Pantad, korkad, sänkt …
8 juni 2013 | 1 kommentar
Lars Melin skriver om svenska språket i SvD och uppmärksammar att bloggar med mera fått människor att skriva mer. Så där i förbigående gör han också en snygg rundning av tanken på att ”eskimåer har X ord för snö” – utan att ens nämna dem:
”Några envisas och tror att andra språk har fler och nyansrikare synonymer. Det är knappast något att skryta med. En vanlig grundskoleklass kan minst 50 ord för ”dum i huvudet”, och vilken pundare som helst kan minst ett dussin synonymer för sin favoritdrog. Så fungerar språk, alla språk. Vi har de ord vi behöver.” Svenskan det svenskaste som finns, 6 juni 2013
Gatumusik i Kiev
25 maj 2013 | 2 kommentarer
En förtrollad, varm kväll i slutet av april Kiev hör jag den här killen med den fantastiska rösten på ett torg:
… en röst som definitivt får en att tänka på salig Vladimir Vysotskij, i till exempel Moskva – Odessa eller den här långa live-inspelningen, som avslutas med Na Bolsjom Karetnom.
Uppdatering 1 mars 2014: Mer av samma – sången om Lila.
”Världens bästa” är inget bra mål
10 maj 2013 | Ingen har kommenterat än
Vad är egentligen skillnaden mellan den svenska och den finska skolan, där eleverna får mycket bättre resultat?
På ett seminarium om ”det finska skolundret” i oktober i fjol påpekade författaren och professorn Pasi Sahlberg att
” … många andra länder (inklusive Sverige) talar om att de ska ha ’världens bästa skola’ Den ambitionen har Finland aldrig haft (men är nu ansedd som världens bästa…). Där har man haft ambitionen ’en bra skola i hela landet för alla barn’.”
Seminarium på Finlands ambassad om ”det finska skolundret”, 8 okt 2012
… vilket uppenbarligen gett betydligt bättre resultat.
Nej, ”världens bästa” är inget bra mål – utom i idrott.
Dels så framtvingar det en mätningsdiskussion: hur då bäst?
Men framför allt är det väldigt svårt att i vardagen veta: bidrar det jag gör nu till att vi blir bättre än den som nu är nummer ett? För det är den konkreta innebörden av ett sådant mål. Vet vi ens vem som är nummer ett?
Det är mycket lättare att agera på ett mål ”en bra skola för alla barn”.
Mål ska vara ”actionable”, möjliga att agera på, i vardagen. Det är sant att politiker eller ledare ska sätta övergripande, långsiktiga mål, och inte peta i detaljer. Men även målen som sätts på toppen måste vara konkreta, och mänskligt gripbara. ”Sätt en människa på månen innan 60-talet är slut.”
Mål som ”världens bästa” är populära hos våra politiker idag. Men de identifieras snabbt för vad de mest liknar: politiska floskler.
Därför tror jag också att det är ett lika fåfängt mål för it-området: ”bäst i världen på att utnyttja digitaliseringens möjligheter”.
Bild: First Grade St Bridgets Chicago 1958-59 av Michael 1952/flickr under cc-licens.
”Svårt att vara gud” får postum premiär (förhoppningsvis))
3 maj 2013 | Ingen har kommenterat än
Så ryske filmregissören Alexej German är död. Tråkigt.
Sonen säger dock att det faderns problemfyllt utdragna filmatisering av bröderna Strugatskijs berömda roman Svårt att vara gud är klar – det är ”bara” återinspelning (?) av ljudet som ska göras, och det ska ske inom ”överblickbar tid”.
Mer om filmen och boken här: Våld, icke-våld eller ingetdera.
Några klipp ur det inte färdigredigerade matierlaet har hittat ut på YouTube (se överst).
Framtiden i väst och öst
1 maj 2013 | Ingen har kommenterat än
SvD hade en intressant artikel om futurism i Sovjet: Sovjetunionen i framtidens bländande sken (9 april 2013): en fantasifull beskrivning av Sovjetunionen 2007 från Komsomolskaja Pravda år 1957.
Precis om många västliga extrapoleringar av framtiden från 50- och 60-talen fokuserar den på transporter. Typisk är också att man dragit dåtidens tendenser rakt linjärt vidare: bilar skulle sålunda normalt köra i 300 km i timmen och flygplan i 6000! Rullande trottoar gick i upp till hundra (de rullande trottoarerna förekommer också i ett par av sovjetiska sf-författarna bröderna Strugatskijs tidiga verk.)
Skillnaden mot västliga framtidsprognoser var faktiskkt inte så stor – och i stort sett lika fel. Herman Kahns och A. J. Wieners The Year 2000: A Framework for Speculation on the Next Thirty-Three Years publicerades 1967, tio år efter den sovjetiska boken. Men särskilt bra träffade man inte. Av hundra förutsägelser som ansågs vara ”mycket sannolika” före år 2000, har inte ens hälften slagit in. (Sidan är tyvärr knepig för färgblinda – den har grön text för det som slagit in och röd för missarna.)
Det har varit en hel del debatt sista tiden, om hur de viktigaste uppfinningarna kanske ligger bakom oss – här ur Economist: Innovation pessimism: Has the ideas machine broken down? (12 jan 2013).
Jag skrev ju en del om det där borta på ”Jävla skitsystem” också: Framtidskrönika, med fler länkar till debatter.
Tim Harford har lite oroande synpunkter på det i nya boken Adapt. Den är så briljant att jag måste återkomma om den.
Bild: Sovjetiskt frimärke, reproducerat av Karen Horton/flickr under cc-licens
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Framtiden, Prylar och teknologi
Marx mer aktuell
1 maj 2013 | 2 kommentarer
”I’m not a Marxist. But I worry that political conservatives are going to turn me into one.”
Slates ekononomiskribent Matthew Yglesias skriver intressant om att Marx kanske blir (än) mer aktuell (May Day: Should We All Become Marxists?, 1 maj 2013).
Marx menade att överklassens inte skulle kunna förmå sig till att dela med sig av välståndet, och att ökande utsugning, växande klyftor och slutligen konfrontation därför var oundvikligt. Men 1900-talets utveckling motsade i stort detta: den stora massan av människor fick det faktiskt mycket bättre (och revolutionen uteblev).
Men sedan ett antal år är bilden en annan. Elitens inkomster skenar, medan medelklassens löner ligger platt.
Det kanske finns en gemensam orsak både bakom överklassens tidigare (relativa) medgörlighet och dagens skenande välståndsskillnader, spekulerar Yglesias:
”… the collapse of the Soviet Union, a good thing on its own terms, has had the bad consequence of breeding massive complacency among the upper classes in the West. It used to seem important to people in the rich countries to prove that market economies not only could but in fact would lead to broadly rising living standards.”
Så verkar det inte vara längre, fruktar Yglesisas:
”You see a rising tide of Rand-inflected moralism about market outcomes and (…) a ’let them eat cake slash move to North Dakota’ moralism about unemployment.”
Alltså: när det inte finns ett hotande alternativ känner sig överklassen inte tvingad att fördela inkomsterna lite mer rättvist.
(PS: Av URLen kan man utläsa att den ursprungliga rubriken på artikeln var: May Day Marxism: Capitalism Is Looking Pretty Shabby)
Bild: Karl Marx av Román Emin/Flickr under cc-licens
När krisen drabbar behöver vi ”Jag är OK-appen”
16 april 2013 | 5 kommentarer
När bomberna exploderade i Boston blev telefonnätet snabbt överbelastat av människor som försökte ringa och berätta att ”jag är OK”. Det där är ett svårt problem vid kriser och katastrofer – viktig nödkommunikation blockeras.
Vad vi behöver är att kunna sända en minimal ”Jag är OK”-signal. För ett drygt år sedan satte jag ihop den här konceptbeskrivningen av en sådan app. Rätta mig om jag har fel, men jag inte sett att en sådan tjänst finns (ännu).
”Jag är OK”-appen av Jonas Söderström på Vimeo.
Nån som vill utveckla den?
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Kunskap, kognition, kommunikation, Webb och IT
En skräckfilm från Jorden
11 april 2013 | Ingen har kommenterat än
Jag råkade snubbla över den här bilden, och den fick mig att haja till. Blandningen av det löjligt komiska, och av djupaste allvar. Flygande tefat, som på en utomjordisk fly-in-bio ser skräckfilmen It came from Earth!
Bilden finns uppladdad på ett anonymt skämt-Flickrkonto som heter Aliens UFOs Proof Evidence Photos Videos New. Jag vet inte vem som gjort bilden av tefaten. Men bilden på filmduken – minus filmtiteln – är en av 1900-talets mest skrämmande – och inflytelserika.
Bilden togs den 1 februari 1968 i Saigon, dåvarande huvudstad i Sydvietnam (nu känd som Ho Chi Minh-staden). Mannen till vänster, Nguyen Ngoc Loan, var rikspolischef i Sydvietnam. Inför kamerorna på ett filmteam från NBC och stillbildsfotografen Eddie Adams fördes en tillfångatagen vietnames fram till Loan. Utan rättegång – utan minsta förhör eller identifiering – drog Loan sin Smith&Wesson och sköt mannen i tinningen. Han föll död ner på gatan, en fontän av blod sprutade högt upp ur hålet i huvudet, pulserande.
Filmen visades på svensk television, ja, över hela världen. Jag minns tydligt hur jag såg den. Det blev en av de bilder som tände opinionen mot Vietnamkriget.
Eftersom all elektromagnetisk strålning från jorden fortsätter ut i rymden med ljusets hastighet, skulle tv-sändningarna alltså idag teoretiskt kunna tas emot på en planet drygt 40 ljusår bort. Det finns en handfull kända exoplaneter som bör kunna vara beboeliga inom det avståndet – mest troliga Tau Ceti e och f, Gliese 667C b respektive 581d i Vattumannen, och HD 85512 b och 40307 g.
Så i teorin skulle man kunna föreställa sig att invånare på någon av dessa planeter nu kan se och förskräckas över Loans skott.
Den skjutne sägs ha varit en Nguyen Van Lem, och ska ha stridit i den vietnamesiska motståndsrörelsen, FNL. Det hävdas att han var medlem i en grupp krypskyttar som försökte mörda polisledningen i Saigon. Det kan mycket väl vara sant. Men bilden blev ändå en symbol för den brutalisering, som snabbt blir synlig i alla krig: skjut först innan de skjuter oss. Ställ inga frågor.
Och redan då väckte den samma frågor, samma invändningar, som Kriget Mot Terror (TM) under 2000-talet: Om du säger att du ”försvarar frihet och rätt” – om det innefattar avrättningar på öppen gata, eller waterboarding, eller inlåsning i åratal utan rättegång – då har du ändå förlorat.
”ogooglebar” – en direkt repris. Då McDonalds, nu Google
26 mars 2013 | 2 kommentarer
Idag: Google protesterar mot att Språkrådet tagit med ”ogooglebart” i nyordslistan för 2012. De drar fram sina jurister; Språkrådet viker sig och plockar bort ordet från listan.
Historien upprepar sig. För tio år hände exakt detsamma: 2003 protesterade McDonalds mot att ordet ”mcjob”, som betecknade ett lågbetalt slitsamt servicejobb, kommit med i Merriam-Websters lista över nyord i engelska.
Officiellt hävdade företaget att man inte brydde sig. Men på eftermiddagen den 10 november upptäckte jag att Merriam-Webster i tysthet ändå hade plockat bort ordet från sin webbsida. En snabb titt i koden och i Google Cache visade att ordet kommenterats bort. ”Pulled 11-10-03” stod det.
Jag skrev en bloggpost om det samma kväll, hösten 2003. Det blev min första upplevelse av internetmakt: vad jag – en okänd svensk – skrev gick världen runt, hamnade på Boingboing, plockades upp av medier och inte minst bloggare jorden runt.
McDonalds tilltag luktade ju Orwellianskt nyspråk: hur man aktivt försökte förbjuda ord och omdefiniera deras betydelse. I ”1984” arbetade man just med att rensa sina lexikon på obekväma ord.
Om McDonald’s fick rätt i att det var intrång i varumärke att skriva ”mcjob”, skulle det kanske bli svårare att använda ordet i debatt. De som gjorde det riskerade kanske att bli jagade av advokater (snarare än tankepolisen). Resultatet skulle i alla fall bli en inskränkning av språkets slagkraft.
Lustigt nog hade Merriam-Websters egen sajt en sida om ”newspeak”, med uppmaningen att ”praktisera din frihet och skicka oss ett mejl”.
Det var när jag såg det, som jag visste att jag hade en slagkraftig vinkel. Jag skrev en bloggpost på engelska – McDonald’s Newspeak: Unwanted words purged from dictionaries – och länkade också till Merriam-Websters sida med mejlformuläret.
I takt med att det blev dag, jorden runt, kunde jag se hur droppade pingarna in: bloggar i Australien, i Singapore, i Europa, småningom i USA länkade till posten och uppmanade även sina läsare att skicka protester eller stöd till förlaget. Besöksstatistiken sköt i höjden. Ordet ”viral” var inte uppfunnet – men det var första gången det verkligt pirrade i magen, när jag förstod: man kan ha makt som bloggare.
En brittisk tidning kallade mig ”an eagle-eyed Swede”. Förlaget satte ihop ett officiellt svar, mest tomt prat, till alla som mejlade in. Men jag fick mejl från frustrerade anställda på förlaget som hejade på mig i hemlighet. ”Jag kan inte fatta att vi har vikit ner oss!” skrev de.
Förlaget försökte hävda att det inte alls berodde på McDonalds protestera, utan på att man skulle revidera hela sajten. Vilket var löjligt: börja uppdateringarna med att ta bort enbart det ordet mitt på en sida? Och den där revideringen av hela sajten kom naturligtvis aldrig.
Men i alla fall torde de ha lärt sig, att det i dagens samhälle är svårt att smyga med saker och ting. Jag tror inte de hade räknat med att någon skulle märka att mcjob i tysthet försvann från deras sida.
Jag skrev ett Postscript: McJobs där jag försökte sammanfatta upplevelsen.
Det mest intressanta med den här historien var, tyckte jag, att ämnet hade så många öppningar. Hur ska man se på jobb i servicesektorn – är de alltid dåliga? Och varumärkesfetischismen: McDonald’s verkade tro att det är mindre allvarligt om man säger ”McDonald’s(TM) suger” än om man hittar på en term som McJob.
Vad är yttrandefrihet? Är det rimligt eller överdrivet att göra en jämförelse med newspeak, mellan en regims försök att förtrycka sitt folk och ett företags försök att skydda sitt varumärke?
Hur stor betydelse har snärtiga ord som McJob (eller, till exempel, ”arbetslinjen”) för att styra vårt tänkande – inte i psykologisk mening, kanske, men för att ge oss en ”frame”?
Men framför allt var det min första, globala, upplevelse internetmakt. Mina av 15 mbit/s av fame.
Ursprungliga posten på svenska: McDonalds nyspråk: vill rensa i lexikon
Kategori: Bloggfenomenet, Ekonomi, media och samhälle, Språk, Tidens gång, Webb och IT
Minnas mammas mat
26 februari 2013 | Ingen har kommenterat än
G bjuder på middag och berättar om recepten hon har efter sin mamma.
Mamma skev inte ner något i en receptsamling. Hon ville inte ens prata om vad och hur hon gjorde, om mått och mängder: hur mycket grädde, hur mycket socker. Men när G nu ska lägga in sill på mammas vis eller laga mammas grytor, kan hon i sitt minne ”spela upp filmen” av hur det såg ut när mamma stod vid kastrullerna. Då ”ser” hon hur länge mamma hällde ur gräddpaketet, sockerströaren eller flaskan med ättika.
Minnet är formbart, och det finns naturligtvis inget sätt att kontrollera att det verkligen blir exakt på samma sätt. Men det är säkerligen inte bara en tidslängd som G minns, utan även till exempel om det var en kraftig stråle grädde eller ett försiktigt droppande. Kanske till och med vilket ljud strålen skapade, ett rejält plaskande eller ett försiktigt plupp?
Och så finns ju kontrollfunktionen smaken!
Jag tycker det är fascinerande, för det visar i hur många olika former information finns runt omkring oss i den fysiska världen, och i hur många former den kan lagras i våra hjärnor.
Om det har jag skrivit en del tidigare på Blind Höna: information lagrad i minnet av en rygglinje eller i ett grönsaksstånd i Bagdad eller i en smutsig karta.
Har också skrivit lite om ett annorlunda sätt att ställa upp recept.
« nyare — äldre »