Blind Höna

Sedan 2001

UX podcast

7 mars 2019 | Ingen har kommenterat än

#205 Evil genius

Musikalisk måndag: Jon Batistes ”Nocturne No 1 in D Minor”

4 mars 2019 | Ingen har kommenterat än

Det är mer av en tango, egentligen. Börjar lugnt och stilla men vilken uppbyggnad! Vid 3.15 dänger Jon Batiste hela underarmen i klaviaturens vänstra halva; det är vad jag kallar ett kluster. Och sedan fortsätter det med rejäla drag med hela näven över tangenterna. Publiken blir som galna!

Från ett framträdande Live from here i dec 2018. Låten finns på senaste albumet Hollywood Africans.

Utan dem är vi rökta

27 februari 2019 | Ingen har kommenterat än

daggmask
I boken The tent har Margaret Atwood ett kapitel kallat Three novels I won’t write soon. Det innehåller tre utkast, varav det första heter Worm Zero.

In this novel all the worms die. That would include the nematodes. (…) Quite soon – because the earthworms are now defunct, and that’s important – the soil is no longer circulating in the usual fashion. Worm dung is no longer extruded at the surface, wormholes no longer allow rain to penetrate. Valuable nutrients remain sealed in layers of subsoil. Formerly productive fields turn to granite. Crops become stunted and then won’t grow at all. Famine gets going.

Who shall we follow in the course of this doleful story? I vote for Chris and Amanda. They flee to their summer cottage, as civic order breaks down in the once-thriving town where they live and people start eating their cats and goldfish and the dried ornamental sunflowers in their dining-room floral arrangements.

Last scene: Amanda is trying to poke holes in the flint-hard soil with a knitting needle. Chris comes out of the house. He has a cup containing the last scrapings of decaf instant coffee. ”At least we’re together.” says Amanda.

Our should I have Chris yell. ”Where are you, fucking worms, when we need you most?”

Citerat med anledningen av nyheten att daggmaskarna håller på att försvinna:

Farmers fight to save Britain’s disappearing earthworms – Song thrush and soil fertility under threat from decline of surface-dwelling worms (Guardian, 26 feb 2019).

Mer från The tent: The makorin has malfunctioned (Blind Höna, 18 juni 2006).

Bild: Dan Brekke/Flickr under CC-license.

Om höns och byråkratsvenska

26 februari 2019 | Ingen har kommenterat än

Ett litet inlägg om byråkratsvenska och blinda hönor bort på Inte så jävla krångligt-bloggen.
höna

Musikalisk måndag: Sara Bareilles tar sig an mansplainers i ”King of Anything”

18 februari 2019 | Ingen har kommenterat än

”Splaining”. Eller ”mästrande”, som det borde heta på svenska. Förvisso existerar både womansplaining och mansplaining, men det är den senare (”mansmästrande”) som är mest värd att uppmärksamma – eftersom samhället inte är jämlikt.

Fantastiska Sara Bareilles tar sig an mästrare i ”King of Anything”. Det låter tungt, men du kommer att dansa fram till den här medryckande dängan – med texten:

”You’ve got opinions, man
We’re all entitled to ’em –
but I never asked.

You sound so innocent,
All full of good intent,
Swear you know best …

Who cares if you disagree?
You are not me.
Who made you king of anything?
So you dare
tell me who to be?
Who died – and made you king of anything?

Officiell video; lite svårtittad, men det finns också många bra liveversioner på YouTube.

Ur den mörka tunneln

10 februari 2019 | 1 kommentar

solig husfasad och blå himmelHurra! Fira! Mynningsdagen! Vi är idag ute ur Den Mörka Tunneln – årets 100 mörkaste dagar.

Det är nu man börjar känna: ”Jamen, det är ju faktiskt ljust nu … när man går till jobbet.”

Och så är det bara drygt 80 dagar kvar till vi når Den Ljusa Bron, den som välver sig över natt och dag, där man glider fram, ständigt upplyst – årets etthundra ljusaste dagar.

Min vän Nils bilder från den mörka tunneln, i DN (9 feb 2019).

Det är också Nils som kommit på begreppet ”Den mörka tunneln”.

Musikalisk måndag: Rhiannon Giddens ”Birmingham Sunday”

21 januari 2019 | Ingen har kommenterat än

Så idag firas Martin Luther King Day i USA.

Så mycket måndag det än är, vad bättre än att lyssna på Rhiannon Giddens version av ”Birmingham Sunday”.

”Birmingham Sunday” skrevs av Richard Farina efter terrorbombningen av baptistkyrkan i Alabama, söndagen 15 september. Bomben dödade fyra svarta flickor mellan elva och fjorton år dödades och 21 personer skadades av den sprängladdning som fyra kända Ku Klux Klan-medlemmar briserade under gudstjänsten. Fast de var kända av polisen, lades fallet ner. en av konspiratörerna dömdes 1977; de övriga tre gick fria ända till år 2001-2002.

Addie Mae Collins, Cynthia Wesley, Carole Robertson och Carol Denise McNair dog. Förövarnas namn må för alltid vara ohörda, glömda.

”On Birmingham Sunday a noise shook the ground.
And people all over the earth turned around.
For no one recalled a more cowardly sound.
And the choirs kept singing of freedom.”

Imperfekt: Vi som älskade internet så mycket

3 januari 2019 | Ingen har kommenterat än

För ett drygt år sedan skrev jag om ”vi som älskade internet så mycket”, i posten Internetdagarnas åtta bitars-nostalgi är adekvat, men troligen omedveten (Blind Höna, 11 dec 2017).

Nu har Andrew Leonard, veteran från Wired, skrivit på medium om that’s why I loved the Internet so much.

Leonard börjar med att beskriva hur han sommaren 1993 ”fell in live with the Internet”, men hur han 25 år senare ”want to shake my news feed by the scruff of the neck and growl: Have you people learned nothing?!”

Han lyfter fram blockchain som det tydligaste symptomet på att ”the same utopian promises that bloomed during the Internet’s early days are back”.

”But if there is one thing that we should have learned from the history of the last 25 years, it is that digital networks and computers and code are no solution to human brokenness.

The indisputable fact — obvious to anyone who has studied the history of technology or simply been alive for the last 25 years — is that living, breathing humans will deploy any conceivable technology for both good and evil, for the realization of both freedom and tyranny, for greed and power, and just plain mayhem. The Internet gave white supremacists a voice denied to them for decades.”

Om dagens teknikentusiaster skriver han att de

” …are falling victim to exactly the same fallacies their hacker forebears embraced: this notion that we can code ourselves out of the deep holes we’ve dug; that we are building utopias in our virtualities that will finesse away the imperfections of human character.

It seems to me increasingly clear that we need to spend less time abstracting away our humanity and more time pressing the flesh. Instead of seeking out the anomie of decentralization, we need to figure out how to come together. To successfully deal with the failings of humanity, we have to spend more time with humans and less time thumbing our smartphones.”The Blockchain Is a Reminder of the Internet’s Failure, 5 dec 2018″

Nu går sista limpan

30 december 2018 | Ingen har kommenterat än

gotlandslimpa i förpackning

Eskelunds bageri lägger ner vid nyår. Mina sista hamstrade Gotlandslimpor är nu slut. Barndomens smakminnen är nu bara minnen.

I alla fall nästan. Gotlandslimpan är en traditionell söt limpa kryddad med pomerans, och liknande recept finns i andra landsdelar. Men en ”Waxholmslimpa” har inte samma smak av morfar, av Karlsö, av sommarlov.

en limpsmörgås med ost och en med priclig korv

On Chesil Beach

30 december 2018 | Ingen har kommenterat än

Apropå det här med om det finns ord eller ”språk” för saker och ting, kan jag inte nog varmt rekommendera ”On Chesil Beach” av Ian McEwan.

Det är juli 1962 och nygifta Edward och Florence står inför sin bröllopsnatt. Båda är oskulder, de är skräckslagna inför vad de förväntas göra, och de kämpar förgäves med hur de ska tala med varandra om det.

När man ibland säger att ”det finns inte ett språk för att tala om x” handlar det mer om att sociala konventioner förbjuder oss, och liknande, än att det verkligen inte finns ett språk. Alltnog, i McEwans utsökta bok kan man i alla fall läsa saker som

”The term ’teenager’ had not long been invented, and it never occurred to him that the separateness he felt, which was both painful and delicious, could be shared by anyone else.”

McEwan är född 1948, så han har goda förutsättningar att beskriva det tidiga 60-talets stämningar. Som det här:

”The language and practice of therapy, the currency of feelings diligently shared, mutually analysed, were not yet in general circulation. […] It was not yet customary to regard oneself in everyday terms as an enigma, an exercise in narrative history, or as a problem waiting to be solved.”

Det är få gånger jag upplevt hur en författare kan frilägga och visa lager efter lager efter lager av ibland motstridiga känslor hos sina figurer. Tolstoj kunde det. Tjechov kunde det. McEwan kan det.

Såväl vemodet som det nätta formatet får en också att tänka på Tjechov; ”On Chesil Beach” är mer av en långnovell än en roman.

Tydligen har det blivit film av den här; jag har inte sett den, men det verkar knepigt eftersom en så bärande del är beskrivningar av huvudpersonernas outtalade tankar. De gjorde väl ett hyfsat jobb med filmatiseringen av samme författares Atonement, men fick också ta till en berättarröst där om jag minns rätt.

Chesil Beach finns i verkligheten: i Dorset i södra England.

äldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin