Blind Höna

Sedan 2001

Ibland får jag bära smoking på jobbet: Bästa användarupplevelsen

27 maj 2017 | Ingen har kommenterat än

Just det: Belöna bästa digitala användarupplevelsen. Gå till inUseAward.se och nominera en eller flera tjänster eller produkter som du gillar. Senast 22 juni!

Goodbye, @jonas_blind_hen

26 maj 2017 | 1 kommentar

Enligt en uträkning har jag varit längre på Twitter än 99,998 procent av användarna.

Jag registrerade mig på Twitter i september 2006. Då fanns inte mer än drygt 5000 användare, över hela världen. Nu över 320 miljoner.

Jag valde ett ovanligt krångligt användarnamn, med två underscore-tecken. Det var onödigt komplicerat, men vi visste inte vad Twitter skulle bli eller ens vara bra för. (Min vän Gunnar, som var snabbare än jag, reggade endast bokstaven @g som användare. Sen lät han kontot dö, för att det var ganska oklart vad man skulle ha tjänsten till.) Många har skojat om att jag var ”hen” redan 2006, men _blind_hen togs förstås efter bloggen.

Jag använde Twitter på min alldeles nya Nokia E-70: med dess utfällda tangentbord gick det suveränt lätt att aktiva.

Det var rätt kul till en början: en liten intim sfär med plats för lek med den här nya formen. Ett tag i början fick man tweets levererade som SMS. Det slutade dock snart – uppenbarligen kostade det pengar för varje SMS. Men man kunde väl se tweets i appen? Nej – kom ihåg att detta var innan iPhone (som kom i januari 2007), innan andra pekskärmstelefoner, innan Apple öppnade AppStore (juli 2008).

Men i veckan – efter 10 år, 8 månader, 2 veckor, 5 dagar, 20 timmar och 21 minuter – raderade jag mitt konto.

Twitter har helt enkelt blivit ett ställe där jag inte vill vara. Att föra debatter på twitter var nästan alltid hopplöst. Vem kan längre tro att en begränsning till 140 tecken är något bra? Ju kortare format, desto svårare att se skillnad på en galning och någon med förnuft. Det har jämnat vägen för ett konversationsklimat reducerat till påhopp, glåpord och kränkningar. Vilket i sin tur gett oss, ni-vet-vem.

Några vänner har bett mig stanna, för att bidra med ”något gott”. Det smärtar mig att göra dem besvikna. Men jag tror inte längre det är möjligt att göra gott i det formatet, i den designen och i den kontexten. Jag kommer att välja andra vägar för att göra detta goda, som kanske förväntas av mig. Det tjänar inget till att kasta gott, närande bröd, i en gödselbrunn.

Jag drömde om Joe och Joan i natt

21 maj 2017 | Ingen har kommenterat än

joan baez på skeppsholmsfestivalen i stockholm 2016
Apropå Joe Hill, igen: Joan Baez fick 21 april 2017 det första Joe Hill-priset. (På YouTube)

1969 sjöng Joan Baez om Joe Hill för 400.000 tonåringar på Woodstock. Det var då 54 år efter Joe Hills död. Det är nu nästan lika länge – 48 år – sedan Woodstock.

Att jämföra de här tidssprången får det att svindla i huvudet. Som att andra världskrigets slut var närmare i tid när jag gjorde militärtjänst, än min militärtjänst är nu. Livet är underligt och tiden obegriplig.

När mina pojkar var små, fick de ibland höra Balladen om Joe Hill, när de skulle sova – om det inte räckt med alla verserna i ”Djuren som smet”, det vill säga Evert Taubes Möte i monsunen. ”Jag drömde om Joe Hill i natt, vi stod där man mot man…” Sannolikt är de de sista, kanske enda, barn som fått den som godnattsång.

Sign o’ the times

21 maj 2017 | Ingen har kommenterat än

maskintelegrafer från bildbyrå

När jag sökte på efter bilder på en maskintelegraf till förra notisen (xxx, 21 maj 2017) gjorde jag en upptäckt: så gott som alla bilder från bildbyråer visade en maskintelegraf inställd på ”FULL SPEED AHEAD”.

Någon enstaka visade SLOW eller STOP. Jag hittade ingen som visade BACK eller ASTERN.

Jag antar att det är en sorts tidens tecken – trots de många ting vi behöver reversera. Global uppvärming, plastspridnig, överanvändning av antibiotika, jorderosion. För att inte tala om nationalism, intolerans, fascism.

Slå back i maskin: det digitala är trasigt

21 maj 2017 | 3 kommentarer

gammal maskintelegraf från fartyg, visar stopp i maskin

Efter Wannacry-cyberattacken skriver amerikanska forskare vid Berkeley att de fundamentala osäkerheterna i en nu över-digitaliserad värld kräver att vi tar flera steg tillbaka:

”The slowing or reversal of digitization will be a significant headwind for the United States economy even more than for other countries, at a time and in a political environment that really can’t afford such a setback. But there is no other viable choice. You can’t fix a broken foundation by simply building more stories atop the house that rests on it.

The world spends a lot of time right now thinking and dreaming about how life will be digitized, mostly for the better. We don’t yet have a word for even a partial ‘return to analog’, but we will have to start looking for one at the same time as we work to create a much more secure internet.”
Digital Insecurity Is the New Normal (NY Times, 15 maj 2017).

För ett knappt halvår sedan skrev jag i ungefär samma ärende borta på inUse-bloggen att att regeringens nya digitaliseringssatsning förbiser risker:

Shekarabis budskap, med dess signalord som ”öka” och ”snabbare” […] driver oss ännu längre in en allt mer komplicerad labyrint av system med fler och fler svagheter. Vi behöver egentligen redan idag särskilda kompetenser för att avveckla system. Den digitaliseringsflora vi har är inte hållbar. (5 dec 2016)

Relaterat: digitala pionjären Evan Williams intervjuas i NY Times om en annan fundamental trasighet hos nätet – den anti-sociala: ‘The Internet Is Broken’: @ev Is Trying to Salvage It (20 maj 2017)

”Those who ignore history are condemned to retweet it”

20 maj 2017 | Ingen har kommenterat än

Vi borde inte skratta åt det – men Trump har i alla fall skapat ett perfekt klimat för satir. Bortom late-night-showernas snabba gags finns en del riktigt bitska saker som nog kan bli retoriska ”mindre klassiker”. Jag beundrar i alla fall David Brooks upp-och-nedvända skrattspegel i The Coming Incompetence Crisis (7 april 2017). Några smakprov:

I just read that the Trump administration has filled only 22 of the 553 key positions that require Senate confirmation. This makes me worry that the administration will not have enough manpower to produce the same volume and standard of incompetence that we’ve come to expect so far.”

I worry that at the current pace the Trump administration is going to run out of failure. So far, we’ve lived in a golden age of malfunction.”

Those who ignore history are condemned to retweet it.”

Den blinde mördaren, igen

20 maj 2017 | 2 kommentarer

Kanske kan man hoppas att succén för filmatiseringen av The Handmaid’s Tale (Tjänarinnans berättelse på svenska) gör att fler också hittar Margaret Atwoods andra mästerverk: Den blinde mördaren?

Jag trodde jag hade skrivit en hel del om  Den blinde mördaren, men tydligen nämnde jag den bara i förbigående i en tidigare post (Atwoods nya, 14 maj 2003). Men ok, efter 17 års bloggande är det kanske inte konstigt om man inte har full koll på vad man skrivit och vad man bara tänkt skriva.

Så bara några noteringar: Den blinde mördaren är en typisk Atwood, med flera berättelser inuti varandra, som ryska dockor. Det yttersta lagret, så att säga, är skildringen av en åldrad kvinnas vardag, i Canada. Iris Chase är född i början av 1900-talet, och boken utspelas i slutet av samma århundrade (boken kom ut år 2000).

I boken skriver Iris sin familjs historia (lager nummer två). Framför allt är det hennes och systern Lauras barndom och uppväxt, vilket också är 1900-talets historia i väst: första världskriget, depressionen, arbetarkampen, andra världskriget, och vidare. Iris är skarp och skriver med en svart, cynisk humor och klarsyn. Familjehistorien är inte enkel och lättsam: redan i första meningen får vi veta att Laura begick självmord några dagar efter andra världskrigets slut. Här finns också utdrag ur tidningsartiklar som berättar om fler dödsfall i familjen, men också om den politiska utvecklingen i samhället.

the blind assassin omslagMen insprängt i boken finns också (lager tre) delar av en bok, som postumt blivit en bästsäljare för systern Laura. Det är den boken-i-boken som heter ”Den blinde mördaren”, och som Iris låtit publicera efter Lauras död. Boken beskriver en förbjuden kärlekshistoria mellan en anonym kvinna och en man, som träffas i smyg i lånade lägenheter, under broar, på sjabbiga hak där förhoppningsvis ingen känner igen dem. Den har så småningom blivit en feministisk kultbok och den döda Laura har fått en lång rad postuma fans.

Och inuti den finns ett fjärde lager: den historia mannen hittar på och berättar för kvinnan, när deras sexuella hunger stillats. En science fiction-historia av 30-tals-snitt – den verkliga berättelsen om den blinde mördaren och de grymma härskarna i ökenstaden Sakiel-Norn på den avlägsna planeten Zycron.

Det låter kanske krångligt, men Atwood leder oss mästerligt mellan de olika berättelserna. Och till slut går naturligtvis berättelserna ihop, till en samlad final med en oväntad twist. Som jag skrev tidigare: boken är som en malström där man först åker runt i stora, långsamma, vida cirklar, för att sedan obönhörligt och allt snabbare sugas mot ett centrum, ett svart hål som fullständigt drar ner en.

Boken fick Booker-priset 2000. Kanske The Handmaid’s Tale nu gör Atwood till en hetare kandidat till det där Nobelpriset hon förtjänar.

Mer: Margaret Atwood: a high priestess of fiction who embraces the digital age Porträttartikel om Margaret Atwood i Guardian (19 maj 2017).

Allt Atwood på Blind Höna

Don’t laugh, organize

18 maj 2017 | Ingen har kommenterat än

thomas friedman, joe hill och donald trump
När den svenske fackföreningsaktivisten Joe Hill (född Joel Hägglund) avrättades i USA i november 1915, efter en mycket tveksam rättegång, var några av hans sista ord ”Sörj inte. Organisera er.” (”Don’t waste any time in mourning. Organize” – ofta förkortat till det kärnfullare ”Don’t mourn. Organize”).

Det var för hundra år sedan – en tid av rövarkapitalism och skriande sociala klyftor och orättvisor. En tid som på flera sätt påminner om idag.

I ett ledarstick i New York Times häromdagen har den normalt tämligen konservative Thomas Friedman en annan apell: Sluta skratta åt elaka late night-shows’ sketcher som gör narr av Trump. Slösa inte bort tiden med att dela dem på Facebook, för det tjänar inget till:

”If you are appalled by what Trump is doing — backed by House and Senate Republicans — then you need to get out of Facebook and into somebody’s face, by running for Congress as a Democrat or an independent, registering someone to vote for a Democrat or an independent, or raising money to support such candidates.

Nothing else matters.

The morally bankrupt crowd running today’s G.O.P. are getting their way not because they have better arguments — polls show majorities disagreeing with them on Comey and climate — but because they have power and are not afraid to use it. (…) Indeed they enjoy, exercising raw power against their opponents. They are not afraid to win by a sliver and govern as if they won by a landslide.”
It’s Chicken or Fish, NY Times 16 maj 2017

Friedman vill ha ett konservativt parti, men menar att det inte finns en chans att dagens republikaner ska stoppa Trump. Därför föredrar han till och med hellre till och med en vänster-demokrat:

So, I repeat: Run as, raise money for or register someone to vote for a Democrat or independent running for House or Senate on Nov. 6, 2018. Nothing else matters.

Inte mindre än tre gånger upprepar han mantrat: Ingenting annat betyder något.

Och om inte – ”we’re stuck emailing each other ‘S.N.L.’ skits”.

Här hemma har vi inte Trump att tampas med. Men vad ska man göra? Jag valde att ställa upp i styrelsen för bostadsrättsföreningen. Ett litet engagemang, men på en plats där man har inflytande.

Skratta inte, organisera er.

It was fifty years ago today

12 maj 2017 | Ingen har kommenterat än

Released May 12, 1967.

Over 10 million copies sold worldwide (one of only 30 singles to do so.)

The most played song in the last 75 years in public places in the UK (as of 2009). In 2004, recognised as the most-played record by British broadcasting of the past 70 years.

A whiter shade of pale by Keith Reid, Gary Brooker and Matthew Fisher:

”En samlad webbplats med konsumentinformation” (Deja vu 1)

7 maj 2017 | 1 kommentar

Birgitta Ohlsson, konsumentminister i den då sittande borgerliga regeringen, skrev hösten 2013 i DN att regeringen beslutat om en ny tjänst för konsumentvägledning.

Som konsument måste man försöka reda ut många komplicerade frågor, konstaterar hon – inte minst vad gäller miljöpåverkan:

Många föräldrar blir oroliga när det går larm om att barnens favoritleksak kan innehålla farliga kemikalier. Hur gör man för att jämföra produkter och priser? Vilka regler gäller när något gått snett och till vem kan man klaga? Vem kan svara på frågor som rör säkerhet eller miljö? Exemplen där stöd och vägledning efterfrågas är många.
(”Ny upplysningstjänst ska stärka konsumentmakten”, DN 15 sep 2013)

En del kommuner har särskilda kommunala konsumentrådgivare, men långt ifrån alla.

Det behövs en heltäckande tjänst, framhåller Ohlsson och tar exempel från Nederländerna, där ”konsumenter kan få hjälp med sina frågor om köp via ett väl utvecklat webbaserat stöd”, kompletterat med telefonrådgivning. ”Som konsumentminister ser jag att det nu är hög tid att ta ett helhetsgrepp om informationen och vägledningen till konsumenterna. Regeringen satsar därför de närmaste fyra åren mer än 60 miljoner kronor för att skapa en samordnad konsumentupplysningstjänst.” Hon höll särskilt fram att konsumenterna behöver information om miljö- och hållbarhetsfrågor.

Det lät ju bra. Men en tanke kunde inte sluta snurra i mitt huvud.

Det var ju precis det jag byggde åt Konsumentverket 1998–1999.

Allt oftare, i den allmänna entusiasmen kring ”digitalisering”, får jag en känsla av deja vu. Webb, sociala medier, digitala tjänster –
vi har haft dem i mer än 20 år. Kanske håller jag bara på att bli gammal, men ofta har det som sägs vara helt nytt och epokgörande redan varit igång eller gjorts under lång tid.

I vårpropositionen 1998 gav den då socialdemokratiska regeringen Konsumentverket i uppdrag att utveckla ”databaserad information om konsumtion och miljö, en s.k. grön databas. Avsikten är att samla in den kunskap som hushållen behöver i sin vardag för att kunna göra riktiga val där miljöaspekterna beaktas och att göra den kunskapen tillgänglig.”(Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:107, 13 maj)

Idén kom ursprungligen från miljöpartiets Åsa Domeij, några år tidigare – innan webben slagit igenom. Hon föreslog en databas där konsumenter skulle se vilka produkter som var mer eller mest miljövänliga. Därför sägs det ”databaserad” i regeringsdokumenten.

Men på Konsumentverket hade man naturligtvis förstått att det här (1998) skulle byggas på webben. Dessutom utvidgade man uppdraget (med regeringens goda minne). Det vore ju dumt att bygga upp en webbtjänst och begränsad den till bara ”grön” information. Bättre att bygga en heltäckande tjänst med även information om priser, säkerhet, och andra aspekter.

Sådan information fanns ju samlad hos Konsumentverket – och tillgänglig hos de kommunala konsumentvägledarna. Men, som sagt, alla kommuner hade inte sådana (framför allt i borgerligt styrda kommuner hade dessa avskaffats). Och där fanns de i form av pärmar och tabeller. Så nu gjorde vi dem tillgängliga för alla.

Den omfattande digitala helhetstjänst vi byggde upp kom att heta Köpguiden. Den gick live någon gång vid milennieskiftet och började fyllas på med konsumentinformation om en rad produkter. Bland de första var till exempel information om energieffektivitet om kylar och frysar.

Dessutom designade vi – långt före Prisjakt och Pricerunner – en jämförelsefunktion, där man kunde hitta en kylskåp som hade ”samma eller bättre energieffektivitet men lägre pris” än det man först tittade på.

Men … vad hände med det vi hade byggt? Jag insåg att jag då (2013) inte hade tänkt på den på många år. Vart hade den tagit vägen, när man nu skulle försöka göra om det igen?

Jag ringde upp Maria, vår gamla projektledare från konsumentverket; senare kommunalråd i Uppsala. Vad hände med Köpguiden egentligen? Hon garvade rått:

”Den! Den la den borgerliga regeringen ned efter valet 2006!”

*Ridå.*

Ohlssons tjänst finns sedan ett drygt år ute på nätet, under namnet Hallå konsument. Det är en förtjänstfull ansats. Men den är underlägsen den tidigare tjänsten på flera sätt. Det finns mycket liten konkret information om produkter, utan mest mycket allmänna råd. Till det bidrar att den är konstruerad som ett samarbetsprojekt mellan femton olika myndigheter. M;an kan se att den har blivit påtagligt utslätad (alla texter ska godkännas av femton instanser).

Mer konkreta delar från den tidigare tjänsten är utspridd på andra ställen – guiden för kylar och frysar finns till exempel hos Energimyndighetens webbplats.

En del innehåll skulle inte gå att återskapa idag. Den tidigare tjänsten hade mycket detaljerad information om alla bilmärken – till exempel kunde man jämföra deras livslängd eller utsläpp av koldioxid. Det var möjligt därför att samlade data från Svensk Bilprovning kunde matas direkt in i databaserna. När bilprovningen splittrades på många privata utförare upphörde den dataströmmen att existera.

Det som är nytt med Hallå Konsument är faktiskt den icke-digitala delen. En helt traditionell telefontjänst; dock klart användbar och uppskattad.

* * *

Så ursäkta mig om jag inte alltid är övertygad om att ”digitaliseringen” är så ny. Gammalt vin i nya läglar.

Fortsättning följer.

äldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin