Blind Höna

Sedan 2001

Musikens makt. Dans på stationen

14 augusti 2015 | 1 kommentar

Om du var i norra delen av Stockholms Centrals vänthall på torsdagskvällen fick du vara med om något fullständigt magiskt.

Där står ett av Stockholms kulturfestivals ”gatupianon” – sprejat med guldfärg och påbyggt med massor av fejkade gulddetaljer, så det ser ut som ett litet torn.

Där sitter en kille i sjutton-artonårsåldern med rufsigt hår och en slängig t-shirt och spelar långa improviserade pianoetyder i klassiskt stil. Fingrarna löper helt avslappnat över tangenterna i snabbt tempo – tänk cembalostämman till den femte Brandenburgkonserten. Musiken bara böljar fram i hallen. En liten grupp har samlats runt för att bara njuta av de oväntade, flödande tonerna. Främlingar lyssnar, möter varandras ögon och ler.

Han har inte lagt ut någon låda för att samla pengar, men folk lägger mynt och sedlar på hans väska han ställt intill pianot.

När han går över till tretakt börjar två unga tjejer och en kille att skrattande dansa strax intill. De fnissar och trampar runt i osäkra valssteg. Ett medelålders par tar upp idén, och valsar vant och elegant runt pianot. Killen som spelar skrattar och följer dem med blicken, låter dem dansa, utmanar dem genom att leka lite med rytmen. Alla applåderar. Killen avslutar och vänder sig om på pianostolen, slår ut med handen i en gest: är det nån annan som vill spela?

Plötsligt dyker det upp en kille till, i samma ålder, med asiatiskt utseende. Han gräver upp en bok med noter ur sin väska, får ta plats på pianostolen, och börjar spela ett modernt, konsertant, kraftfullt och komplicerat stycke. Nothäftet har bara japanska tecken på utsidan. En ström av människor som klivit av ett fjärrtåg kommer med sina rullväskor och stannar och gapar lyckligt av musiken. Många fotar, spelar in.

Nu ligger det rejält med pengar på den första killens väska. Utan att fundera samlar han ihop hälften och släpper ner i den nye pianistens bag.

De turas om. Pianist nummer ett spelar improviserade variationer över Blinka lilla stjärna. Pianist nummer två spelar ytterligare stycken ur notboken: modernt, vackert, klangfullt.

Plötsligt dyker en tredje kille upp – bara något år äldre – och frågar om han får spela. De andra två bjuder honom att sitta ner. Alla som tittar känner en stöt av nyfikenhet: vad blir det nu? Vem vågar sig på att spela efter det här?

Så, efter någon prövande drill på tangenterna brakar det loss med några av Debussys rejält avancerade verk för solopiano – och inte de långsamma, dröjande styckena, utan blixtrande, glittrande kaskader av toner, intensiva vågor som bryts med skum som flyger och reflekteras i solljuset. Norra delen av hallen fylls med musik – och allt fler häpna människor som betraktar scenen. Det här är konsertpianist-nivå.

Vänta, det det blir ännu bättre.

Nu kliver en ung tjej med illrött hår som stått och lyssnat fram med en fiol. Killen vid pianot slår an ett snabbt, kraftfullt komp och tjejen börjar spela en fullständigt virtous czardas – med flageoletter och drillar och glissandi allra högst upp på greppbrädan.

I mängden människor som nu står i en stor cirkel och njuter av musiken finns ett par romska män och en kvinna. När de hör den typiska östeuropeiska rytmen och harmoniken ler de brett, och en av männen kliver i i cirkeln och börjar skrattande dansa. Alla som samlats runt omkring skrattar med. Pianot dunkar rytmen med kraft och fiolen fortsätter att drilla. Tjejen fortsätter att spela och bugar leende mot den dansande mannen.

När jag går därifrån – efter gott och väl en timmes musik – har den första pianokillen också plockat fram en fiol, och kompas av pianist nummer tre. Alla ler och skrattar.

Tack Stockholm som ger mig sådana här upplevelser. Tack kulturfestivalen för alla gatupianon. Det finns hopp om mänskligheten.

Och nej, min kamera var urladdad. Jag har inte en enda bild eller film. Bara ett underbart minne.  (Men säkert finns bilderna därute, från alla de andra som filmade och fotad.)

Personaliserade rekommendationer? Äh, trams.

4 maj 2015 | 1 kommentar

Är det inte på tiden att vi lägger hela den där fiktionen med ”personaliserade rekommendationer” på historiens skräphög?

Härom dagen fick jag från NYTimes – där jag är reggad prenumerant, nota bene, så de vet exakt vad jag läser – ett mejl med ”Recommended Reading, Personalized For You”.

Vilka är då det? Jo:

  1. Earthquake In Nepal Kills Hundreds And Levels Buildings
  2. US Justices To Hear Arguments On Constitutionality Of Same-Sex Marriage
  3. Bruce Jenner Says He Identifies As A Woman

… det vill säga, de tre absolut största nyheterna under veckan. Varför skulle det behövas ”personalisering” för att tipsa mig om det? Varför motsvarar det inte alls vad jag läser i NYT?

Facebook ”vet” – i teorin – mer om mig än någon annan institution eller företag. De vet vad jag gillar, vad jag läser, vad jag äter, vart jag åker, vilka platser jag besöker. Ändå har jag aldrig sett en annons i Facebooks annonsspalt som lockat mig.
Vad som efterhängset brukar visas (i veckor) är däremot bilder på skjortan jag valde att inte köpa, eftersom den var ful, dyr eller av trist material, när jag var inne på en ehandelstjänst.

Spotifys musikrekommendationer? ”Du har lyssnat på Dire Straits – du kanske skulle kolla (drumroll) … Eric Clapton!”

I löftet kring analys av data om oss (”big data”) ligger att det ska gå att upptäcka oväntade saker. De som gillar Guldnougat faller som käglor för Van Halen och oparfymerad bodylotion. Vad ska det annars vara bra för? Men de rekommendationer jag får verkar antingen vara missuppfattade (skjortan), opersonliga (NY Times) eller trivialt enkla – Clapton, eller annonserna för rakhyvlar. Få parametrar förutom ålder och kön behövs för det, hörni.

Eller rent absurda, som MatchAds annonser i svenska dagtidningar. ”Vårt smarta system matchar din annons med innehållet på alla våra sajter.” Sålunda har en artikel i DN om kvinnor som kidnappats av Boko Haram matchats med annonser för

  • Prova Guts Casino & få 15 spins Gratis – Är det din turdag idag?
  • Stöd svenska småföretag! Genom att låna ut på toborrow.se
  • Shoppar du på nätet? Få pengar tillbaka. Just nu får du 25 kr i reg-bonus.  Cashbackshopping.se

(Tidigare skrev de att de matchade med artikeln du just valt att läsa.)

Ja, men Amazon då?!?

Ja det är just det. Amazon. Amazon ger rekommendationer styrda av data.

Jepp, det gör de. Och har gjort i mer än 15 år. Problemet är att de tycks vara de enda som gör det. Jag vet inte hur många böcker eller artiklar jag läst, där man beskriver möjligheterna med att skräddarsy personliga rekommendationer, som innehåller frasen ”… till exempel Amazon” eller ”som Amazon gör”. Som enda exempel. I Luke Dormehls nya bok ”The Formula”, som handlar om hur algoritmer styr allt mer av vår vardag, förekommer det inte mindre än fyra gånger (sid 150, 156, 210 och 213).

Så rekommendationer fungerar möjligen inom en viss smal domän? Kanske, men notera även en annan sak: Amazon skickar också ut helt vanliga opersonaliserade massmejl till sina kunder, med bara listningar av ”Det här är nya böcker i maj”. Inte lika omtalat, men det enda vi kan sluta oss till, är att det också fungerar – annars skulle de med säkerhet inte göra det.

Det är möjligt att Netflix också lyckats. Jag är inte Netflixprenumerant, så jag vet inte. Jag hör både ris och ros om Netflix rekommendationer. Men de tycks egentligen inte vara baserade på användarnas beteende, utan på en effektiv mikroklassning med en kontrollerad vokabulär av metadata. (Anekdotiskt sägs också Target ha matchat en gravid sextonåring – det är den andra referensen som ständigt, men obekräftat, dyker upp.)

Och en stor matkedja i Sverige gav efter flera års arbete upp sina försök att hitta meningsfulla samband – och skickar bara rabattkuponger på exakt det du köpt.

Skräphög? Kanske överdrivet. Men jag tycker de skräddarsydda, personaliserade rekommendationerna har mycket kvar att bevisa.

Utspridda konversationer och Zawinskis lag

2 maj 2015 | 2 kommentarer

”We know working with multiple people can be difficult. With conversations scattered across email threads and chat windows, feedback can get lost and it can take forever to get everyone on the same page.”

Skriver Dropbox till mig i ett mejl. Och fortsätter:

”That process just got much simpler. Now you can post comments to files on the Dropbox website — so conversations stay organized in one place …”

Öh. Nä. Lösningen på utspridda konversationer är inte en plats till.

Vad vi ser är en variant av Zawinskis lag: alla program tenderar att expandera till de också innehåller mejl.

Jag är OK – via Facebook

1 maj 2015 | Ingen har kommenterat än

När katastrofer sker behöver vi en ”Jag är OK”-app skrev jag i april för två år sedan, och gjorde en demovideo på hur jag tänkte att den borde vara.

Nu har Facebook skapat en funktion som i princip svarar mot samma behov, som dök upp i våra flöden strax efter jordbävningen i Nepal:
Facebook safety check

Innehåller också en karta över katastrofens utbredning:

Facebooks katastrof-karta

För närvarande tycks den vara default till Nepal, men URLen är https://www.facebook.com/safetycheck/ med tillägget /nepalearthquake/, så i princip kan den komma att användas för vad som helst.

En skillnad mot idén jag kastade fram är att jag antar att det är Facebook som kommer att bestämma när en specifik ska sättas upp. Kanske tycker de inte att skogsbrand i Västmanland är tillräckligt för en global FB-sida, men för människor i Fagersta och Sala, i Mellansverige vore det förmodligen viktigt.

Det är riskfritt att mordhota på Twitter

27 april 2015 | Ingen har kommenterat än

Klockan 8 på kvällen den 23 mars mottar journalisten och debattören Henrik Arnstad ett explicit mordhot på twitter.

Arnstad har kritiserat att Skavlan bjuder in Jimmie Åkesson, och undrar om nazistledare ska vara välkomna därefter.
Det är en kraftig salva, och man kan ha olika åsikter om hur taktiskt, eller befogat, det är.

Ett stort antal lojala ”demokrater” (med Sverige- som prefix) blir rasande; de förstår inte formuleringen och tror att Arnstad kallat Åkesson nazist. Synd för dem, men de har rätt att vädra sin ilska (om än av galet skäl). Det går för övrigt knappt en dag utan att de angriper Arnstad verbalt på sociala medier.

Men det stannar inte med ilska. SD-twittraren Perraponken skriver om Arnstad att han är sinnessjuk och att ”Nu får nån snart förbarma sig över den stackarn!”. Bara tre minuter senare skriver twitterkontot för personen E E – fullt namn nedan – att ”Ett nackskott vore en välgärning för oss alla. Vilket svin!”

tweet - Ett nackskott vore en välgärning för oss alla. Vilket svin!

Det bisarra att ilskan över att tro sig orättfärdigt kallad nazist (om än missuppfattat) alltså resulterar i en reaktion som vi mest av allt förknippar med nazister – barmhärtighetsmord på sinnessjuka – är nu inte något som dessa stjärnor riktigt greppar, kan vi väl säga.

De flesta hot på Twitter sker under pseudonym. Men E E framstår i hela sin twittergärning som sig själv. Hon uppger sig vara boende i Onsala söder om Göteborg; där finns verkligen en E E i rätt ålder bosatt.

Några dagar senare får Arnstad ett handskrivet anonymt brev, poststämplat i Onsala. Flera som ser det (och som inte känner till det tidigare hotet) bedömer att det är en äldre kvinnlig handstil. Om det är samma person, har hon alltså först riktat ett mordhot, och sedan tagit reda på det tilltänkta offrets bostadsadress.

Arnstad anmäler uppgivet hotet till polisen. Uppgivet, eftersom han vet hur polisen hanterat tidigare mordhot han anmält.
Den polis som tar emot anmälan vet inte vad Twitter är.
Någon tid senare får Arnstad faktiskt ett telefonsamtal från en polis som ställer några frågor om anmälan. Inte heller denne utredare vet vad Twitter är. Polisen är också uppgiven; hen säger att åklagarna i sådana här ärenden rutinmässigt beslutar att lägga ner förundersökningar på grund av svårigheter med bevisningen.

Några veckor senare får Arnstad mycket riktigt besked: förundersökningen nedlagd utan vidare åtgärder.

Jag förstår om en åklagare eller polis kan ha svårt att tränga in bakom anonyma twitterkonton och få fram fällande domar. I det här fallet är det dock uppenbart lite annorlunda.

Slutsatsen är därför förskräckande: även om du mordhotar under eget namn kommer du inte att få något som helst obehag av det; inte ens om din ip-adress kan verifieras. Det kan ju ha varit din katt som gick över ditt tangentbord och råkade få till den där tweeten. Eller kanske var det ett rent kvantmekaniskt slumpfenomen.

Ska vi verkligen vara nöjda med att det är så rättsväsendet agerar?

Vad vi åtminstone kunde kräva av de rättsvårdande myndigheterna mot möjligen svårbevisbara skithögar som E E och andra misstänkta bakom relativt lättidentifierade pseudonymer, är att en barsk konstapel borde avlägga ett besök hos dem, ha ett allvarligt samtal med dem och stirra ner dem.

clint eastwood stirrar grymt

Detta kan ge tre utfall. Antingen bedyrar skithögen att någon annan måste ha kapat hens twitterkonto just den där kvällen och skrivit just de där tweetsen. Eller om det nu var katten som gick över tangentbordet. Besöket har då syftet att få hen att trots detta fatta att mordhot är ett allvarligt brott, och skärp dig käring, håll ordning på din twittrande katt och gör inget dumt i fortsättningen – vi har ögonen på dig.

Och om det skulle vara så att vederbörande faktiskt är oskyldig, inte ens äger en dator, och någon annan person använder hens namn på Twitter borde det väl vara intressant för vederbörande att få veta det? Hen kanske också skulle vilja ha det utrett?

I tredje hand kan det ju till och med visa sig att en twittrande mordanstiftande ”demokrat” stolt erkänner att det var hen som skrev. Sånt är ju inte okänt.

Alla utfallen vore bättre än att lägga ner saken.

Men i stället utreder man, åtalar och dömer dem som sjunger psalmer mot nazister.

Idag skriver Arnstad om saken i Aftonbladet. Det mest anmärkningsvärda är följande replikskifte med den icke-utredande polisen:

– Vi har inte förhört den misstänkta, utan vi lade ner detta direkt.
Kan ni inte ringa upp henne och ­fråga om hon skrivit tweeten?
– Om hon då svarar ”Ja, det var jag som skrev.” blir vi tvungna att ta in henne på förhör. Då behövs försvarsadvokat och så vidare. Vi saknar de resurserna.

Igen: Ska vi verkligen vara nöjda med att det är så rättsväsendet agerar?

Woz

26 april 2015 | Ingen har kommenterat än

Okej, ni måste se filmen med Woz från From business to buttons i förra veckan.

Här är en sak jag skrev om Woz för 11 år sedan: Att lära av sina fel (27 sep 2004).

Ett riktigt planetarium, var kan jag finna?

25 april 2015 | Ingen har kommenterat än


Har man en gång varit ett gammaldags planetarium glömmer man det inte. När stjärnhimlen projicerades över en var det en överväldigande upplevelse: intensivt klara lysande ljuspunkter på en totalsvart ”himmel”.

Sedan kom digitala planetarieprojektorer – i princip en oh-projektor, som du har på kontoret, med en jättestor vidvinkellins.

De kunde visserligen projicera rörliga bilder av till exempel Star Trek på insidan av planetariekupolen – men lyskraft och kontrast var långt underlägsna analoga projektorer. Vad man fick se var en mellangrå himmel med ljusgrå, suddiga stjärnor.

De gamla planetarieprojektorerna har på många ställen pensionerats, till förmån för de digitala apparaterna. Kvar står vi med en försämrad användarupplevelse, som närmar sig tv. Men vi hade ju redan tv.

Men kanske finns en räddning. Zeiss lanserar Skymaster Velvet, som är en kombination av en riktig planetarieprojektor och en digital projektor. Och Zeiss lovar att bilden från deras projektor är absolut svart i de svarta delarna – så den skulle alltså inte ljusa upp bakgrunden för stjärnprojektionen. Det bästa av två världar?

Bild: Arch of stars av tom hall nz/flickr under cc-licens.

Hål i Rand-skallen.

24 april 2015 | Ingen har kommenterat än

Ibland blir man ändå lite förtvivlad över den bottenlösa dumheten.

I en tråd om IS på Facebook tycker alltså en tomte att IS är ”samma sorts människor som röstar SAP, VPK, MP, FI.”

Eftersom han är emot ”kollektivism” vill han ”fördriva” (!) alla dessa – 2 913 036 människor – som kollektiv, nota bene. The irony. Gå tillbaka till dina Ayn Rand-sagoböcker, lille vän.

iWatch? Kanske

23 april 2015 | 1 kommentar

Idag skriver jag om iWatch borta på InUse-bloggen: Från iPad till iWatch: Nästa stora grej?

För precis fem år sedan var jag i New York och fick (som förmodligen förste svensk) en iPad. I år hade jag kunnat hänga kvar till Watch-premiären … men jag var inte så lockad.

Mest beror det på att jag inte vill ha fler notifieringar, och jag räknar inte steg eller hjärtslag. Men efter att ha sett hur bra information presenteras på klockans skärm, kommer jag kanske att trilla dit så småningom.

Apple Watch

Whoa! Pluppen har landat!

22 april 2015 | Ingen har kommenterat än

I bloggandets barndom – 2005 – upptäckte jag att ordet ”plupp” saknades både i Svenska Akademins Ordlista (SAOL) och även i den större Svenska Akademins Ordbok.

Men nu, tio år senare, meddelar ur-bloggaren Lotten att plupp finns med – för första gången! – i SAOLs fjortonde utgåva!

Tjoho! Jag är Plupp-Jonas!

äldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin