Blind Höna

Sedan 2001

”His welfare is my concern” (Måndagsmusik)

17 juli 2017 | Ingen har kommenterat än

Hur kan en låt med texten ”his welfare is my concern” bli en världshit? Toppa topplistor, sälja guldskivor, göras i cover-version på cover-version?

För att klara ut det behöver vi gå tillbaka till slutet på 1800-talet.

I boken The Parables of Jesus, som trycktes 1884, berättar författaren James Wells, som var verksam inom United Free Church of Scotland, om hur han sett en liten flicka – a wee lass – kånka omkring på en baby. Någon frågade henne om hon inte var trött. Hon påstås ha förvånat svarat ”No, he’s not heavy; he’s my brother.”

Den där frasen fick ett eget liv och började ses i tryck här och där, genom decennierna. I slutet av sextiotalet kom den att användas av låtskrivarna Bobby Scott och Bob Russel. Balladen He ain’t heavy he’s my brother gavs hösten 1969 ut av Hollies, och blev en världshit. Andra artister – The Osmonds, Olivia Newton-John, Neil Diamond med flera – gjorde framgångsrika covers.

”The road is long
With many a winding turn
That leads us to who knows where
Who knows where
But I’m strong
Strong enough to carry him
He ain’t heavy, he’s my brother

So on we go
His welfare is of my concern
No burden is he to bear
We’ll get there

(…)

It’s a long, long road
From which there is no return
While we’re on the way to there
Why not share?

And the load
Doesn’t weigh me down at all
He ain’t heavy he’s my brother”

Men detta var alltså precis i slutet av 60-talet. Innan Svenska Arbetsgivarföreningen dragit igång sin stora reklamkampanj ”Satsa på dig själv” (1979). Innan Margaret Thatcher konkluderat ”there is no such thing as society” (1987). Och innan den tjackknaprande filosofen (Ayn Rand) som predikade att ”man exists for his own sake … he must not sacrifice himself to others” fick se en av sina närmaste lärjungar (Alan Greenspan) bli rådgivare till USAs president (Gerald Ford).

(För att absolut vara rättvis mot Thatcher fortsatte hon faktiskt med att säga att varje människa hade en individuell plikt att ta hand om andra människor. Men det var ju inte vad som kom att leva kvar av hennes uttalande.)

Kontentan: tiderna förändrades. ”Solidaritet” upphörde att vara ett honnörsord. Det hade knappast blivit en superhit av låten 1980.

Hollies svulstiga version med trestämmig sång är fortfarande tung.

Men det finns faktiskt en modernare version, från 2012: en stödversion för kampanjen för utredning av katastrofen på Hillsborough-stadion med två dussin världsstjärnor: Robbie Williams, Mel C, Paul McCartney:

”They got their bonfire”

11 juli 2017 | Ingen har kommenterat än

Bild: i ordet Austerity har i:et byyts ut mot det utbrända Grenfell Tower

Det här måste vara en av de starkaste politiska propagandabilderna någonsin.

Tories har under lång tid gjort brutala nedskärningar i brandskydd och säkerhetsåtgärder. Som hela austerity-agendan har nedskärningarna framför allt haft ideologiska motiv – att av-samhälleliga samhället. David Cameron drev på för att ”killing off the health and safety nonsense”. Boris Johnson förlöjligade säkerhetsåtgärder som hänsyn till ”extremely stupid people”. Regleringar – ”red tape” – påstods vara ett hinder för tillväxt, som man skulle ”elda upp” – a ”bonfire of regulations”.

I Guardian konstaterade Jonathan Freedland bitskt konstaterade: “They got their bonfire.”

Men excesserna i ”red tape” var påhittade. Inte olikt hur regleringar och överklaganden har påståtts vara en bromskloss för byggande i Sverige – tills DN förra året visade att en viktig anledning är byggherrarnas strategi att bromsa byggtakten för att hålla priserna på bostäderna uppe.

Länkar:
With Grenfell Tower, we’ve seen what ‘ripping up red tape’ really looks like (Guardian, 15 juni 2017).

After Grenfell Tower Fire, U.K. Asks: Has Deregulation Gone Too Far? (NY Times, 28 juni 2017).

”In Sweden, women are rulers of the universe”

17 juni 2017 | Ingen har kommenterat än

Paulina Porizkova

”I was 9 when I first stepped into a Swedish school. Freshly arrived from Czechoslovakia, I was bullied by a boy for being an immigrant. My one friend, a tiny little girl, punched him in the face. I was impressed. (…) It didn’t take long to understand that in Sweden, my power was suddenly equal to a boy’s.”
America Made Me a Feminist, NY Times’ 10 juni 2017

Intressant, smart och synnerligen välskriven jämförelse av hur det kan vara att vara kvinna i fyra olika kulturer: Tjeckoslovakien, Sverige, Frankrike och USA av före detta supermodellen Paulina Porizkova.

”But the American woman is told she can do anything and then is knocked down the moment she proves it. In adapting myself to my new country, my Swedish woman power began to wilt. I now have no choice but to pull the word ‘feminist’ out of the dusty drawer and polish it up.”

Sverige får mycket cred i de 796 kommentarerna.

Monument Valley 2!

16 juni 2017 | Ingen har kommenterat än

Monument Valley 2
Monument Valley måste vara ett av de vackraste spel som gjorts. Nu har del 2 kommit.

Från Monument Valley 2

Ännu en helt ny mening

13 juni 2017 | Ingen har kommenterat än

Rubrik porrmissbrukande bombnazist stympade sig själv med yxa

Porrmissbrukande bombnazist stympade sig själv med yxa

”Linguists are not kidding when they say that your command of language enables you to understand sentences that have never occurred before in the entire history of the human species.” (Geoffrey Pullum)

Tidigare Helt nya meningar (Blind Höna 4 feb 2017)

I wish I was in London (Monday music)

12 juni 2017 | Ingen har kommenterat än

foggy view from hotel room

… but I’m not. In this northern Swedish city, though, the above is the actual view from my hotel room. And what I think of is this:

”The hotel is just like yesterday’s, and the city has no name.
It just stands there in a grey haze, And my room is the same.”

So here’s that lyric, by the late, great Sandy Denny (discovered many years after her tragic death), set to music by the gifted Thea Gilmore. From the 2011 album Don’t stop singing.

This is different version of the song than on the album. (In my opinion, better.) The album got great reviews in The Independent & The Guardian.

Also on Blind Höna: Sandy Denny herself – Who knows were the times goes? (8 februari 2016)

Presenten som försvann: musik

12 juni 2017 | 1 kommentar

Bara en liten sak som vi gjorde förr, som har försvunnit nästan helt nu när de streamande musiktjänsterna tagit över:

Att ge bort musik. En enhet musik – en LP- eller CD-skiva – var en vanlig födelsedagspresent, julklapp, inflyttningspresent, eller i stället för blommor när man blev bortbjuden. Inslagen i presentpapper eller specialdesignad kartong. Särskilt utvald och införskaffad: Man måste ju ta sig till en skivbutik för att köpa den.

För er som inte var med på den tiden, kanske man måste förklara att just den relativa svårtillgängligheten hos musik gjorde den till en attraktiv presentidé. Att det krävdes en viss ansträngning av givaren var en viktig del av presentens värde. Också deras (förhoppningsvis) omsorg i urvalet.

Rent matematiskt kan man också säga, att när ingen hade råd med att ha tillgång till mer än en mycket begränsad del av all tänkbar musik, var varje ny delmängd, varje CD eller LP man kunde lägga till, rent automatiskt värdefull. När all musik är ett knapptryck och noll kronor bort representerar den inget liknande värde.

Tro inte nu att jag säger ”det var bättre förr”. Snabb tillgång till en enorm musikskatt är sannerligen fantastiskt. Jag bara konstaterar att detta är en liten sak som vi inte längre gör. Om du vill kan du betrakta det här inlägget som ett tips till framtida författare av historiska romaner från 1900-talet: glöm inte bort att skriva scenen där huvudpersonen önskar sig en viss skiva till födelsedagen. Eller när hen får fel! En Black Sabbath-platta hen inte alls ville ha. Eller redan hade! Då måste hen gå och byta den.

Med iTunes kan man förstås i princip ge bort ett musikalbum – det vill säga betala för att någon annan ska kunna ladda ner det till sin mobil eller dator. Mottagaren får ett mejl med länk. Kanske gjordes det någon gång under vad vi skulle kunna kalla iPod-eran av musiklyssning. Inte av mig eller någon jag känner dock. Och i och med streamingtjänsterna har det blivit meningslöst.

Digitala presenter saknar också flera viktiga kvaliteter som de fysiska har. De överlämnas inte från min hand till mottagarens hand, vid ett specifikt tillfälle, där båda är närvarande, vilket är en viktig del av ritualen. Det är inte inslagna i snyggt omslag. Och att öppna ett mejl med iTunes Store som avsändare ger inte precis samma fördröjda avslöjande- och överraskningseffekt som att veckla loss ett glansigt presentpapper.

Man kan förvisso idag köpa ett plastkort för några månaders Spotify premiumabonnemang, lägga i ett kuvert och lämna över. Men det är inte riktigt samma sak. Bandet mellan givare och mottagaren blir rimligen svagare (med i princip alla presentkort). Den delade upplevelsen av att just den här skivan fick jag av dig/fick du av mig, saknas.

Relaterat på Blind Höna – en annan sak som försvunnit: Borta (men inte saknat), 17 juli 2006

PS: Jo, jag vet att det ännu finns en subkultur med nytillverkning av vinylskivor. Men det är inte alls samma kulturellt allmängiltiga fenomen.

A Middle Class Which Aligns with the Rich Cuts Its Own Throat

11 juni 2017 | Ingen har kommenterat än

and then we told them it would trickle down

The middle class, can, broadly speaking, align with the rich or with the poor.

If it aligns with the rich, the policies it favors benefit the rich exponentially more than they do the middle class. Tax cuts went primarily to the rich, by magnitudes, for example. Real estate prices rising faster than wages made some middle class families rich, but benefited the rich magnitudes more than the middle class. (…)

The rich become powerful faster than the middle class and ultimately the policies they favor do not include keeping the middle class healthy: The rich want low wages, ‘flexible’ labour laws, bankruptcy laws that favor their interests but not that of the middle class, plenty of financialized rent streams, and so on.

The first generation to make the devil’s bargain with the rich can benefit, maybe even some of the second, mind you. (…) But their kids are saddled with huge debt, make less money than their parents at every stage of their lives, and can’t afford to buy houses or even pay rent anywhere decent.

If the middle class sides with the poor, on the other hand, almost everything they do also helps the middle class. Poor people with money spend that money, and wage increases are much more useful to the middle class than capital gains because they are durable. And policies which reduce the size of the working class and poor, make the middle class bigger and stronger.”

Ian Welsh: A Middle Class Which Aligns with the Rich Cuts Its Own Throat

High Sierra (aktuell måndagsmusik, i sista minuten)

5 juni 2017 | Ingen har kommenterat än

”High Sierra” med underbara Sarah Jarosz, Chris Eldrige (gitarr), Chris Thile (mandolin) med flera. Från A Prarie Home Companion (15 oktober 2016).

Skriven av Harley Lee Allen. Sarah Jarosz spelar en octave mandolin eller mandola (namnen varierar).

Luke Bankole: Handmaid’s Tale hälsar till Parable of the Sower

4 juni 2017 | Ingen har kommenterat än

june-offred och luke från the handmaid's tale
I tv-versionen av The Handmaid’s Tale har vi nu fått veta att Offreds man Luke heter ”Bankole” i efternamn. Det finns inte i originalboken, och är en tydlig blinkning till Octavia Butlers dystopi The Parable of the Sower, där den kvinnliga huvudpersonens svarta man heter just Bankole (i förnamn).

Om du fascineras av The Handmaid’s Tale kommer du säkert också att bli fängslad av Butlers böcker.

Böckerna har mycket gemensamt: i sviterna efter en miljökatastrof tar en religiös teokrati makten i ett sönderfallande USA. Skillnaderna ligger bland annat i att Atwoods teokratiska samhälle är så prydligt, genomorganiserat, välordnat, kontrollerat (i alla fall på ytan). Med ”ögonen” som ser allt har det sina rötter i Orwells 1984.

Butlers vision får en snarare att tänka på Flugornas herre. En brutal kamp på liv och död mellan människor som berövas sina mänskliga egenskaper, ett allas krig mot alla drivet av opåverkbara krafter.

Dessvärre känns den visionen troligare idag.

Tidigare på Blind Höna: ”Make America Great Again”: Obehagligt träffsäker nära-framtiden-dystopi från 1990-talet

octavia butler with her two books about earthseed

äldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin