On Chesil Beach
30 december 2018 | Ingen har kommenterat än
Apropå det här med om det finns ord eller ”språk” för saker och ting, kan jag inte nog varmt rekommendera ”On Chesil Beach” av Ian McEwan.
Det är juli 1962 och nygifta Edward och Florence står inför sin bröllopsnatt. Båda är oskulder, de är skräckslagna inför vad de förväntas göra, och de kämpar förgäves med hur de ska tala med varandra om det.
När man ibland säger att ”det finns inte ett språk för att tala om x” handlar det mer om att sociala konventioner förbjuder oss, och liknande, än att det verkligen inte finns ett språk. Alltnog, i McEwans utsökta bok kan man i alla fall läsa saker som
”The term ’teenager’ had not long been invented, and it never occurred to him that the separateness he felt, which was both painful and delicious, could be shared by anyone else.”
McEwan är född 1948, så han har goda förutsättningar att beskriva det tidiga 60-talets stämningar. Som det här:
”The language and practice of therapy, the currency of feelings diligently shared, mutually analysed, were not yet in general circulation. […] It was not yet customary to regard oneself in everyday terms as an enigma, an exercise in narrative history, or as a problem waiting to be solved.”
Det är få gånger jag upplevt hur en författare kan frilägga och visa lager efter lager efter lager av ibland motstridiga känslor hos sina figurer. Tolstoj kunde det. Tjechov kunde det. McEwan kan det.
Såväl vemodet som det nätta formatet får en också att tänka på Tjechov; ”On Chesil Beach” är mer av en långnovell än en roman.
Tydligen har det blivit film av den här; jag har inte sett den, men det verkar knepigt eftersom en så bärande del är beskrivningar av huvudpersonernas outtalade tankar. De gjorde väl ett hyfsat jobb med filmatiseringen av samme författares Atonement, men fick också ta till en berättarröst där om jag minns rätt.
Chesil Beach finns i verkligheten: i Dorset i södra England.
Kommentarer
Kommentera