Ryska leksaker demonstrerar på ”nano-meetings” – åtalas
28 januari 2012 | Ingen har kommenterat än
Ett litet leksaklamm av plast, ett par centimeter stort, håller upp ett plakat där det står ”Lammens tystnad är slut”!
En clowndocka har ett plakat med texten ”Clowner på cirkus, inte i Kreml!”. En WallE-robot håller en skylt ”Jag är för RENA val!”
Det senaste draget från oppositionen i Ryssland: nano-möten (”наномитинг”), där Kinderegg-figurer, Transformers, smurfar, legogubbar, nallebjörnar och andra leksaker demonstrerar med banderoller gjorda av papper och tandpetare. Slagorden är finurliga och satiriska, ibland på rim, som vore de ur barnböcker,
Den första nano-demonstrationen hölls i sibiriska Barnaul i början av januari, sedan myndigheterna vägrat ge tillstånd till protestmöten mot vad oppositionen hävdar är valfusk vid valen till parlamentet. Allt filmades förstås och hamnade på YouTube:
Sedan har det spridit sig till andra städer i Sibirien: på torget i Omsk, på en parkbänk i Irkutsk, i Ulan-Ude, men också enligt uppgift nu i Sankt Petersburg.
”Myndigheterna inskränker vår författningsenliga rätt att hålla fredliga möten – men leksakernas rätt har de inte hunnit ge sig på ännu”, säger en av organisatörerna till leksakdemonstrationen på bloggen sell-off. Men det visar sig vara ett misstag: nu förbereder åklagarna åtal mot organisatörerna av ”demonstrationen”. I det här filmklippet från Barnaul kan man se lätt generade poliser göra anteckningar om ”demonstranterna”.
Fina bilder på demonstrerande leksaker i Omsk finns hos nalya-om.
BIlder och text (på ryska) hos svobodanews.ru och hos ryskspråkiga BBC
Prinsessor
2 januari 2012 | Ingen har kommenterat än
För att citera Karl Marx: Historien upprepar sig, en gång som tragedi, en gång som fars.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Tidens gång, Varia
Kontorsstolens historia
30 december 2011 | Ingen har kommenterat än
Saker som man motvilligt måste erkänna verkar lockande, i sin oerhörda smalhet: det illustrerade praktverket A Taxonomy of Office Chairs av Jonathan Olivares.
Vi ska se över våra rutiner: En halvårskrönika
28 december 2011 | 1 kommentar
1 juni: Efter att polisen utan grund anklagat mannnen för samtalen till SOS-centralen säger advokaten att Västerbottenspolisen ”borde se över sina rutiner”.
15 juli: Efter att en dement man hittats fastspänd säger socialnämnden i Ånge ”Vi måste se över våra rutiner”.
13 aug: Sedan hemtjänsten i Huddinge missat att leverera matlådor under två veckor säger enhetschefen att man måste se över ”hur våra rutiner fungerat”.
26 aug: Efter stölder på fabriksområdet säger företaget Ifö: ”Vi måste kanske se över våra rutiner.”
6 sep: Efter att Pridefestivalen dragit över budgeten rejält kommer man enligt talespersonen att ”ta in extern experthjälp med att se över våra rutiner”.
14 sep: Efter vissa kommunikationsmissar kring fiskdöden i Pjältån kommer ett antal instanser inom Norrköpings kommun att ”gemensamt att se över våra rutiner”
20 sep: Efter flera missade larm säger Rikspolisstyrelsen att man ska ”se över våra rutiner”.
21 sep: Efter att en dammlucka öppnats felaktigt uppmanar länsstyrelsen kraftbolaget att se över sina rutiner. På SOS-centralen kunde den larmade operatören inte öppna ärendet, och man ska därför se över sina rutiner.
23 sep: Efter att ha utrett den allvarliga olyckan på passagerarfartyget Skåne konstaterar Transportstyrelsen att hamnen måste ”se över sina rutiner”.
28 sep: Efter att studenter fått vänta mer än en vecka på svar på mejl från Lunds naturvetarkår säger ordföranden att ”självklart ska vi se över våra rutiner”
13 okt: Efter att Uppsala läns landsting visat sig ha ovanligt många skulder hos Kronofogden ska man nu se över sina rutiner.
19 okt: Efter en utredning konstateras att inga olagligheter begåtts i det kyrkoantikvariska arbetet, men länsstyrelsen på Gotland bör ändå se över sina rutiner.
20 okt: Efter att en av huvudpersonerna i tv-serien ”En andra chans” avlidit säger assistentbolaget att dokumentationen visar att rutiner följts men att man ändå kommer att ”se över våra rutiner”.
31 okt: Efter att det visat sig att sekretessbelagda uppgifter från flyktingar blir offentliga i Migrationsdomstolens domar, kräver advokater att man måste se över sina rutiner.
15 nov: Trots att cateringföretaget Kleins Kitchen ”lovat se över sina rutiner” fick en allergisk pojke återigen mat som gjorde honom allvarligt sjuk.
21 nov: Efter att Trygghetsjouren i Ängelholm glömt akutväskan vid en utryckning säger enhetschefen: ”Jag ser det som positivt att vi får hjälp med att se över våra rutiner”.
3 dec: Efter att Stockholm nekat många äldre plats på äldreboende framhåller äldreborgarrådet att man kommer att se över sina rutiner.
5 dec: Efter att detaljer om landslagsuttagning läckt ut meddelar Ishockeyförbundet att man kommer att se över sina rutiner.
12 dec: Efter kritik mot förhållandena vid kycklingfabriken i Brasilien meddelar importföretaget Annerstedts att ”Vi ska se över våra rutiner”.
14 dec: Efter att elever vid Stora Vallaskolan inte fått det stöd de haft rätt till kräver Skolinspektionen att skolan och kommunen ser över sina rutiner.
16 dec: Sedan skolhälsovården i Söderhamn vaccinerat en pojke felaktigt säger man att ”vi ska nu se över våra rutiner”.
27 dec: Marks kommun har inga platser för ensamkommande flyktingbarn. Alla Sjuhärads kommuner kommer nu gemensamt att se över sina rutiner.
Åh, vilket underbart land Sverige kommer att bli 2012, när alla dessa rutiner setts över!
Nej, jag är inte motståndare till att man har regler, riktlinjer eller policys för en verksamhet. Att man arbetar systematiskt. Tvärtom. Vad jag önskar är däremot att alla dessa rapporter från missförhållandena inte alltid slutade med att någon ansvarig lovade (eller krävde) en översyn av rutinerna.
Någon gång kunde man väl gräva lite djupare? Är det verkligen rutinernas fel? Eller beror det på (till exempel) kronisk underbemanning, omöjliga sparbeting, orealistiskt arbetstempo?
”Rutin” betyder dessutom något annat än ”regler”. För att saker ska gå på rutin måste man ha haft tillfälle att träna, träna, träna. Har medarbetarna verkligen fått det?
Hur har de där rutinerna som man tydligen haft egentligen sett ut? Har de varit kända för medarbetarna? Har de haft möjlighet att påverka dem? Vad har de tyckt om dem? Har de kanske själva märkt att rutinerna var otillräckliga eller bristfälliga? Har de framfört det? Har man lyssnat på dem?
Kan det till och med vara så att det i vissa verksamheter finns för mycket rutiner – och för lite utrymme för medarbetarnas sunda förnuft, goda omdöme, flexibilitet, initiativförmåga?
Och när kan vi få kontrollera om någon översyn verkligen skett? Vad gav den för resultat? Vad blev det för ändring?
Där finns många intressanta saker att gräva i. Under 2012.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Congrats afterlife, wherever you are …
6 oktober 2011 | 3 kommentarer
… there’s a great mind arriving.
Kategori: Okategoriserade
Boken ”Jävla skitsystem!” är klar
13 augusti 2010 | 2 kommentarer
Nu finns min bok om hur usla datasystem stressar oss på jobbet att beställa. Hoppa över till www.javlaskitsystem.se; beställ den direkt med miniformuläret (snabbast leverans) eller via någon nätbokhandel.
Boken är i första hand skriven för dig som använder datorer i jobbet, och för dig som är arbetsmiljöombud.
I andra hand riktar den sig till dig som beställer eller planerar nya datasystem: du är vd, styrelsemedlem, verksamhetschef, it-chef eller politiker.
I tredje hand är boken skriven för dig som själv arbetar med att skapa nya datasystem – som utvecklare, projektledare eller kanske systemarkitekt. Jag hoppas att den ska ge dig en större förståelse för hur miljön ser ut för en ”vanlig” användare.
Kategori: Okategoriserade
Flera tusen flygande falska terrorister
22 februari 2010 | 2 kommentarer
Hur ska man minska risken för terrorattacker på flygplan?
Att nakenskanning kan visa sprängmedel betyder inte att inspektörerna ser dem, skrev jag i Nakenscanning – i blindo (11 jan 2010) . Det man bara stöter på en gång på miljonen är helt enkelt lätt att missa.
Men, den amerikanska Transportation Safety Administration hävdar att man förbättrar oddsen genom att varje dag själva smuggla bombmaterial förbi de 50.000 inspektörerna, och alltså öka antalet gånger de ser det som de ska leta efter. ”Tests are conducted every day at every airport at every checkpoint and on every shift”; totalt 2500 tester med explosivt material varje dag. (Officials Claim Screeners Report ‘Misleading’, Governement Security, 1 nov 2007).
En intressant sak att tänka på: hur fungerar detta rent praktiskt?
Rimligen kan det inte vara samma TSA-anställda som dag efter dag försöker smuggla bomber förbi sina TSA-kollegor på sin egen flygplats.
En gissning blir då att det i USA finns minst ett par tusen personer som har till jobb att varje arbetsdag – på ett rullande schema – flyga runt till nya flygplatser. Efter de landat antar jag att de kvitterar ut en påse sprängdeg, knölar ner den i väskan och går tillbaka genom security, kanske ett par, tre gånger under dagen. De lämnar kvar sprängdegen och sedan flyger de vidare till nästa flygplats, och till nästa, och till nästa …
Och någon lägger upp deras flygschema. Någon bokar deras biljetter. Någon bokar deras hotellrum. Någon attesterar deras reseräkningar …
Någon har den där påsen med sprängdeg och detonatorer i ett skåp på flygplatsen så de kan utrusta de nyanlända inspektörerna. Någon skaffar nya terrorpryttlar med jämna mellanrum så inte inspektörerna spanar efter samma påsar hela tiden…
Vad man kan fråga sig är förstås: är det rimligt? Vilka andra risker i samhället skulle behöva granskas med 2500 dolda inspektioner dagligen?
(Bild: Suitcases av masochismtango / flickr under cc-licens)
Våld, icke-våld eller ingetdera
22 februari 2010 | 2 kommentarer
Nå, Avatar var en mycket vacker film. Fast visst är det lite tråkigt att Na’vi-folket behöver en förklädd gud (förlåt, jordling) för att över huvud taget komma på idén att slåss.
Och att jordmannen finner att den bästa taktiken om man är hopplöst underlägsen i styrka är att … använda styrka, i en regelrätt rakt-på konfrontation. Suck. Framåt, lätta brigaden, om än på sexbenta riddjur.
Som tankelek kan man ju fundera på; vilken sorts film hade det blivit om Jake Sully föreslagit icke-våld som metod. ”Vi lägger oss ner på marken framför de anfallande”. Om en framodlad Gandhi-avatar blåskinnad hade vandrat på Pandora? Det hade kanske blivit en intressantare film?
En tredje variant, som man då kommer att tänka på, finns i ett annat science fiction-verk: bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs roman ”Svårt att vara gud” (”Трудно быть богом”) – en av världens bästa science fiction-romaner, tycker en del (inklusive jag).
I ”Svårt att vara gud” skickas människor från Jorden i hemlighet som observatörer till en främmande planet, som också bebos av människor, men som historiskt sett befinner sig på en nivå som ungefär motsvarar 1300-talet på jorden.
Jordlingarna är ju lika mäktiga som gudar jämfört med planetens invånare. Men de är strängt förbjudna att använda sin överlägsna teknologi eller sina kunskaper. Deras uppdrag är enbart att iaktta.
Observatören Anton (förklädd till ädlingen Rumata från Arkanar) lider av att se förtrycket, smutsen och okunskapen. Är det verkligen inte möjligt att skynda på utvecklingen? Är det verkligen humant att stå vid sidan och se tortyr och förföljelser, utan att ingripa? Till slut försöker han gripa in och gripa till våld – med fasansfulla konsekvenser.
Skriven i Sovjet i början av sextiotalet var romanen naturligtvis en bitsk kritik av den sovjetiska ockupationen av Öst- och Centraleuropa. Men också av själva den sovjetiska revolutionen 1917. Bolsjevikerna ville ju få det efterblivna bondelandet Ryssland att hoppa direkt till socialismen (i strid med Marx idéer). Inte konstigt att romanen stoppades.
En rysk filmatisering av Svårt att vara gud är i alla fall på gång. Kanske. Alexej German har tagit nästan lika lång tid på sig att få klar sin film, som James Cameron med Avatar. Fast det är inte specialeffekter utan pengabrist som försenat arbetet. Inspelningarna började år 2000 och avslutades 2006, en preliminärklippt version visades för journalister 2008, och kanske får den premiär i år (möjligen under den nya titeln ”Историю арканарской резни” - Historien om blodbadet i Arkanar). Leonid Jarmolnik har huvudrollen som Don Rumata. En sekvens fascinerande stillbilder finns hopklippta här.
Tidigare på Blind Höna: ”Power is an odd thing — it’s most impressive when it isn’t being used.”(4 sep 2003)
De mortuis
20 februari 2010 | Ingen har kommenterat än
Kaffekungen Emilio Lavazza är död.
Drick svart kaffe idag.
Bild: 15/365 black coffee av mdx / flickr under cc-licens.
Lillebror och övervakningen
18 februari 2010 | 8 kommentarer
I skrivande stund har Jesper Nilssons beskrivning av hur han hotades av civilklädda poliser i tunnelbanan över 1700 (ettusen sjuhundra) kommentarer. Länken har aktivt spridits av 1200 twittrare. Artikeln har redan haft gott och väl över en kvarts miljon läsare – och det finns inga tecken på avmattning. (Som jämförelse hade bloggens närmast föregående post en tiondel så många läsare, och sammanlagt 7 kommentarer.)
Som Kjell Häglund konstaterar i Journalisten är det den största storyn på länge.
Många av kommentarerna handlar (mer eller mindre civiliserat) om för eller emot polisen. Det är inget nytt.
Det nya i den här historien är hur polisen tvingade Jesper Nilsson att radera bilderna på sin mobiltelefon, men att han senare kunde han återskapa dem – med lite hjälp av nätet.
Jesper Nilssons beskrivning av vad han gör skulle nästan ordagrant kunna vara hämtad ur Cory Doctorows roman Little Brother från 2008. Det är historien om hur en polisstat i vardande överlistas av ett gäng tonårshackers, med exakt samma resurser som Jesper Nilsson: mobiltelefoner, datorer, gratis programvara, kunskap om nätet.
Little Brother fick en hel drös med priser när den kom ut 2008. Har du inte läst den ännu, gör det – den är riktigt, riktigt bra (och den kan laddas ner gratis). (Little Brother är förstår en anspelning på och pendang till Big Brother från George Orwells bok 1984.)
Att tillgången till mobilkameror utmanar myndigheternas informationsövertag skrev jag om redan för fem år sedan. I New York blev det året närmare 400 av polisen utpekade ”bråkmakare” släppta, efter att allmänhetens videor klart visat att polisens påståenden var falska.
Men även raderade bilder kan alltså fås tillbaka. Eller så hade Jesper kunnat sända direkt från telefonen via Bambuser; videon hade funnits på nätet och hade knappast gått att ta bort.
Relaterat:
- The Onion – den satiriska versionen av att allting spelas in och dokumenteras: Police Slog Through 40,000 Insipid Party Pics To Find Cause Of Dorm Fire
- En mammas erfarenhet av civilklädd polis: ”Någon minut efter att den rasande civilpolisen (som var utklädd till demonstrant) hade vridit om min arm och slitit ut mig på Sveavägen kom trettonåringen springande med tårarna strömmande”: del 1, 2, 3 och 4.
