikingarna kommer från 1000-talet, en tid då Norden var på väg att kristnas, kunde de inte använda svordomar med kristna anspelningar som till exempel ’helvete’.”

Själv tycker jag det är oemotståndligt när Alfhidr säger ”Shitr”!

Bussbingo

7 december 2019 | Ingen har kommenterat än

sls digitala hålplatsskylt

– Mamma, mamma, ropar flickan. Titta, bussbingo!

När kollektivtrafiken brakar ihop och SLs digitala tidtabellsskyltar bara visar imaginära bussar … får man inte roligare än man gör sig.

Versailleskonferensen 100 år: Al Stewarts ”A league of notions” (Måndagsmusik)

25 november 2019 | Ingen har kommenterat än

Vittorio Orlando, David Lloyd George, Georges Clemenceau och Woodrow Wilson

I’m sitting in the wreck of Europe
With a map of Europe
And the lines and the borders are gone
We’ve got to do this jigsaw puzzle
It’s an awful muddle
But somehow we’ve got to go on

I think I’m gonna take a piece of Russia
And a piece of Germany
And give them to Poland again
I’ll put together Yugoslavia and Czechoslovakia
And hope that is how they’ll remain

Then I’ll take a bit of Turkey
Then a lot of Turkey
This is all quite a heady affair
There’s Persia and Iraq to pick up
And there’s Churchill’s hiccup
And we can’t leave it up in the air

I år (2019) är det etthundra år sedan Versaillesavtalet – den formella avslutningen på första världskriget, när ett antal mäktiga herrar drog upp nya gränser i Europa och (inte minst) i Mellanöstern.

Al Stewart är ju en historienörd – hans beskrivning av Versailleskonferensen heter ”A league of notions”, en anspelning på League of Nations (Nationernas förbund eller NF), föregångaren till FN.

Finns på den utmärkta men förbisedda skivan ”Between the wars”, en exposé över mellankrigsåren med fantastiska låtar som ”Night train to Munich” och ”When Lindy comes to town”.

Versaillesavtalet tvingade Tyskland att betala ett skadestånd på 132 miljarder riksmark, motsvarande 442 miljarder dollar i 2019 års penningvärde. Många, i synnerhet den visionäre ekonomen John Maynard Keynes, menade att villkoren var för hårda och skulle visas sig vara kontraproduktiva. De födde den tyska revanschismen på 1920- och 1930-talen; nazisterna i Tyskland gjorde krigsskadeståndet till en profilfråga, vilket i sin tur ledde till det andra världskriget.

Al Stewarts skiva slutar med den mörka ”Laughing into 1939”, om en aningslös nyårsafton 1938, och den instrumentala ”The Black Danube” – en anspelning på ”The blue Danube”, det engelska namnet på Straussvalsen ”An der schönen blauen Donau”.

Tysklands sista avbetalning på krigsskulden från första världskriget – 94 miljoner dollar – gjordes för övrigt inte förrän 3 oktober 2010, 90 år efter krigsslutet.andra
Al Stewart

Uppdaterad 8 dec 2019: Se inlägget Om Keynes och Versaillesavtalet

äldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin