Blind Höna

Sedan 2001

Var tacksam, ity din arbetsgivare tänker inte bryta mot lagen!

4 mars 2015 | 1 kommentar

”De sjunkande förväntningarnas uppgivenhet”.

Det är en formulering som tyvärr förtjänar att bli klassisk.

Isabella Blondinbella Löwengrip meddelade nyligen att hon kommit fram till att hon ”aldrig [ska] göra skillnad på en gravid eller ickegravid när det gäller karriärmöjlighet, och i sina anställningsintervjuer inte tänker fråga arbetssökande om de var gravida (16 feb 2015).

Reaktionerna blev översvallande.

”BÄSTA JAG LÄST”, skriver Ida.
”Vilket underbart tänk”, kommenterar Evelina.
”Det bästa jag har läst i hela mitt liv, om alla entreprenörer tänkte som du!!!”, skriver M.
”Helt rätt tänk”, säger Madeleine.
”Bra att du tar upp detta” skriver Sara.
”Hoppas fler inspireras”, skriver Nathalie.
”Du är klok! Hoppa du får alla företag att tänka så!”, skriver Emma.
”Så himla bra! Så skulle alla arbetsplatser ha det!” säger Jämtlandshanna.
”Wow! Väldigt bra tänkt! Tänk om alla kunde tänka som du!” säger en Sara.
”Så himla bra initiativ, inlägg och mål. Tror det är jättebra om du tar upp detta när du föreläser på företag och skolor.” kommenterar Lisa.
En annan Lisa säger ”Åh vad UNDERBART! Tänk om alla kunde tänka sådär.”

Nu är det ju bara det, att det där redan står i lagen. Det är sedan 2006 förbjudet att diskriminera i arbetslivet på grund av graviditet.

Den som är, ska vara eller har varit föräldraledig får, enligt lag, inte missgynnas av sin arbetsgivare. Att missgynnas innebär till exempel att i samband med föräldraledighet blir orättvist behandlad när det gäller frågor som lön, arbetsuppgifter, utbildning eller befordran. Skyddet gäller både för den som är anställd och arbetssökande – således vid intervjuer.

Förbudet infördes i föräldraledighetslagen i juni 2006; alltså av en socialdemokratisk regering.

Vad Ida, Evelina, M, Madeleine, Sara och Lisa – och Blondinbella – inte vet är alltså att många redan har tänkt på det där. Och initiativet har inte kommit från entreprenörer, utan från arbetarrörelsen, facket och feminister.

I Aftonbladet kommenterade Karin Petterson:

”Ska vi verkligen vara tacksamma för att en arbetsgivare inte tänker diskriminera oss? (…)

Tage Erlander myntade på 50-talet begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje” för att förklara varför väljarna inte jublade tillräckligt över den socialdemokratiska reformpolitiken. Erlander såg att medborgarnas förväntningar på samhället blev allt större i takt med att välfärdsstaten byggdes ut och att detta var svårt för S-regeringar att hantera.

I dag är det som om vi lever i en spegelbild av den tiden.

I stället för alltför högt ställda krav brottas vi med de sjunkande förväntningarnas uppgivenhet.”
Varsågod för dålig stämning(aftonbladet, 3 mars 2015)

Ett evakuerat inlägg

3 mars 2015 | Ingen har kommenterat än

Bergens Tidenes förstasida om att flygplatsen evakuerats pgs bombhot

Dagens #blogg100-inlägg blev lite annorlunda. Jag är i Bergen, i morgon ska jag prata Jævla drittsystem på ett seminarium här.

Men när jag väntade på min väska på flygplatsen Flesland, kom ett pling i högtalarna och en vänlig röst på norska anmodades oss diskret att ‘roligt gå mot utgängarna och forlate byggnaden’ (ungefär).

En enda gång. Enbart på norska. (!)

Efter lite förvirring samlas all på trottoaren utanför byggnaden, men efter ett tag blir vi hänvisade till att gå till hotellet en bit från flygplatsen.

Enligt uppgifter till Bergens Tidene det sig om ett bombhot mot ett flyg.

Det är ingen fara med mig. Största problemet är nog att jag blir utan middag.

Profetiskt: Häxprocess

2 mars 2015 | Ingen har kommenterat än

1973 sjöng Kjell Höglund in en låt som är över femton minuter lång, för sin tredje LP. Fyrtio år senare har allt han diktade ihop blivit verklighet.

Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill
och fastän häxprocesser hörde gångna tider till
så har vi inte glömt principen, den är alltför bra
den kommer väl till pass när det är något vi vill ha …

Lyssna på Häxprocess på Spotify

Långa låtar var i och för sig inte ovanliga vid den tiden. Den ”symfoniska” rocken stod på sin höjdpunkt, och många låtar var till och med ännu längre, med full symfoniorkester, obegripliga texter och minst fem byten av tonart, tempo och taktart (alla ojämna).
Men ”Häxprocess” var något annat. Kjell Höglund sjunger rakt upp och ner till enkelt komp av akustiskt gitarr, lite trummor, bas och piano.

Men orden flödar. Och flödar. Det handlar om de mörka djupen i en människas liv: känslorna av frustration, misslyckande, utanförskap:

Genom att vi själva en gång tvingades ge upp
bär vi på ett ständigt hat mot dom som ändå sluppit undan
och som hållit kvar en bit av sin vision
vi kan inte tåla det, vi skrider till aktion.
En bitter besvikelse det är vad vi har kvar
Besvikelse och bitterhet är egentligen allt vi har

Höglund har i en intervju berättat att han egentligen skrev på två låtar – en mer personligt psykologisk, och en annan med ett mer samhälleligt perspektiv. Plötsligt insåg att han att båda låtarna handlade om samma sak. För att slippa konfrontera sin frustration och bitterhet vänder man den utåt – mot någon annan:

… och eftersom ju ännu inte allt är perfekt
så behövs det då och då ett passande objekt
på vilket vi kan avreagera vår affekt
och därigenom återfå en smula självrespekt.
Vi behöver sällan någon lysande ursäkt
det räcker många gånger med en påhittad defekt …

… och så startar man en häxjakt till.

Omslag till Kjell Höglunds skiva HäxprocessDet egendomliga var att det här 1973 visserligen var en psykologiskt och verbalt briljant diagnostik – men till stor del en teoretisk övning, som en tonsättning av ett kapitel i en lärobok i psykiatri.
Man ska inte förgylla det förgångna, men början av sjuttiotalet var ingen tid av förföljelse av marginella grupper. Ekonomi var i huvudsak god; det fanns jobb till alla, till och med ungdomar som hoppade av plugget. Internationell solidaritet var det förhärskande samhällsparadigmet. Det var lätt att sjunga med och småle åt Höglunds finurliga text – men det var inte precis på allvar, i alla fall inte i Sverige:

Nåde dem som råkat födas utomlands nånstans
sådana förser vi lätt med både horn och svans
(…)
allt jävelskap beror på den här konspiratören
han står bakom allt det hemska, han är sabotören

han har stiftat ondskefulla anslag mot oss alla
för att störta ner oss i fördärvet att förfalla
han spinner lömska planer och lägger upp intriger
han rår för att marken sjunker och att vattnet stiger.

… men så kändes det knappast 1973.

Den som hade sagt att nazister skulle marschera på gatorna i Sverige ett par decennier in i framtiden, att så kallat ”främlingsfientliga” partier skulle vara bland de största i många västländer, skulle sannolikt ha blivit utskrattad. (Fast Bill Fay sa det också.)

Men det märkligaste är att Kjell Höglund gick ett steg till – från det personligt psykologiska till det samhälleliga. Mot slutet av de femton minutrarna frågar han

Nu ska vi tänka efter, vilka tjänar på det här?
det finns en speciell grupp av människor som är
glada åt att häxbålen flammar då och då
och nöjda när vi andra jagar spöken i det blå

Vilka då? Medan vi idag jagar de allra fattigaste – flyktingar, utfattiga tiggare så går en stor grupp grova brottslingar säkra – nämligen bankdirektörerna själva, skriver SvD. Det har gång på gång visat sig att bankerna sysslat med manipulation och rena bedrägerier kring räntor, marknader och fonder.

Finanskrisen har drivit ner oss i recession, tvingat fram en accelererande nedmontering av välfärdssystemen. Det blev samhället som fick bära kostnaderna: arbetslöshet, ohälsa. Men bankerna fick mer stöd.

Kjell Höglund visste.

Det finns dom som nyttjar vår besvikelse och skuld
för att inte vi ska märka att dom tar vårt guld
Dom rumsterar ostört mens vi sneglar på nåt annat
dom stjäl i skydd av blåa dunster något rent förbannat
Ur bakhåll vittjas våra fickor mycket fort
medan vi bestraffar dom som inget ont har gjort

Dom som tar hem vinsterna på variténs roulett
står i dimridån och kastar fram en falsk polett
och vi som står och spelar börjar anklaga varann
det var han, nej det var han, nej det var faktiskt han

Vi söker oss en syndabock och spelet rullar på…
…och lampor blinkar. Ska vi aldrig lära oss förstå
att det är något skumt med att banken alltid vinner
trots att häxbålet i hörnet oavbrutet brinner?

Påhittade ord, på riktigt

1 mars 2015 | 3 kommentarer

a scared cat, a knight doing thumbs down, Marilyn Monroe reading a book
För de flesta ord är det förstås okänt vem som först tänkte dem, sa dem, skrev ner dem. Men för en del vet man – eller tror sig i alla fall veta – ganska säkert.

15 words you never knew were first used in books (infographic) listar scaredy-cat, unfriend och factoid (bilderna här ovanför) och ytterligare tolv.
För en del av dem kände du nog till upphovskvinnan eller -mannen. Men det är en kul lista – för engelska.

Ska vi göra en på svenska?

logotyp för Blogg 100
#Blogg100 #1

Parlamentsledamöternas lönsamma extraknäck

28 februari 2015 | Ingen har kommenterat än

”Without second jobs,will the Tories now try to raise the minimum wage to £67,000?”

Satir lika bitande som koncentrerad fluorsvavelsyra, lika vass som en kirurgskalpell: Mark Steel (!) skriver i The Independent om brittiska parlamentsledamöter som gärna tar emot fantasibelopp av företag, och David Cameron som tycker det är bra att politiker har ”andra jobb” så det får mer erfarenhet:

”The Conservatives’ Peter Tapsell said allowing second jobs was essential, otherwise the House of Commons would be full of ‘obsessive crackpots’. And it’s the same with any job. You don’t want postmen obsessively delivering post all day like crackpots, so they should be encouraged to nip off after half an hour and earn eight grand for speaking at an arms fair, to make sure they have a range of experience.

In any case, as Malcolm Rifkind explained, it’s not possible to live in London on an MP’s salary of £67,000. This means when Rifkind passes a housing estate in Barking or Peckham, he must assume everyone he sees there earns more than £67,000, and if he finds out they’re on less than that, that they can’t be living. So it’s just as well he’s resigned as he must be under the impression that London has been taken over by zombies. No wonder he needs to earn as much as he can. He’s building himself an electrified underground bunker to withstand a flesh-eating apocalypse.”
Cameron is right — nothing keeps you in touch with the common person like being paid £5k a day (26 feb 2015)

Andra lysande retorikexempel: jag kommer att tänka på Robin Cooks tal när han avgick som brittisk utrikesminister på grund av Irakkriget (i mars 2003). Eller det här lilla stycket av Thomas Friedman, som också handlar om girighet och orimliga ersättningar.

Sämsta. Informationsdesignen. Någonsin.

11 januari 2015 | Ingen har kommenterat än

Boryspil-flygplatsen i Kiev/Kyiv.

Trettondagsmorgonläsning

6 januari 2015 | 1 kommentar

Förstås, Anders Forssells och Anders Ivarsson Westbergs debattartikel i DN: ”Bryt den onda trenden och ta kontroll över byråkratin”. Den vill jag koppla till Fem sorters ökande administration och till min DN-artikel om hurSverige är på väg mot en administrativ infarkt.
Kommer säkert att skriva mer om boken borta på javlaskitsystem.se.

I samma härad: Ökad kontroll skapar misstro mot lärarna (Skolvärlden, 4 jan 2015) om Kristina Hanssons avhandling. Intressant för att den verkar peka på den koppling mellan teknikövertro och ökande byråkratisering som ofta missas.

”– Statliga policytexter var översållade med uttryck om att skolan med automatik skulle bli mycket bättre om lärarna bara tog till sig den nya tekniken, säger Kristina Hansson.
Nu tycker hon det är dags att tänka om.
– Nu har vi haft new public management i svensk skola i 20 år och under de åren har skolresultaten sjunkit. (…)
- Istället för att se med tillit till kontrollerna, är det dags att se med misstro på kontrollerna och sätta tilliten till människorna.”

Vid sidan om: Hugh Howey om digitala bokprenumerationer. Människor läser inte mycket:

”2014 was the year subscription reading services finally gained attention. (…) Many of us have wondered how these companies make money (…) The answer is some combination of gym membership and a steady inflow of venture capital. Scribd reports that the average subscriber reads just one book a month. So the plan here is to make money off people who forgot they joined a thing until they see a charge on their credit card sometime down the road and work up the energy to cancel.

If people do end up using subscriptions in a way that makes them cost-effective for the reader, it’ll either mean these companies will lose money or the payments to publishers and authors will have to go down. Just this week, news of another round of funding for Scribd.com comes in. $22 million more in venture capital raised. This, and a combination of low usage from subscribers, should keep them viable for quite some time without doing to authors what music subscription services have done to other artists, which is to severely reduce their pay.”
Where Do We Go From Here?(5 jan 2015)

Slutligen: Aktivister använde pocket-oh-projektor för att projicera kritiska meddelanden på väggarna till konferens om ekonomi. Första gången?
The protesters who are trying to upend the ‘fantasy world’ of economics (Washington Post, 5 jan 2015)

Fem kvinnor, fem män

5 januari 2015 | Ingen har kommenterat än

fotografiska i Stockholm kan man just se två utställningar: Herb Ritts och Adi Nes.

På första våningen hänger Herb Ritts välkända bild av fem nakna kvinnor. En trappa upp finns Adi Nes bild av fem nästan nakna soldater.

Likheterna är stora – men genusskillnaden mellan bilderna nästan skrattretande övertydlig. Killarna är aktiva, de rör sig, fulla av kraft, utstrålar styrka, alla tittar åt olika håll, struntar i betraktaren. Kvinnorna: stilla, passiva, väntande, alla oavvänt tittande åt samma håll, åt betraktaren.

Men vem – eller vilka – är det som tittar på kvinnorna? Bilden är ganska kluven. Den högra halvan utstrålar ömhet, närhet. Men flickan längst till vänster ser närmast skräckslagen ut. Flickan intill försöker skydda henne, tittar trotsigt rakt fram.

När man sätter bilderna intill varandra uppstår en dimension till. Bredvid männen som svingar ett automatvapen bleknar supermodellernas glamour en smula. Det blir lätt att se kvinnorna som tillfångatagna, hotade, hopträngda i ett kalt utrymme, tvingade att klä av sig; de försöker skyla sig och håller om varandra som skydd. En tankeställare om det utbredda inslaget av sexuellt våld i samband med väpnade konflikter, som länge har bagatelliserats.

Det är inte därför Putin vill ha billigare vodka

25 december 2014 | Ingen har kommenterat än

Vodkan rusar i pris i Ryssland, och Putin är orolig.

”Överpriset på vodka leder bara till en ökad konsumtion av svartsprit. Jag tycker att staten bör tänka på det,” säger Putin enligt DN.

Men det är säkerligen inte det Putin egentligen oroar sig för. Billig sprit har i alla tider använts för att passivisera människor. Apartheidregimen i Sydafrika, Stalins diktatur, den franska kolonialregimen i Vietnam, utsugarkapitalisterna i industrialismens barndom, kolonisatörerna i Eldslandet  – alla har sett till att alkoholen skulle flöda. Druckna människor gör inte revolution.

Faktum är just revolutionen i Ryssland inträffade medan man hade alkoholförbud – på grund av världskriget.

Det Putin är orolig för uttrycks väl av en rimmad vers som varit populär i Ryssland åtminstone sedan Gorbatjev försökte med vissa nykterhetsreformer.

Versen räknar upp vad som händer om vodkan går upp i pris. ”Stoit vodka pjat, sjest, vosim – vse ravno, myj pit ne brosim”. I svensk tolkning blir första versen ungefär

Kostar vodkan fem, sex åtta -
vi dricker ändå utan måtta!

Inflationen har sprungit iväg med de faktiska priserna sedan dess, en billig vodka kostar över tvåhundra rubel för en halvliter. Men vad som oroar Putin är nog vad sista raden i versen uttrycker:
”Esli stoit dvadsat pjat – Zimnij budem brat opjat!

Går den upp till tjugofem
stormar vi Vinterpalatset igen!

Och betydelsen av den sista raden är (vilket alla ryssar vet) ”gör vi revolution igen”.

Vodkaflaskan "Liten Putin"

Den förste Ferdinand

24 december 2014 | 1 kommentar

och han är så lycklig
Så mellan tre och fyra idag såg du filmen om Ferdinand (för vilken gång i ordningen?), och du tror antagligen att det var Walt Disney som hittade på historien?
Inte.
Han har inte ens hittat på bilderna.

The story of Ferdinand skrevs av den amerikanske barnboksförfattaren Munro Leaf 1936, och den illustrerades av Robert Lawson.

Inte så att Disney stal något; filmen var en helt laglig adaption av verket. (Och de förtjänar verkligen allt beröm för att ha levandegjort och spridit historien!)

Men i Sverige är det nog inte många som känner till Lawson eller Leaf. I själva verket är det du ser i Disney-filmen Lawsons bilder, praktiskt taget ruta för ruta – färglagda och animerade. Förståndiga mamma ko, de lustiga talangscouterna, de komiska banderiljärerna och pikadorerna på arenan, den sköna damen i trappan – allt finns i Lawsons original. Till och med vitsar som ”Hot Dogos” (på tjurfäktningsaffischen):

Disney la egentligen bara till en sak ur sin egen fantasi: Leaf och Lawsons stridslystne matador har ingen tatuerad blomma på bröstet, så deras Ferdinand skuttar inte fram för att slicka den på arenan.

Disneys adaptering gjordes redan 1938. Vad som inte heller är bekant idag var att Ferdinand var ytterst kontroversiell. Boken förbjöds i det fascistiska Spanien, och Hitler gav order om att den skulle kastas på bokbålen. Ferdinand tolkades helt enkelt som pacifist.

Egendomligt nog tyckte Stalin att den var okej och lät den (som enda icke-kommunistiska barnbok) publiceras i Polen.

Det sägs nu att Fox planerar att göra en långfilm på Ferdinand.

Lawson hade aldrig varit i Spanien, men landskapet är verkligt. När Ferdinand körs på kärra till Madrid är det ”Nya bron” i staden Ronda vi ser i bakgrunden. Ronda ligger högst uppe på en klippa som stupar brant ner mot slätten nedanför; staden delas av en djup klyfta som bara korsas av tre broar (de två äldre syns i början av filmen men är inte med i Lawsons bilder).

Att Lawson ritade in Ronda (förmodligen från en fotobok) beror kanske på att den moderna spanska tjurfäktningen i princip uppfanns där, i början av 1700-talet.

Tjurfäktning fortsätter i Spanien – utom i Katalonien, där den förbjöds i en folkomröstning 2010.

Däruppe på bron över Tajo-klyftan stod jag själv för många år sedan, som ung man, häftigt förälskad. Bergen i Andalusien har aldrig varit så blå som då.

äldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin