Blind Höna

Sedan 2001

Foto: Björn Falkevik

22 februari 2018 | 1 kommentar

Jonas, porträtterad av Björn Falkevik
Det kalla kriget ringde och ville komma tillbaka …

Just saying, om du behöver foto- eller filmjobb gjorda, prata med Björn på Socialvideo.
(Klicka på bilden för att se en större version.)

Margaret Atwood: Hag-Seed

19 februari 2018 | Ingen har kommenterat än

omslag hag-seed
Faktiskt. Margaret borde få Nobelpriset. Annars är det en skandal av ibsenska dimensioner.

Hag-Seed är en briljant tilldiktning till Shakespeares Stormen. Som jag har påpekat tidigare har Atwood en stark förkärlek för meta-berättelser: flera av hennes böcker har andra (fiktiva) böcker inuti sig, som på raffinerade sätt återspeglar eller kommenterar den yttre handlingen. Insprängd i Den blinde mördarens berättelse om och av den åldrade Iris, finns till exempel kapitel från hennes (uppdiktade) syster Lauras (uppdiktade) roman.

I Shakespeares Stormen har huvudpersonen Prospero tvingats i exil av sin svekfulle bror Antonio. När Prospero får en chans att hämnas, gör han det genom att sätta upp ett skådespel i skådespelet. Med hjälp av luftanden Ariel, som i praktiken är regissörens Prosperos special effects-operatör, frammanar han illusionen av en fruktansvärd storm. Antonio och han sällskap luras av bländspelet och tror att de lidit skeppsbrott på Prosperos ö. Där dras de sedan in i Prosperos planerade hämnd: som marionettdockor dinglar de i hans trådar.

I Hag-seed är huvudpersonen teaterregissören Felix, som förråtts av sin svekfulle kompanjon Tony. Hans exil är en tjänst som teaterpedagog i ett fängelse: grovt kriminella får sätta upp Shakespeare i ett rehabiliteringsprogram. När tillfället öppnar sig för Felix att hämnas låter han fångarna sätta upp … Stormen. Han sätter sig själv rollen som Prospero, för att snärja Tony och hans anhang i lika intrikata illusioner.

Så Felix liv och öde i Atwoods text blir en spegelbild av Prosperos liv och öde i Shakespeares pjäs. Så vi har tre sammanlänkade nivåer: Atwoods text, Shakespeares berättelse inuti den, och Properos skådespel inuti Stormen …

Men om det verkar krångligt är det inte det minsta krångligt att läsa. Atwood skriver med sådan elegans och lätthet att man kan njuta fullt ut av berättelsen utan att egentligen reflektera över hur intrikat den är konstruerad. Det är spännande, roligt, insiktsfullt, och rörande – särskilt i behandlingen av de båda Mirandorna: Prosperos dotter och Felix dotter.

För många, många år sedan såg jag Stormen som en friluftsuppsättning på Torekällberget i Södertälje. Lars-Göran Persson gjorde Ariel. Det var ett ovanligt val, eftersom han var tämligen atletisk, och vindanden Ariel brukar framställas som något tunt, eteriskt. Men LGP gick på tå, vibrerade (bokstavligt) av kraft – och hade en blå badmössa på huvudet. I boken klär Atwood/Felix sin Ariel i … blå badmössa! Och den dömde brottslingen som spelar Ariel ser jag också framför mig som en ganska tuff bit.

Över huvud taget är scenografin och ”special effects” en viktig del i storyn. Om man gillar teater och scenografi det allra minsta kommer man att älska Hag-Seed. Och är man intresserad av pedagogik finns här en rad intressanta saker. Hur Felix motiverar fångarna: Bland annat får de bara använda svordomar som finns i texten. Därav titeln: Hag-Seed.

Atwoods bok ingår i förlaget Hogarths serie med omdiktningar av åtta Shakespearepjäser. Jeanette Winterson gör om En vintersaga. Jo Nesbø gör en moden noir-deckare av Macbeth. Gillian Flynns version av Hamlet kommer 2021

Jag har svårt att se att någon av dem skulle toppa Atwoods eleganta parafras, pastisch och parabel.

Släpp telefonen och kom och lägg dig

13 februari 2018 | 1 kommentar

”Data from the General Social Survey shows that the share of people 18 to 30 who have not had sex in the past year has risen to nearly 20 percent today, from about 10 percent between 1990 and 2010.
The share having sex at least two times a month has fallen to about 65 percent, from about 75 percent from 1990 to 2010.

Diminished face-to-face interaction, and possibly increased use of pornography, may explain the fall in sex, and both of those trends may be explained by the rise in cellphone usage and other screen time.

Smartphone ownership rates have more than doubled for every age group in America since 2010, meaning that almost all of us now carry a get-out-of-human-interaction-free card in our pockets 24/7.”
American Fertility Is Falling Short of What Women Want, NY Times, 13 feb 2018

Southern reach

13 februari 2018 | Ingen har kommenterat än

omslag southern reach-trilogin

Ingen kan förstå vad Area X egentligen är. En anonym kuststräcka har spärrats av på ett obegripligt sätt som trotsar fysiska lagar. Är det aliens som landat? Vad händer egentligen med expeditionerna som skickas in i området? Och de få som kommer tillbaka, varför har de tappat minnet?

Jeff Vandermeers Southern Reach-trilogi – böckerna Annihilation, Authority och Acceptance – är ett fascinerande och ambitiöst försök att gestalta något verkligt främmande, nästan obegripligt. Här är inget så enkelt som en humanoid som kliver ur ett rymdskepp och säger nåt på ett språk som bara kräver lite jobb att tolka.

Bitvis är det spännande. Och snart blir första delen en actionfilm med Natalie Portman och Tuva Novotny. Men slutintrycket av böckerna är trots allt lite …”wtf was that all about?”. En aning ”overthunk”.

Roligt att Vandermeer i slutnoterna nämner Tove Janssons muminböcker (!) som en viktig inspirationskälla – särskilt Trollvinter. Men i beskrivningen av fyren och fyrvaktaren, vilka båda spelar en central roll i Vandermeers story, spökar allt Moominpappa at Sea. (En lång essä om Pappan och havet finns här!).

Många har sett parallellerna till ”zonen” i Arkadij och Boris Strugatskijs Picknick vid vägkanten, som blev filmen Stalker i Andrej Tarkovskijs regi. Men del två – Authority – har en annan definitiv parallell i bröderna Strugatskijs Snigeln på sluttningen. Det är en svart satir över byråkratin inom en forskningsstation utanför en lika mystiskt område (skogen).

”Peretz, who works at the Administration, wants to visit the Forest. Candide crashed in the Forest years ago and wants to return to the Administration. Their journeys are surprising and strange, and readers are left to puzzle out the mysteries of these foreign environments. The Strugatskys themselves called The Snail on the Slope ‘the most perfect and the most valuable of our works’.”

Och så har vi ju Stanislaw Lems Solaris, som också filmatiserades av Tarkovskij! Ytterligare en forskningsstation utanför en mystisk, obegriplig plats (här synbarligen en egen planet, möjligen ett enda stort levande väsen). Och där huvudpersonen, psykologens, främsta intresse också är expeditionsmedlemmarna snarare än miljön. Och där det främmande objektet också (liten spoilervarning här!) kan läsa av observatörernas hjärnor, från dem skapa levande kopior av människor och få dem att dyka upp på stationen …

Vandermeers Area X är en helt egna skapelse. Men det är intressant att se hur tankegods som sf-författare i östblocket laborerade med för femtio år sedan har fått ny skepnad.

Annihilation finns nu på svenska, som Avgrund.

Ta tåget till skidor i Europa

12 februari 2018 | 1 kommentar

Sveriges Natur om skidresor med tåg:

Sett ur klimatsynpunkt har EU:s transportpolitik de senaste 25 åren inte varit den bästa. 1992 avreglerades flyget till glädje för alla flygresenärer. Ökad konkurrens i luften ledde till allt fler direktlinjer och en prispress som mer än halverat biljettpriserna. Europas tåg­bolag svarade inte på utmaningen utan lade ner flera internationella långlinjer, bland annat de populära nattågen. Tågresandet i EU har följaktligen minskat, medan flygresandet ökat explosionsartat.

Men det ljusnar vid horisonten. I fjol klubbade EU nya regler för tågen i Europa som innebär att medlemsländerna ska samordna tågteknik och säkerhetsstandarder.”
Sveriges Natur: Ta tåget till skidbacken (30 nov 2017)

Ute ut tunneln! (Måndagsmusik)

12 februari 2018 | Ingen har kommenterat än

Hurra! Vi är ute ur 100-dagarstunneln!

Vi firar med musik i skir, bländande vårsol: ”Some Tyrant” med Aoife O’Donovan och Sarah Gros – två tredjedelar av I’m with her.

The Noise of Time: ”Who engineers the engineers?”

7 februari 2018 | Ingen har kommenterat än

omslag the noise of time

När kvällen kommer går kompositören Dmitrij Sjostakovitj inte till sängs. Istället tar han på sig sina ytterkläder, packar sin lilla väska, går ut till hissen i trappuppgången – och väntar hela natten. Väntar på att den sovjetiska hemliga polisen ska komma för att hämta honom.

Han vill inte utsätta sin fru och nyfödda dotter för att Stalins råskinn ska storma in och rycka honom ur sängen. Året är 1936, och Sjostakovitj opera Lady Macbeth från Mtsensk har i en ledarartikel i Pravda kallats för ”Kaos i stället för musik”. Den första stalinistiska terrorn har just börjat, och alla antar att artikeln är en dödsdom.

Men av någon anledning, kanske en märklig slump, dök bödlarna aldrig upp. Sjostakovitj sparades, men tvingades (som så många andra) att spela med i en absurd teaterfars; att fejka trohet till partiet, till de förvridna ”kommunistiska” idealen i Sovjet, och till Stalins bisarra musikpolitik.

I The Noise of Time gör Julian Barnes tre nedslag i Sjostakovitjs liv: 1936, 1948 och 1960. De faktiska händelserna är korrekta (såvitt man vet). Men Barnes föreställer sig Sjostakovitjs inre monolog, hans grubbel över ärlighet eller feghet i konsten, och i livet. Det är en vacker, rörande, skrämmande och melankolisk berättelse – med några oväntade moderna paralleller.

Barnes låter Sjostakovitj reflektera över hur bolsjevikerna såg sig som ”människosjälens ingenjörer”, som ville omskapa och styra människan efter vetenskapliga principer. Men ”Who engineers the engineers” – vem styr ingenjörerna? frågar Barnes/Sjostakovitj; en ny variant av det klassiska latincitatet Quis custodiet ipsos custodes eller Vem ska vakta väktarna? Frasen används allmänt för att peka på dilemmat hur makt kan kontrolleras.

Idag är det ”tech”-romantikerna som lika radikalt vill omskapa våra liv och värld, som en gång revolutionsromantikerna. Och när de ger oss tvålautomater som diskriminerar färgade, nyckelsystem som utesluter att kvinnor kan vara läkare, eller toaletter som inte fungerar för barn (för att bara nämna några bisarra skapelser), är det relevant att fråga: vad har byggt deras världsbild?

Quis machinatur ipsos machinatores? Eller, vem konstruerar konstruktörerna?

Man of shadows

7 februari 2018 | Ingen har kommenterat än

a man of shadows av Jeff Noon - omslag
Tänk dig en stad helt täckt av ett nät, spänt på master från hustaken. Nätet är elektriskt och varenda kvadratcentimeter är behängd med lampor: glödlampor, lysrör, neonrör, halogenlampor, led-lampor, strålkastare …. Ingenting stängs någonsin av, ljuset strålar på dygnet runt. Välkommen till Dayzone, staden utan skuggor; staden där det aldrig, aldrig är natt.

Den nedgångne privatdetektiven Nyquist (jag ser Michael Nyqvists ansikte framför mig hela tiden) söker efter en tonårstjej på rymmen. Samtidigt härjas Dayzone av den osynlig mördare som kallas Quicksilver. Hur kan mördaren slå till, i fullt ”dags”ljus, utan att synas?

Klichéerna staplas på varandra: Nyqvist dricker hellre än äter, sover inte, blir ständigt halvt ihjälslagen. Hans kläder klistrar sig mot kroppen av svett. Han fantiserar hela tiden om ett bad och en sömn som aldrig blir av.
Finns det ett samband mellan flickan på rymmen och morden? Eller är det bara Nyquists hallucinatoriska utmattning som gäckar honom?

A man of shadows är en surrealistisk thriller av Jeff Noon (passande namn!); en pastisch på noir-deckare i en alternativ femtiotals-värld.

I Dayzone dyrkar man ljuset och solguden Apollon. Nattklubbarna är ”dagklubbar” med bländande belysning. Eftersom det normala dag och natt inte längre kan skönjas kan man välja sin tid själv: snabbare eller långsammare timmar, eftermiddag eller förmiddag. Din armbandsklocka står på vad du vill att den ska, och tickar på i den takt du vill. Att sälja och välja ”timelines” är big business.

Men i andra halvan av staden – Nocturna – är det ständigt natt. Bara enstaka lampor på den uppspända väven lyser och bildar svaga konstgjorda stjärnbilder på den dolda himlen. Endast de svagaste lampor är tända i hus och byggnader.

Och mellan Dag och Natt går pendeltågen genom det mytiska, metafysiska, övergivna och farliga skymningsområdet i ilfart, utan att stanna.

Temat med ständig dag och ständig natt har förstås använts förut: Roger Zelaznys roman Jack of shadows utspelas på en planet som inte roterar: dagsidan är ständigt vänd mot sin sol, nattsidan mot stjärnorna. Men Zelaznys värld är fantasy. Noons är amerikanskt femtiotal med skumma barer, sjaskiga hotel, uppsvidade langare och korrumperade politiker.

Det är väldigt filmiskt. Den totala överdosen av klichéer gör att historien får ett starkt stiliserat drag, som faktiskt funkar. Det surrealistiska Dayzone/Nocturna blir som en lång dröm.

Det antyds att det blir fler böcker om Nyquist.

Telefon-lur

6 februari 2018 | 3 kommentarer

För att stävja smartphoneberoendet har jag designat om bakgrundsbilden på min enhet, så hemskärmen i vila nu ser ut så här:
Hemskärm med budskapet "installerar. Ca 30 min återstår

Vill du göra samma, är detta originalbilden att ladda ner och installera.

I’m with her (Måndagsmusik)

5 februari 2018 | Ingen har kommenterat än

Alltså, I’m with her: Sara Watkins, Sarah Jarosz and Aoife O’Donovan. Tajtare trio än de här finns inte. Här en cover på Adeles ”Send My Love (To Your New Lover)

De kommer till Stockholm 6 maj!

äldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin